Dagarna går fort

Trots att jag i stort sätt inte gör någonting på dagarna så går dagarna otroligt fort. Nu är det snart dags för behandling igen. Den 3 januari åker jag ner igen. Och imorgon ska jag åka in till Uddevalla för att få blodtransfusion då mitt blodvärde är alldeles för lågt, vilket det är varje gång jag har fått cellgifter. Lågt blodvärde gör att man blir väldigt trött och inte orkar med sitt vanliga tempo så därför kan det ju vara käckt att få lite blod nu då innan jag ska få min nästa behandling.

Jag har inte spytt lika mkt den här gången som jag gjorde efter förra behandlingen. Då fick jag åka in till Uddevalla flera gånger innan jag blev bra. Jag har fått lite andra mediciner som hjälper mot illamåendet den här gången. Jag börjar bli rätt trött på de här behandlingarna för de börjar tära rätt mkt på kroppen och psyket. Därför önskar jag att allt bara kan ta och försvinna snart. Jag vill bli mig själv igen. Snälla nästa år, du kan väl bli fantastiskt bra och roligt på alla vis?! Please!!!!

4e behandlingen

Befinner mig på Avdelning 69 på Sahlgrenska för min 4e beh. med cytostatika. Hittills går det smärtfritt. Hoppas på ett liknande fortsatt förlopp.

Så, nu vet ni vart jag är. God natt mina vänner ♥

Framsteg

Hör nu på god vänner så ska jag för er berätta vad vårt cellgift gjorde en kall och gråtrist höst.

Alla tumörer i huvud, lever, lungor och mjälte har krympt. De i lungorna har krympt så mkt att de knappt hittar dem längre. Det är ju lite för bra för att vara sant. Heja heja cellgifterna!

Det är mycket nu

Jag har en liten mackapär som heter Porth a cath inopererad under huden vid nyckelbenet på min vänstra sida. Det är en venport, alltså en port till en av de stora venerna som leder till hjärtat (tror jag). Venporten består av en metalldosa som under lokalbedövning placerades i mig och detta gjorde man för att slippa sticka mig så ofta i vanliga blodkärl under cytostatikabehandlingen. Jag har knappt några blodkärl i armarna som det är nu och om jag hade fått min behandling i armarna så hade mina kärl vid det här laget varit avlidna.

Nu förstår ni, har min port slutat fungera. Den fungerade bra i onsdags, idag vägrar den släppa ut blod eller in koksaltlösning (vilket man sköljer porten och slangen med efter provtagning osv). Den har antagligen kloggat igen där inne under huden. Den har aldrig varit speciellt enkel att ha att göra med men den har aldrig gett upp så här helt. När detta uppdagades förut, efter det att närmare tio personer försökt få nålen rätt i porten, inklusive narkosläkare, så kände jag bara att det fanimig räcker nu. Jag orkar inte med mer strul den här veckan. Det samma kände alla som tagit hand om mig de senaste dagarna. Nu får det räcka! Min ansvariga ssk sa att Sahlgrenska får ta tag i porten när jag kommer dit på tisdag för behandling. I värsta fall får de byta ut den och då blir det operation. Suck. Hur som helst ska jag försöka glömma allt vad sjukhus heter fram tills på måndag. För det håller lixom inte. Jag har inte fått gjort någonting jag skulle den här veckan. Min födelsedag blev tom förstörd och sen slutar min port fungera. Min port som faktiskt underlättat så nedrans mycket för mig de senaste månaderna. Satan! Nu får det vara slut på det här strulandet!

Ps. Jag är hemskt tacksam för de på Avdelning 14 på Uddevalla sjukhus. Speciellt min ansvariga ssk och hennes kollega. De sköter allt för mig. Är så snälla och roliga att bara sitta o prata med samtidigt som de är väldigt, väldigt kunniga på sitt arbete. Jag hade inte kunnat få bättre sköterskor omkring mig. Tack för att ni finns! Ds.

Världens sämsta födelsedag

Igår fyllde jag 31 år. Jag spenderade dagen på Uddevalla sjukhus och Näl-akuten, och sen, Uddevalla sjukhus igen, där jag fortfarande befinner mig. Det visade sig att det blod jag fick gav mig en allergisk reaktion så att tunga, hals och fingrar svullnade upp. Det var skitäckligt och jag fick mer kortison för att få bort det och det funkade bra.

Idag skulle jag och Mattias varit till Göteborg och stannat på Gothia Towers i två nätter, ist fick vi avboka. Det kommer fler chanser självklart, men det är så jäkla trist att så fort man ska göra någonting så händer det ngt oförutsägbart och jag hade behövt lite positiv energi och nya upplevelser. Jag är lite trött på att ständigt försöka hålla mig positiv. I'm slippering...

Jag saknar dig

Nu börjar det bli jobbigt att vara på sjukhus. Jag saknar Theo väldigt mycket just nu.
Den här bilden är tagen i Little is It i somras när han lånade grannens studsmatta. Han älskade att studsa. Bilden är kass, men barnet är underbart ♥

Cancerfondens insamlingskampanjer

När jag fick cancer blev jag lite av en statistik junkie för ett slag. Jag tror det blir så per automatik. Man vill veta hur stor chans man har att överleva, hur många som dör, hur stor risken är för spridning, vilken cancer som får mest uppmärksamhet i media, vilken cancer som ökar mest och vilken som är störst. Nu är jag inte någon junkie längre eftersom jag vet att det oftast inte hjälper mig i att bearbeta det som hänt på något vis, snarare stjälper. Men jag vet ju fortfarande hur statistiken ser ut, det är inget man glömmer. Tyvärr.

Jag vet att de två största cancerformerna i Sverige är bröstcancer och prostatacancer. Jag vet diverse statistik kring dessa cancerformer. Jag vet att min cancerform; hudcancer, ökar mest av alla cancerformer i detta land. I hela norden och även i Storbritannien och Australien, för att vara exakt. Alltså där vi bor som är bleka och inte har ett jättebra skydd mot solen. Och alltså där som vi borde vara mer uppmärksamma på hur vi utsätter vår hud för solen. Och där uppmärksamheten i media borde vara oerhört stor, inte bara under sommaren.

Nu är det oktober igen. En månad som oavbrutet för tankarna till bröstcancer. Och det må så vara. Det är klart den vanligaste cancerformen ska ha uppmärksamhet i media, att vi ska kunna skänka pengar till den är en självklarhet. Det är också bra att prostatacancer fått en egen insamling. Men jag undrar; vart är alla andra insamlingar? Det är för mig helt självklart att jag ska kunna skänka pengar till cancerformer som inte är "störst på marknaden". Jag vill kunna skänka pengar till de cancerformer som är ovanliga, för det är de som behöver mest pengar till att utveckla botemedel och behandlingar. Är inte detta uppenbart för de som jobbar med sådana här grejer på Cancerfonden? Jag vill kunna skänka pengar till hudcancer. Spridd hudcancer är väldigt svårt att bota. Man har hittat olika sätt för att försöka förhindra alla dessa dödsfall och man har kommit en bra bit på väg men man behöver mer pengar till forskning och jag kan med största säkerhet säga att man behöver det i de allra flesta andra cancerformer som finns. Varför kan vi inte skänka pengar direkt till dessa cancerformer? Varför kan inte jag starta en insamling direkt till min egen cancerform? Jag skulle på ett mycket seriöst sätt hantera denna insamling. Jag är inte ute efter någon form av publicitet. Jag är inte ute efter att skada de båda insamlingar som finns idag. Jag skänker pengar till de båda då och då i form av de båda banden. Jag försöker hjälpa där jag kan. Men jag tycker helt enkelt att insamlingarna är orättvisa. Jag vill kunna skänka pengar till hudcancer eftersom jag själv har spridd hudcancer som kanske hade gått att bota om det hade funnits tillräckligt med pengar till att forska. Jag hoppas ni förstår hur jag tänker.

Fram för jämställda (jämställda i meningen alla cancerformer behöver pengar och bör synas i media lika mycket) insamlingar inom cancerforskningen!

Till höger i bloggen ser ni min insamling till Cancerfonden. Den går inte till någon särskilt form av cancer utan till dem allihop. Skänk gärna pengar där. Tack på förhand och tack till alla er som redan skänkt så mycket pengar till Cancerfonden.

Oktober

Oktober.
En månad full av tankar. Tankar på cancer och död på mer än ett sätt.

Jag har alltid älskat oktober och alltid älskat hösten. I ett år nu har jag ogillat oktober på fler än ett sätt. Jag ska berätta för er varför.

För det första så är oktober månaden då jag fick mitt cancerbesked. Det är samma månad, eller för att vara exakt; samma dag vi fick reda på att Mattias mamma dött. Hur är det ens möjligt att få två livsförändrande besked samma dag. Höjden utav all djävlighet kom till vår familj samma dag med bara några timmars mellanrum. Hur hanterar man egentligen en sådan grej? Jag tycker att vi har varit enormt starka i allt det här. I början var det jättejobbigt. Självklart. Men efter hand tycker jag att vi har klarat av det bättre än förväntat. Jag är stolt över oss. Många operationer, många vistelser på sjukhus, många bakslag och ändå har vi klarat av att stå på benen mesta delen av tiden. Både Mattias, Theo och jag har vuxit som människor, som individer tack vare det här och jag tror att vi kommer fortsätta växa, och så småningom kommer oktober bli den där sköna höstmånaden där Theo fyller år och ingenting annat. Det finns en sak som dock kommer fortsätta sticka mig i ögonen. Det är en sak som inte borde sticka mig i ögonen. En sak som bara borde vara god men som tyvärr inte är det och det är svårt att skriva om. Jag tänker skriva om det, vilken dag som helst nu och det kommer bli jobbigt för egentligen är det bara bra men folk kommer bli upprörda på mig vilket jag egentligen inte vill att de ska bli. Det handlar om bröstcancer och ämnet kommer behandlas så snart jag orkar skriva om det och inte känna att alla med bröstcancer kommer hata mig, för det vill jag verkligen inte.

Jag längtar till dagen då oktober blir den där sköna höstmånaden med höstäpplen, skogspromenader, röda löv, stickade tröjor och fotografering igen.

Längtar mer än ord kan uttrycka!


- bloggar hippt med min Iphone

En födelsedag

Den förste oktober fyllde Theo hela 3 år. Dessvärre fick han streptokocker lagom till födelsedagen och var tvungen att spendera den hemma med pappa för att inte smitta mig så lördagens kalas i Lilla Edet blev inställt och framskjutet på obestämt tid. Som tur var fick han penicillin och han äta det i ett par dagar innan kalaset här hos mor skulle hållas så han fick bli firad lite i alla fall. Själv sov jag hela lördagen tydligen. Det minns jag inte ens själv. Förmodligen var det kortisonet som spelade mig ett spratt då jag precis gått ner i dos för att mina muskler inte ska förtvina helt. Enligt min ansvariga sköterska på Uddevalla sjukhus så var det nog en kombination av kortisonet och det faktum att jag inte fick vara med min son på hans födelsedag och besvikelsen det medförde. Jag är benägen att hålla med henne.

Theo fick en hel massa saker i söndags på kalaset. Så mkt att jag tyckte det blev för mkt och har sparat en hel del paket till kalaset i Little is it. Här kommer lite bilder från kalaset i alla fall. Ni får ursäkta den otroligt dåliga kvaliteten på bilderna. Jag har skakiga händer nu för tiden (kortison) och dåligt ljus och märkligt objektiv bidrar till dålig kvalitet här.

Grattis min lilla plupp, du är världens bästa treåring!!!!

Mamma och pappa älskar dig ♥

Hemkommen

Denna flicka befinner sig nu hemma på Hjortmossen igen, efter cirka en månad på sjukhus. Kan närstan inte i ord beskriva hur skönt det är. Jag har hjälp av hemsjukvården och det funkar jättebra med Theo. Jag bor dock hos min mamma eftersom jag få en sjukhussäng och det hade aldrig fått plats hemma hos oss. Jag kan ju inte gärna ta Theos rum, det är så litet som det är och vårt sovrum består i stort sätt endast av en stor säng, så det funkar inte heller. Men jag trivs bra här hos mamma så det är helt lugnt.

Hur mår jag då?
Jo jag mår faktiskt helt ok. Det värsta just nu är att jag har fått väldigt svara muskler. Idag skulle jag gå in i en butik med en ganska brant trappa upp och kom inte in. Jag känner mig som en pensionär som legat i för mycket och musklerna har försvunnit. Det är kortisonet som gör det här. Muskelförfallet och månansiktet. Månansiktet är hemskt. Alla säger att det inte ser så mkt ut men det där är rena lögner ;) jag ser verkligen ut som gubben i månen, eller Monica i Friends, i sin fatsuit. Vedervärdigt. Illamåendet håller i sig. När jag ätit brukar jag vara tvungen att lägga mig ner så att jag inte ska må illa. Förhoppningsvis försvinner det ganska så snart.

Jag har fått lite klagomål ang bloggen. Jag visar ju inte några bilder längre... jag lovar. Nu när jag lämnat sjukhuset så kommer fler bilder komma. You just wait! Jag har ju varit på både bokmässa och bakluckeloppis i helgen.

En märklig vecka

Natten till onsdagen blev jag plötsligt väldigt dålig. Jag fick ont i huvudet och låg och spydde rakt ut ifrån sängen. Jag tyckte inte att ngn hjälpte mig. De bara lämnade mig ensam hela tiden. De kunde inte sitta hos mig en liten, liten stund när jag var som sämst. Då lackade jag ur ganska kraftigt. Jag är fan inte en som klagar på den vård jag får men den natten kände jag mig mkt illa behandlad och detta berättade jag sen på torsdagen när jag återigen blev mig själv. Det kändes så skönt att få berätta det för någon. Hela onsdagen var jag helt borta. Jag bara sov. Min pappa var hos mig, det kom jag inte ihåg. Sköterskorna försökte ge mig vätska men enligt pappa ville jag bara sova. Pappa hade med sig en iPad från mitt jobb och det kom jag inte alls ihåg. Enligt min onkolog var både hon och Mattsson väldigt oroliga för mig. Det känns aldrig bra att höra att ens läkare är oroliga för en. Förmodligen berodde det här hjärnsläppet på att de sänkte min kortisondos och att hjärnan då svullnade eftersom att jag har metastaser i hjärnan. De höjde dosen kraftigt igen och jag blev normal. Samtidigt skyndades ju hela processen upp gällande cellgifterna och det tycker jag bara är bra så jag är rätt nöjd att det blev så här. Visst, det var jäkligt äckligt att inte minnas, att inte kunna säga om jag ens varit på toa på en hel dag, osv, men jag är glad att vi nu slåss mot cancerhelvetet, äntligen!!!

Har nu fått tre doser cellgifter. Har mått helt ok. Har spytt två ggr. Känt mig en aning trött, men annars har jag känt mig normal.

Den ena cellgiften jag får heter Temodal och ges i tablettform på kvällen. Biverkningar är tex illamående, huvudvärk, förstoppning, aptitlöshet, trötthet och håravfall. Och dessa är vanliga biverkningar. Den cellgift jag får i min porth à cath heter Cisplatin och tillsammans arbetar dessa gifter sin väg mot huvudet o de metastaser som finns där. Eftersom cellgifterna nu ges i hela kroppen så försöker de ju döda alla tumörer som finns men de här cellgifterna är alltså specifikt till för att ta död på metastaserna i hjärnan i första hand. Biverkningarna som är vanliga av Cisplatin är sådan typ av biverkningar som gör att man får minskat immunförsvar. De vita blodkropparna minskar kraftigt och även de röda kropparna gör det. När de röda kropparna minskar så kan man bli väldigt blek och trött. Men det värsta är väl att de vita blodkropparna försvinner och då blir man väldigt lätt sjuk. Därför kommer jag behöva ta blodprov två ggr i veckan när jag är hemmavid så att dom håller koll på mig. Mycket vanligt är det tydligen att få nedsatt hörsel med lite tinnitus vid sidan om. Det tycker jag inte om. Jag är ju redan sjukt känslig för ljud. Det värsta för mig är dock att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna skaffa fler barn. Det har blivit lite viktigt för mig (som det inte var innan jag blev sjuk) att iaf kunna skaffa ett syskon till Theo. Nu är det mkt möjligt att det aldrig kommer gå och det känns inte helt ok att en jävla cancermedicin ska bestämma över mitt fortplantningsorgan. När Theo dessutom önskar sig en bebis i paket när han fyller tre år känns ju oxå rätt pissigt. Jag önskar jag fick bestämma själv, helt enkelt.

Jubileumskliniken

Ok, så jag hamnade här iaf. Och nu är jag rätt glad för det. Jag har insett att jag får det bättre här, de vet hur jag kommer må den närmaste tiden, kanske till och med hur jag kommer bete mig de kommande dagarna. Jag kan säga att det visste dom inte på 33an härom natten och det skrämde mig lite. Så, nu mår jag bättre här. Japp.

Idag har jag fått min första dos med cellgifter. Det är både spännande och skrämmande på en o samma gång :) Nu har jag hemska mediciner i min kropp som både ska döda cancer och mina goda celler. Men det kommer förstås gå bra. Inga problem. Bring it on! Jag är redo, ditt jävla cancerhelvete!

Igår föddes min lille, nye sötistssläkting och jag är så glad för min kusin och hennes man. (ja, man oxå)
Jag önskar er all lycka till på färden och att Lillfisen är snäll, tyst och glad :) Hahaha.
Jag älskar er alla sååååå mycket <3

The lay of the land

Idag kom Mattsson o väckte mig klockan nio. "Sover du ännu?" frågade han mig. Va fan, varför får man inte sova längre än till åtta på det här bygget, lixom? Jag har inget att gå upp till, direkt. Whatever.

Han informerade mig att jag inte ska träffa onkologen förrän den 14 september. Kroppen måste få vila innan nästa behandling påbörjas. Det kan jag verkligen förstå, även om det känns riktigt jobbigt att det ska ta sån tid. Det jag inte kan förstå är varför mitt möte med onkologen ska dra ut så på tiden. Jag har velat ha svar på hur "planen" för mig ser ut i två veckor nu. Och nu kommer det alltså dröja en vecka till, innan jag får några svar. Så i dagsläget är det detta som gäller: imorgon åker jag hem till Trollhättan och väntar. Det är ju ingen idé att bo kvar här i veckor utan att något görs med mig. Nog för att servicen är god och sängen är bra, men det blir säkert bra hemma också. Jag ska få träffa en arbetsterapeut innan jag åker hem som ska se om vi kan fixa en sjukhussäng till mig där hemma. Det vore ju fanatiskt bra. För att slippa ha extra ont känns faktiskt väldigt viktigt.

Jag har bett alla sjuksköterskor och undersköterskor jag någonsin träffat här att slå ett slag för att jag ska få bo här igen när behandlingen börjar. Alla de jag pratat med är helt underförstådda med varför jag inte vill bo på JK. Jag känner alla här. Det är inte psykiskt påfrestande att komma hit. Det är faktiskt rent ut sagt jävligt skönt och jag tror att om jag skulle bli inlagd på JK så kommer jag må sämre rent psykiskt. Mattsson verkar dock inte lika säker på att det går att göra så som alla andra. Men jag får hoppas att de andra lyckas övertala honom, eller vem det nu är som bestämmer. Jag menar, jag betalar ju. Och jag förstår verkligen om det inte finns plats, då tänker jag inte klaga, men har det bara med teknikaliteter att göra så tänker jag föra lite väsen. Jag har cancer i hela kroppen. Låt mig få bo där jag trivs och känner mig hemma.

Så, imorgon åker jag hem och stannar i åtminstone en vecka, sen vete 17 vad som händer. Det återstår att se. Fortfarande.

Jag lever

Hej vänner!
Lovade visst en uppdatering för ngra veckor sedan. Gick så där.
Det har hänt lite skit sen jag lovade det och har inte orkat skriva ner det här ännu. Men ikväll kände jag att det skulle vara på sin plats.

Då jag åkte in för strålning för ett par veckor sedan så mådde jag väldigt dåligt så jag ringde min mottagning o sa att jag var såpas dålig att jag ville komma in för undersökning. Det fick jag o sen dess är jag kvar här nere. Det visade sig att jag har spridning av cancer i huvud, rygg och lungor. Huvud o rygg har jag ju haft väldigt ont i så nu fick jag ju en förklaring till varför. Förjävligt! Hela livet slogs i spillror i ett par dagar. Igen. En plan finns för hur vi ska ta död på skiten men jag vet ännu inte riktigt vad den planen innebär förutom att det blir cellgifter o strålning i huvudet, först o främst. jag har fått en venport inopererad vid nyckelbenet på vänster sida o i den ska man ge mig cellgifter. Strålning mot huvudet ges i hela huvudet. Sen när de tumörerna i huvudet är borta så kommer jag testas för den nya medicinen som hjälper på ca hälften av de som har hudcancer. De som har en speciell mutation i en gen. Vi håller tummarna för att jag har den genen. Jag har skrivit om den nya medicinen tidigare. Kolla kategorierna så finner ni mer info, kan inte länka med mobilen.

Nu höll jag detta väldigt kortfattat men jag ska försöka skriva mer strax igen. Har verkligen velat berätta för er men har inte velat skriva. Konstigt men ja, så är det.

I helgen har jag haft permission både hemma o hos en vän o känner mig stärkt av det. Jag ska inte ge upp, det lovar jag er!

Mycket kärlek till er alla o tänk på Cancerfonden!

- bloggar hippt med min Iphone

Du har cancer!

Imorgon startar strålningen av min högra ljumske. Det känns lite som en ny fas i behandlingen och jag är glad att den äntligen kommer igång. Det känns väldigt bra att man inte får så mkt biverkningar av det här. När man strålar ljumsken så får man främst biverkningar i huden. Huden i det området är tydligen extra känslig, men förhoppningsvis går det bra. Förra veckan var jag och provade ut den "form" jag ska ligga i under strålningen och det var inte jobbigt på något sätt MEN jag blev otroligt starkt påverkad av hela grejen att vara i den byggnaden. Det kändes på något sätt overkligt att kliva in på Jubileumskliniken. Det här är på riktigt, lixom. Jag tillhör inte bara kirurgmottagningen längre. På ett sätt har jag alltid velat komma till Jubileumskliniken, för det har känts som att jag inte riktigt har fått samma behandling som alla andra cancerpatienter fått, jag har ju bara tillhört kirurgen och alla vet ju att cancer behandlas med strålning och cellgifter. (Det här tänker jag ta upp mer vid ett annat tillfälle. Jag vet att flera personer som har malignt melanom känner som jag nämligen.) Men på ett sätt känns det hemskt att nu vara bekant med även den delen av Sahlgrenska. Det är jättesvårt att förklara, men det var som att det plötsligt slog mig när jag gick in på Jubileumskliniken: DU HAR CANCER! Men jag blev mycket väl omhändertagen. Sköterskan som gjorde min "form" ringde bla Mattsson och sa att jag behövde smärtstillande och skelettröntgen osv. Fantastisk människa! Och Mattsson sen då, han hade semester och fixade och donade massor för mig iaf. Sjukvård i Sverige när den är som bäst!

Återkommer i morgon efter strålningen.

Edit: En liten förklaring till hur det här med strålning funkar...

Eftersom malignt melanom är en lurig cancerform som är svår att döda med cellgifter och strålning så kommer jag att strålas med hög stråldos ett fåtal gånger. Jag kommer strålas fem ggr under tre veckor, tisdag och fredag v.1, tisdag och fredag v.2 och tisdag v.3. Vad jag förstått så är melanom svårt att döda pga att det är just huden som är till för att skydda kroppen från otrevliga saker och eftersom den är till för just det så är den sjukt bra på att laga sig själv. Eftersom den är så himla bra på att laga sig själv så måste man ge en högre stråldos, så att båda strängarna i dna-spiralerna i cellerna dör, annars kan den strålade (förstörda) sidan lätt fixat bara kopiera den sjuka (men ostrålade) sidan och därför bilda en hel cancercell igen. Om jag har förstått det hela rätt så är tex bröstcancerceller inte lika bra på att laga sig själva och därför kan man ge en lägre stråldos men man ger den då under en längre tid. Svårt att förstå och svårt att förklara men ni kanske blev lite klokare nu...?

Be gone, pain!

Jag ber om ursäkt för min sparsamma uppdatering av bloggen, jag vet att många som inte känner mig faktiskt blir oroliga av att inte få höra hur jag mår. Jag ska försöka bättra mig på den punkten.

Sedan jag skrev senast har jag slutat äta Tramadol Retard eftersom det sades att det var de tabletterna som fick mig att må så illa. Och visst blev illamåendet bättre MEN när jag slutade äta dem så fick jag otroligt ont i ryggen och senare även väldigt ont i huvudet. Jag fick då utskrivet Citodon. Dessa hjälpte inte öht. Jag funderade nästan på om jag var en utav de där stackars människorna som inte kan förvandla det smärtstillande ämnet i Citodon (kodein) till morfin, vilket majoriteten av människor kan göra. Jag testade även Brufen (Ibuprofen) 600 mg tillsammans med två vanliga Panodil men detta hade heller ingen effekt. Så, när jag i måndags var nere för att prova ut hur jag ska ligga under strålningen som startar nästa vecka fick jag hjälp av en väldigt vänlig själ att komma i kontakt med Mattsson, som trots semester, hjälpte mig att dels få tid till skelettröntgen och ct och starkare smärtstillande i form av OxyNorm. Dessa piller har, tack och lov, fungerat bättre. Men eftersom det är ett morfinliknande medel så är en utav biverkningarna självklart illamående. Igen. Så, jag knaprar fortfarande piller mot illamåendet också. Tyvärr verkar inte huvudvärken försvinna och inte heller all värk i ryggen men det kanske blir bättre ju mer jag kan börja stärka ryggen igen.

Så igår var jag på Skelettröntgen. Först fick jag en spruta med radioaktivt medel som skulle vandra till skelettet under tre timmar och sedan fick jag lägga mig på en brits i 20 minuter o försöka att inte röra mig. Det var inte så läskigt, bara när kameran var alldeles vid ansiktet, vilket den var i kanske 6-7 minuter. Då fick jag blunda, annars hade jag nog vänt på huvudet och då hade vi fått ta om alltihop.

Jag börjar bli extremt trött på att ha ont nu. Jag vill verkligen bara att allt ska försvinna! Igår gjorde jag någonting för första gången på över en månad. Jag sov över hemma hos Sandra och hennes mamma i Little Is It. Inte för att jag mådde bättre än jag har gjort men det var skönt att umgås med en vän och titta på film och äta lite godis. Eftersom jag förhoppningsvis snart kan börja jobba igen så är det nog bra för mig att försöka öva lite på att träffa människor och inte vara så där eremitaktig hela tiden : )

Två steg fram och ett tillbaks

Eller är det tvärtom kanske? Det känns så ibland.

Tiden gå väldigt fort när man inte gör någonting. Man skulle kunna tro att tiden skulle gå väldigt långsamt när man inte gör någonting men så är icke fallet. Dagarna bara flyger förbi. Jag tittar på serier på datorn. Jag försöker äta mat regelbundet. Jag tittar lite på tv. Jag läser lite bloggar och sover då och då. Mesta delen av tiden försöker jag bara sluta må illa. Ja, jag mår fortfarande väldigt illa. Så sent som igår spydde jag två gånger. Jag har inte orkat/velat/kunnat uppdatera bloggen på några veckor. Jag har mått alldeles för dåligt. Idag är första dagen på länge som jag känner mig någorlunda fit for blogg.

Jag åkte hem från Sahlgrenska den 14 juli. Jag klarade hela vägen hem utan att spy. Sen dess har jag bott hos min mamma för att få återhämta mig. Förra gången hade jag återhämtat mig vid det här laget, men den här gången sitter illamåendet tydligen i väldigt mycket hårdare. Sen jag fick en tablett som heter Ondansetrom (mot illamående vid cellgiftsbehandling, strålning och post-op) så har jag kunnat hantera illamåendet mycket bättre. Nu har jag bara en tablett kvar. Har köpt Postafen och tog en sådan tidigt imorse för att förebygga illamåendet och det verkar faktiskt som att den hjälpte. Men jag hoppas så innerligt att den här skiten ska försvinna snart. Det är inte roligt att må illa precis hela tiden, inte kunna äta eller dricka, inte kunna gå och stå utan att bli kallsvettig osv. Smärta är faktiskt att föredra framför illamående.

För min egen skull, för att inte glömma (igen) så tänker jag göra en liten lista över biverkningar den här gången och en jämförelse mot förra gångens biverkningar.

* uppvaket var a piece of cake jämfört med förra uppvaket. Mådde inte illa och fick åka tillbaks till avdelningen redan samma kväll.
* smärtan i vaden uteblev i princip helt och hållet
* benet är inte lika ömt och känsligt som förra gången
* den stora blåsan under framdelen av foten var hemsk även denna gången. Jag tror jag stack hål på den lite för tidigt dock för huden under var nog inte riktigt klar. Men när smärtan som uppstår i- och runt om blåsan blir olidlig så funkar det inte att låta den vara.
* började hoppa på kryckor när jag kom hem och blåsan blivit omöjlig att gå på
* är stel i vaden, hälsenan och knät. Försöker stretcha så mkt jag kan.
* har ätit Tramadol och panodil regelbundet sen jag lämnade sjukhuset.
* har lyckats spruta mig själv i magen med Fragmin. Helt otroligt! En dag bestämde jag mig bara för att göra det och det funkade hur bra som helst, fram tills i förrgår då jag helt plötsligt inte kom igenom skinnet längre. Skumt.
* illamåendet är betydligt värre den här gången. I november mådde jag illa i ca en vecka. Då var det från att jag vaknade upp och en vecka framåt. Den här gången mådde jag ju prima när jag vaknade upp. Illamåendet kom nästan en hel vecka senare och har alltså inte ännu gett med sig.

Så, nu vet ni hur jag mår och jag glömmer inte av.

Until next time.

Ps. När jag sitter hemma så som jag gör nu så blir jag något av en eremit. Jag ber om ursäkt för att jag kanske inte svarar i telefonen när ni ringer. Jag vill helt enkelt inte prata så värst mycket. Jag hoppas ni inte blir sura på mig. Sms är det bästa sättet att kontakta mig för då har jag inget emot att svara, eller så kan jag svara när jag känner att jag vill. Det är ear-to-ear eller face-to-face kontakten som är jobbig. Det har inget med er att göra, det är bara så det är, helt enkelt. Ds.

Idag har jag spytt i en papperskorg

Jorå så att. Idag när min far kom på besök hade jag inte ätit varken frukos eller lunch och tänkte därför att det kunde vara på sin plats, nu när jag mådde lite bättre, att försöka äta en härlig liten räkmacka i restaurangen, här på sjukhuset. När jag hade ätit tre små tuggor av mackan fick pappa fråga personalen i restaurangen var närmsta toalett låg. "Vid huvudentrén" svarade hon. Eftersom jag vid det laget mådde så illa att det vattnades i munnen på mig så fick jag bege mig till närmsta papperskorg i restaurangen och spy i den. "Jag ber om ursäkt" sa jag till kvinnan, som tittade mkt suspekt på mig, och spydde. Sen mådde jag mycket bättre. Pappa fick be om en doggy bag till mackan och sen dess har jag bara ätit en härligt, lyxig lördagsmiddag bestående av två skorpor och lite glass.

Idag är första dagen sen operationen som jag mår så här himla kass. Det började visserligen igår med lite feberkänningar och illamående på kvällen men det är först idag jag inte har kunnat äta, eller ens sitta upp i sängen. Men fram tills igår kväll då, så har jag mått över förväntan bra. Inte ont i benet, har kunnat gå hela tiden. Inte illamående efter narkosen, har kunnat äta ordentligt osv. Men jag känner att det håller på att vända nu. Vadmuskeln börjar se farligt spänd ut och det känns lite som att jag håller på att få träningsvärk. I'm hoping for the best, but expecting the worst, as the great poet said ;)

Har haft fint besök av min bästa cancerpolare Lina idag. Första gången vi träffades och jag får säga att det kändes helt normalt och inte alls spänt. Jag är inte någon favorit av att träffa nätvänner irl, men den här flickan är en flicka helt i min smak och därför gick det kanon. Tack för besöket, Lina!

A night to remeber

Jag tog med mig mina pojkar och min kompaktkamera till O'learys och försökte glömma bort för ett par timmar. Och jag lyckades faktiskt ganska bra. Jag tänkte mest på hur trevligt vi hade det. Hur gott maten smakade. Hur lugn och snäll Theo var och hur mycket jag tyckte om att sitta där, på uteserveringen en varm sommarkväll, tillsammans med min lilla familj. Det kändes som ett bra avslut på den här sommaren. För ja, det känns som att det här är slutet på en ovanligt kort sommar, för min del. Imorgon åker jag till Sahlgrenska för en veckolång vistelse och sedan kommer jag antagligen inte lämna hemmet på ett tag.

Ps. Det gick inte att få till en enda vettig bild på mig och Theo tillsammans så jag valde en utav de bilderna där jag såg vettig ut. Den andre klarar sig ju på sin charm ;) Ds.

Gameplay

På midsommardagen gick Theo, Mattias och Martin och köpte allt Boströms hade att erbjuda i kategorin "utelek". Theo tyckte krocket var roligast, men han missuppfattade spelet lite... Vem vann? Well, ni kan ju gissa ;)

Faffe

En uppklädd farfar, midsommarafton till ära.

Orkade inte photoshoppa bort alla störande moment i förgrunden. Och hann inte knäppa fler bra bilder på faffe efter att jag flyttat på allt det störande, så det fick bli så här.

Midsommarafton i bilder

Pensionärerna

Inatt drömde jag om Avdelning 33.
När jag kom dit och packade upp mina grejer var allt som vanligt, men efter en stund inser jag att alla på hela avdelningen är pensionärer som sitter i rullstol. Det var rullstolar högt o lågt. Pensionärerna var väldigt olydiga o lyssnade inte på vad personalen sa till dem. De åt efter 12, trots operation dagen efter. Det går bara inte för sig! Det konstigaste var nog att pensionärerna letade efter en skatt. De var runt i alla rum o grävde efter den här skatten. Lyfte på sängar, flyttade på tavlor, kollade bland operationsskjortorna, ja, you name it. Skatten hann de aldrig hitta innan jag vaknade. Synd, det hade varit spännande att se vad det var.


- bloggar hippt med min Iphone

Proud to call you my friends

Jag är så otroligt stolt över de av mina vänner, och sånna jag inte känner, som är med och hjälper mig att samla in pengar till Cancerfonden. Det kan ibland kännas hopplöst att slåss mot en sjukdom som skördar så många offer men när man ser vad forskning kan åstadkomma så känns det definitivt befogat att både tigga pengar, och att själv skänka en slant till de som förhoppningsvis gör att jag, och alla andra med cancer kommer överleva.

You are forever in my heart!


- bloggar hippt med min Iphone

Om å om å om å om å om å om å om igen

Det blev ingen operation igår.
När Mattsson såg foten, precis innan jag skulle sövas, ångrade han sig.
Det hade tillkommit fläckar på flera ställen under foten och det skulle inte vara någon idé att ta bort dem. Han ville ist göra en hyperterm perfusion. Alltså en sån operation jag gjorde i november förra året. Den där med uppvärmda cellgifter, ni vet. Jag fick alltså hoppa ner från operationsbordet igen. Besviken som fan blev jag. Det är inte så roligt att förbereda sig för en operation och sedan inte få en. Men den största besvikelsen var självklart att jag återigen måste gå igenom allt det där jag gick igenom i höstas/vintras.

Den gången låg jag sammanlagt tio dagar på Avdelning 33. Jag hade djävulskt ont i benet och foten. Jag hoppade på kryckor i några månader, då det inte gick att gå på benet. Det svullnade. Vadmuskeln bröts ner. Jag tappade naglarna. Huden på foten blev totalförstörd. Håret föll av benet (ingen dålig biverkning visserligen) och benet var så ömt att det knappt gick att ta på det. Allt det där ska jag genomlida igen. Jag ser verkligen inte fram emot sommaren längre. 4 juli lägger jag mig på operationsbordet igen, denna gång för att sova i ca fem timmar, och när jag vaknar kan jag knappt röra mig. Förra gången låg jag på uppvaket nästan ett dygn. Jag fick inte komma upp ur sängen. Jag fick inte ens vända på mig. Ville jag vända mig var jag tvungen att be om hjälp. Och så illa jag mådde. I en veckas tid.

Nej, jag är inte direkt positiv just nu och ibland tycker jag rent av synd om mig själv :(

Vampfest

Det måste vara så himla tråkigt för er som inte har Facebook att inte veta vad jag sysslar med hela dagarna. Idag sysslar jag med att ligga i min sjukhussäng och titta på Twilight. Det är inte fy skam. Good night all you vamplovers out there, imorn karvar vi lite i foten igen. See ya!

Päsdressen

Ok, jag erkänner. Jag älskar min nya onepiece! Den är fan inte snygg, och ingen som läser det här lär få sen den irl men det är världens skönaste plagg och from idag tänker jag bo i den, när ingen ser alltså :) Den får dock åka med till Avdelning 33. Där är det ingen som bryr sig om hur man ser ut ändå. Och den är faktiskt snyggare än vad sjukhuskläderna är. Så det så!

Imorn bär det av till Sahlgrenska igen då. Först jobb och sen sjukhus. Same procedure as last time, alltså. Åh imorn börjar Sarah jobba igen. Två tummar upp för det.

Det rullar

Theo tar sig helst fram på fyra, eller tre hjul nu för tiden. Mr. Bobby här ovan används flitigt, men han har nu fått lite konkurrens av trehjulingen. Trehjulingen är hur kul som helst. Begagnad och halvsöndrig stod den i pappas garage i Little Is It och bara väntade på Theo. Nu är den inte längre halvsöndrig, bara begagnad. Men den rullar och den är älskad, det är huvudsaken.

Äntligen?

Bra skit!

Snart dags att korka upp champagnen då, eller...?

Tack och operationstid

Först och främst vill jag säga tack till alla fina människor som kommenterat förra inlägget. Det känns skönt att veta att ni tänker på mig. ♥♥♥

Jag hade fått två kallelser från Sahlgrenska när jag kom hem ifrån jobbet igår. Den ena kom från onkologen och den andra från Avdelning 33. Den 7/6 har jag fått tid hos min nya bästa vän. Spännande och skrämmande, allt på en och samma gång. Operationen blir den 14/6. Jag gör som förra gången. Jobbar måndagen och åker ner till Sahlgrenska efter jobbet. Jag hoppas jag får åka in på operation tidigt den här gången. Men det lär väl inte hända...

It's not over 'til it's over

Det verkar som att denna flicka ska lägga sig under kniven en fjärde gång. Fyra operationer på sex månader är inte så illa pinkat. Igår kväll när jag bytte plåster på min fot, upptäckte jag några nya fläckar som inte funnits där tidigare. Nya fläckar = mer cancer. Alltså bröt jag ihop en smula. Men sen åkte jag till Sahlgrenska och träffade Dr. Mattsson och då kändes allting bra igen. Ja, jag har onda fläckar under foten som måste bort och ja, jag ska strålas i ljumsken, men bara för säkerhetsskull och jag kommer inte lida av behandlingen. Operationen har jag redan genomgått en gång och vet därför att jag kommer må bra efteråt. Visst, jag får ett nytt sår under foten, brevid det gamla som nu är läkt, men vad gör det om hundra år? Jag kan redan det här med att lägga om foten och såret kommer inte skrämma mig så som det gjorde förra gången. Bring it on, fucking jävla kuk-cancer!

Jag känner mig faktiskt lite som en ny människa. Positiv. Vad hände, lixom?

Jag ska få träffa en onkolog för första gången i mitt liv. En riktig cancerdoktor, alltså. Hon ska stråla mig i ljumsken för att se till att inga mikroskopiska cancerceller finns kvar och bosätter sig i andra delar av min kropp. De enda men jag får (hoppas jag) är rodnad i huden och förhårdnader i ljumsken. Ljumsken är rätt så satans hård redan nu, men tydligen kan den bli hårdare. Ska bli intressant.

När operationen blir, vet jag inte ännu. Kanske redan i nästa vecka. Jag kommer inte behöva sjukskrivas nån längre tid. Ett par dagar kanske. Efter förra fotoperationen hade jag ont en enda dag. Jag satsar på det den här gången också. När operationen är gjord kan man sätta igång med strålning. Det kommer inte bli så många gånger då man får väldigt höga doser vid melanom, eftersom det är a tricky bastard to kill. Men jag är i dagsläget övertygad om att jag kommer bli av med den här jävla skiten nu. Jag ska bränna ut dig med eld, ditt as. Jag hatar dig. Du ska inte vinna. Pang, du är död!

A pinker shade of white

It's been a while

I måndags började jag jobba igen efter att ha varit sjukskriven i två veckor. Läkarna sjukskrev mig i tre veckor men jag tyckte inte det behövdes så jag sket i sista veckan. In retrospect, it was perhaps a little bit hasty. På väg hem från jobbet i onsdags blev jag plötsligt sjukt febrig. Jag kom hem lade mig på soffan och ville bara gråta, så mycket feber kändes det som att jag hade. Jag ringde 1177 som skickade mig till jourcentralen och där fick jag penicillin mot en möjlig infektion (som nu visat sig vara en infektion, om jag får leka doktor). Infektionen kommer förmodligen av att agrafferna fick sitta lite för länge och att den ena agraffen irriterat huden ganska mkt. Så, sen i onsdags har jag haft hög feber och sen i fredags har jag även haft jävligt ont i magen. Kanske till följd utav penicillinet... vem vet. Jobbigt är det i alla fall. Idag har febern gått lite upp och ner, men jag känner mig fortfarande riktigt risig. Idag har jag ätit två knäckebröd och druckit två glas blåbärssoppa och två glas nyponsoppa. Igår åt jag ännu mindre. Men nu börjar jag faktiskt bli lite hungrig och det är väl ett tecken på att man snart är frisk? Ja, vi säger väl så.

Hemma

Nu befinner jag mig på Hjortmossen igen. Träden har slagit ut här medan jag varit borta. Ljuvligt. Nu är jag uppe hos min mor o rehabiliterar mig. Glad Påsk till er mina vänner. Jag spenderar nog hela påsken i säng med mina små vita polare Tradolan. Och kanske ett nougatägg eller två.


- bloggar hippt med min Iphone

Observationer från ett sjukhus del3

När sjukgymnasten var här igår och pratade med mig om ljumsken så frågade jag även ifall hon har ngt tips om hur man förflyttar sig utan att såret på magen ska sprättas upp (ja, det känns så). Hon visade då hur man skulle göra och jag övade på det. Sen tog jag tag i den där grejen på bilden o drog mig upp lite, då sa hon att jag skulle glömma den eftersom jag inte har en sådan hemma, men, det är så jävla svårt att glömma ngt som är mitt framför ögonen på en hela tiden. Men med tiden kanske jag inte ser den lägre...


- bloggar hippt med min Iphone

Natten är ung och jag ligger vaken

Mina rumskamrater sover sött i sina sängar. Jag, som sovit hela kvällen, är inte längre trött.
Det får bli ett gäng "big bang theory" tror jag bestämt. Sen ska jag be om en morfinspruta i magen och SEN kanske jag kan sova. Två tummar upp för morfin. Morfin is da shit, and all that...

Kärlek till er alla!

Observationer från ett sjukhus del 2

Tillslut fick dom dit det där jäkla droppet efter tre försök. Satans dumma blodkärl som bara gömmer sig :(


Och där har vi den goda steken, såsen och potatisen. Dessutom verkar det bli marängschwiss (stavning?) till efterrätt. Mums!

- bloggar hippt med min Iphone

Observationer från ett sjukhus. Del 1

Den här gången fick jag en lyxigare sängvariant. Man måste inte använda muskelkraft för att höja o sänka sängen. Det är bra.


Stora fina fönster har vi här på rum 3


Och himlen är blå...



- bloggar hippt med min Iphone

Torsten

Jag vet inte om mina icke-facebookvänner har sett Torsten någon gång? Torsten är en fiskmås som varje morgon vid frukosttid sitter och tigger mat utanför fönstret på Avdelning 33. Han är jättesöt, och ganska envis. Han pickar på rutan så den blir alldeles äcklig av fiskmåsdreggel och ger sig oftast inte av förrän den sista patienten ätit upp sin frukost.

Shut the world out

first, second, third.

Ligger i min sjukhussäng o försöker stänga ute alla ljud. Det är jättesvårt. Min ena rumskamrat snarkar. Och som hon snarkar sen. Kära nån! Jag förstår inte hur man kan snarka så högt utan att väcka sig själv.

Top 3 låtar att stänga ute snarkningar med:

1. "About you now" - Timo Räisänen
2. "Indestructable" - Robyn
3. "Jag kommer" - Veronica Maggio

I bring Alf

Första gången jag bodde på Avdelning 33 på Sahlgrenska så hade jag med mig Alf att sova på. Det har jag nu oxå så det betyder att cirkeln är sluten. Jag kommer aldrig mer behöva bo där. Trist ;)



- bloggar hippt med min Iphone

Nap time

High schoolers know what the shit is about!

Jobbkonst

Ibland när jag har tråkigt på jobbet roar jag mig med att fotografera allehanda föremål som råkar finnas i min närhet. Denna gången blev det ett foto på min snigga kameraring. Så passande.


Just nu är jag o Theo på väg till Jordal på 38-års kalas. En aktningsvärd ålder tycker jag o Theo, som knappt är tillverkade om man jämför :P

- bloggar hippt med min iPhone

Gamla kläder

För några helger sedan var vi som bekant i Little Is it och firade 90-års kalas och då passade jag på att gå in i förrådet i källaren och leta fram lite gamla grejer. Jag hittade en hel del trevligt. Mitt dockskåp fann jag. Theo tyckte det var mkt intressant. Han gillade även min gamla dockvagn. Mest av allt gillade han dock min svarta kjol med vita prickar. Den jag hade på mig på min första fest. Jag hittade även en härlig gammal apa. Jag har en känsla av att apan är äldre än vad jag är. Det känns som att det kan ha varit Robbans, men jag vet inte. Hur som helst är han jävligt fräck. Synd att han luktar källare bara :/ Sist men inte mest ointressant hittade jag en sån där "händelsebok" (eller va det nu kan ha hetat) som man hade i skolan där föräldrar och lärare kommunicerade med varandra. Det huvudsakliga temat i den boken står att läsa på bilden här ovanför. Tydligen sprang jag hos tandläkaren var och varannan vecka på den tiden. Spännande tider, vill jag lova.

My bff and I

Den här vackra madammen har börjat jobba hos oss i växeln. Hon ska vara vikarie för mig nu när jag försvinner i två veckor och sen ska hon jobba i sommar också. Jag känner mig mkt tacksam och glad för att just Sarah fick jobbet. Det är väldigt trevligt att kunna träffas varje dag igen, som vi gjorde förr :) Det är den största (och enda?) nackdelen med att inte bo i Uddevalla längre; att inte kunna hänga med sin bff varje dag. Men nu så!

90

Den här sköningen fyllde nittio år den 2/4. Det hölls öppet hus på Hamngatan och till och med prästen kom ^^. Dagen efter frågade farfar vart alla blommor kom ifrån. Han är rätt skön, den där gubben :)

Smittade lymfkörtlar

Som jag befarade så är mina lymfkörtlar i ljumsken smittade med cancer. Det är inte bra, inte roligt, men väntat. Så det blir en operation till innan cancerfanskapet är borta helt. Den 19 april lägger jag mig under kniven en tredje ggn och Dr. Mattsson plockar då ut lymfkörtlarna jag har i höger ljumske. Sedan kommer jag få gå med dränage i 10 dagar, sen tänker jag börja jobba igen. Så är det bara, din jävla helvetes cancer!


- bloggar hippt med min Iphone

Det är mycket cancer just nu

Idag tänker jag mycket på en vän jag lärt känna på ett forum för tjejer med cancer. Hon har malignt melanom, precis som jag. Hon opererar idag bort sin ena njure där det växer en tumör som dom inte riktigt vet om det är cancer eller inte. Dessutom fick hon igår, dagen innan den stora operationen, reda på att hon har förändringar på lunga och lymfkörtlar i armhålan. Det var verkligen inte goda nyheter. Jag lider otroligt mycket med henne. Hon är några månader yngre än mig, har tre små barn och opererades av samma kirurg som jag. Jag är mycket tacksam att jag lärt känna henne, och jag hoppas verkligen att allt går bra idag, och att förändringarna på lungan inte är något att oroa sig för... ...oroar mig gör jag också för återbesöket jag har på Sahlgrenska idag. Roligare och mindre cancerfyllda dagar har jag haft.

Sjuk lista

Idag är jag:

* sjukt trött
* sjukt glad att jag har ett jobb att gå till
* sjukt stressad inför onsdagens besök på Sahlgrenska
* sjukt sugen på att börja mina fotoprojekt

...och när man är så där sjukt mycket av alla de där sakerna så är det sjukt mysigt att sitta framför den sjukt inspirerande sidan we♥it och titta på sjukt vackra bilder. Sjukt!

First, second, third, fourth, fifth, sixth.

Working 9 to 5? part II

Oh yes, indeed! Today is a happy day. Oh, happy days are here again :)

Är det inte morgon än?

Ungen somnade som en stock klockan 20 men vaknade visst kl 22.30 och tyckte det var dags att gå upp. Varför undrar ni? Ja ni, det undrar vi alla.

Working 9 to 5?

Idag har jag varit på jobbintervju i växeln på Uddevalla Kommun, där jag sommarjobbade förra året. De söker vikarie året ut och jag tänkte att det kunde vara käckt att få det jobbet. Håll tummarna för att jag får det, är ni snälla. Jag har faktiskt inga planer på att sätta mig i skolbänken igen förens jag vet hur mitt liv kommer se ut. Känns både som slöseri med tid och pengar. Känns bättre att jobba på veckorna och koncentrera mig på roliga saker på helgerna ist för att gå i skolan på veckorna och göra tråkiga skolgrejer på helgerna. Så känner jag och då blir det så. Jag får reda på imorgon redan om jag får jobbet eller om det går till någon annan. Snabba ryck här! Det kan hända att jag får börja redan på fredag, men det får vi se.

Man undrar om man kommer klara av att arbeta en hel dag utan att somna? Man undrar om man kommer bli helt galen på människorna som ringer? Man undrar hur det blir med sjukskrivning och csn o all sån skit... så mycket saker man undrar dessa dagar. Många samtal att ringa imorn... hoppas jag :)

Nuts for bananas

Jag letade efter en bild på Theo och så hittade jag den här halvtaskiga bilden på Theo och Müsli och inser för första gången att min son och jag är ganska lika. Jag har, ärligt talat, aldrig sett några likheter tidigare. Men nu ser jag mig själv i Theos ansikte. Fantastiskt fascinerande ♥

Let it be

Source via we♥it

Det kan vara så att jag är på exceptionellt dåligt humör just nu eftersom min son driver mig till vansinne. Det kan också vara så att jag är arg på världen eftersom jag precis slagit i min häl där jag har ett öppet sår stort som Grand Canyon, och att det gjorde förbannat ont. Det kan mycket väl vara så. Men, det kan också vara en allmän irritation på att alla ska vara så satans positiva hela tiden. Om jag skriver på facebook (eller twitter, eller i bloggen) att jag hatar måndagar, eller att jag hatar att himlen är grå, eller att jag tycker att det är jävligt trist att jag inte kan gå på min fot för jag vill ut och fotografera, så snälla, låt bli att skriva att måndag innebär en ny vecka med nya möjligheter, eller att efter regn kommer sol, eller att snart har såret läkt och du skuttar runt som en kaninunge på grönbete. Jag vet att det finns en sol där uppe någonstans, men just idag vill jag inte leta efter den! Om ni inte kan hålla med om att måndagar är pissiga dagar så håll tyst! Låt mig vara på dåligt humör en stund.

Jag är sur och pissed off på världen, deal with it!

Sjukstugan går mot sitt slut

Theo är inne på sin femte dag med feber och sin fjärde dag med elak hosta. Febern börjar gå ner igen. Man kan tro att detta är jättebra, och visst, i medicinskt syfte är det så klart det, men i harmoniskaochlugnadagar syftet är det inte så bra. Hög feber innebär en lugn kille som gillar att ligga i soffan och mysa. Låg feber innebär en härjande kille som inte varit på dagis på fem dagar och som snart får ett bryt av att inte kunna gå ut och att inte kunna få leka med sina kompisar. Hemskt jobbigt för alla inblandade. Übersuck.

Theos datoj

Det är inte så att ungen fått en helt egen dator. Men det råkar förhålla sig så att min lilla miniatyrdator som tidigare varit söndrig nu verkar vara hel igen (det var nåt glapp nånstans) så nu har vi en extra dator, i Theos storlek, och då har han fått titta på film på den så nu är den enligt Theo själv, hans datoj. Det värsta är att han kan hantera den. Han kan klicka på det han vill se på YouTube osv. Helt galet. Jag har närt en datanörd vid min barm.

Jag hade en gång en häl

Det blir inga bilder i detta inlägg. Jag har en bild på min häl, eller det som en gång var min häl, men jag tror inte att någon vill titta på den bilden. När jag kollade på min häl tidigare idag, då undersköterskan lade om såret, så höll jag på att svimma. Bilden gör för övrigt inte såret rättvisa. Verkligheten är tusen ggr värre. Jag kan ju försöka beskriva hur den ser ut. Ni vet ju hu en fotsula ser ut, en häl. Det är inte så mkt fett och annat på en häl än just hud och kött. Allt kött är i stort sätt borta på en yta som kanske är 3x5 cm. På djupet har de tagit bort kanske 1,5 cm. Då finns det inte mkt häl kvar. Jag har alltså ett stort hål under foten. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur detta ska läka? Doktorn sa att det kan ta ett par månader. Jag kan inte förstå att det kan ta mindre än ett år, så stort hål som det är.

När jag inte tänker på hur det ser ut under foten nu, så har jag inte så ont. För det svider mest bara lite när jag rör foten för mkt. Panodil hjälper fint. Men när jag tänker på hur såret ser ut så mår jag fysiskt och psykiskt illa. Jag ska nu gå till vårdcentralen en gång om dagen och lägga om det här såret. Vissa dagar kommer det behöva tvättas, det ser jag inte fram emot. Jag har inte jättestort förtroende för de som jobbar på vårdcentralen längre och jag betvivlar att de är särskilt vana vid sådana här sår, så jag tror att det kommer göra ont.

Nu måste jag läsa ifall man på något sätt kan skynda på läkningen. Äta nåt bra eller ta några vitaminer eller nåt. Så här kan jag inte gå i flera månader! Jag som precis börjat gå igen. Det är rätt tröttsamt att börja om på nytt igen. Hoppa på kryckor, få spetsfot igen, ja allt det som jag redan jobbat mig igenom en gång. Jävla skit och helvete! Men nu är i alla fall modertumören borta så nu kan inte den ställa till med mer besvär, vilket känns skönt. Nu är det bara att be till högre makter, kungen, eller vem det nu är som bestämmer och be om lycka inför kommande provsvar. Fucking jävla kuk-cancer!

Edit: efter att kollat lite mer noggrannt på såret så inser jag att det inte alls är så djupt som jag trodde. Herregud, då hade ju benet stuckit fram. Nä, det är nog snarare ca 5-6 mm. Mitt ögonmått är inte det bästa, kanske.

Alive and kickin'

För er som inte har Facebook (haha) så kan jag berätta att jag lever och mår bra. Mkt bättre än efter förra op. Ngt trött o har lite ont i ljumske och häl men annars, helt ok. Tack för era tankar!

<3


- bloggar hippt med min Iphone

Pre-op fashion

Ligger i sängen med världens sexigaste kläder (for real) och väntar på operation. Farfarsstrumporna är extra sexiga tycker jag. Ja, självklart även operationsklänningen som ju är fashionable eftersom den är backless. Tur att jag har en ljuvligt duvblå bomullskofta att skyla bakdelen med.

Hibiscrubben har torkat ut mina kroppsdelar och gjort dem till fnöske. Ansiktet skriker efter fukt och läpparna stämmer in i klagosången. Jag har blivit emlad och väntar på att få dropp. Det ska bli gott med lite frukost. En positiv sak är att jag nu är nummer 2 i kön till operation, igår kväll var jag nummer 3 så tummen upp för det!

Nu ska jag titta på ett avsnitt av Glee och försöka glömma att jag inte kommer ha någon hud under hälen när jag vaknar upp ur narkosen. Tjoflöjt!

And the Oscar goes to... Part IIII

En enda film kvar att kolla på och det kommer jag inte hinna, innan galan drar igång i natt. Men jag hann med de jag ville se iaf. Den senaste vi såg var "True Grit" av bröderna Cohen och man blev ju inte direkt besviken. Man blir sällan det när de sätter klorna i något. Skådisarna och fotot (återigen) var mkt bra. Det blir spännande att se vilken film som tar hem det här. Jag gissar att priset för bästa film går till "The Kings Speech".

Så här ser min lista ut: (betygen kan komma att ändras)

* The King's Speech - 8,5
* Inception - 8
* The Kids Are All Right - 8
* True Grit - 7
* Black Swan - 7
* The Fighter - 7
* The Social Network - 7
* 127 Hours - 6
* Toy Story 3 - 5
* Winter's Bone -

26 - Mina rädslor

Jag har alltid varit rädd för döden. Nu har jag större anledning att vara det. Jag har alltid varit väldigt orolig att förlora mina föräldrar, min familj. Har kunnat ligga vaken och tänkt på hur hemskt skört livet är, hur lätt någon bara kan försvinna. Jag har gråtit många nätter bara för att jag tänkt på hur det skulle kännas att förlora någon. Nu har allting plötsligt skiftat fokus från alla andras, till min egen dödlighet. Nu tänker jag inte på hur det kommer kännas för mig själv att bli ensam kvar utan hur det kommer kännas för dom som jag lämnar kvar. Jag står till exempel inte ut med tanken på att min son inte ska ha mig som sin mamma längre. Det är den värsta känslan jag någonsin känt. Tyvärr är jag väldigt bra på att ta ut saker och ting i förskott så den känslan har jag känt många gånger de senaste månaderna. Men det vet ni ju, för det har jag skrivit förr. Men så här ett par dagar före min nästa operation känner jag mig inte direkt på topp mentalt, om man säger så och då kommer de här tankarna igen. Min största rädsla är alltså att vara tvungen att lämna min son och att han inte ska komma ihåg mig. Att han inte ska få den trygga uppväxt som han förtjänar. Att hans mamma inte ska finnas där för honom när han är ledsen, eller glad. Den känslan, mina vänner, kan äta upp en inifrån...

Heaven is overrated

Sweet as candy

Non Stop is da shit, tycker Theo.