Trotsiga barn

Ibland undrar jag om det bara är jag som har ett barn som trotsar varenda vaken minut på varenda dag? De flesta statusuppdateringar på facebook handlar om att de har såååå snälla barn som de inte vill vara utan en sekund (med undantag för vissa som faktiskt skriver som det är). Det enda jag kan trösta mig med är att barn ska trotsa. Det är en del i deras utveckling. Men den trösten kommer jag inte så långt med. Theo har varit sån här i någon månad (eller mer, tiden flyter ihop) nu. Den absolut vanligaste mening som lämnar hans söta, lilla mun är "jag vill inte göja det!". Han säger så till i princip allting. Han vill inte borsta tänderna, han vill inte gå till dagis, han vill inte sätta på sig kläder, han vill inte lägga sig, han vill inte ta på sig pyjamas, han vill inte åka på kalas, han vill inte gå ut, han vill inte gå in, han vill inte läsa, han vill inte städa, han vill inte äta välling, han vill inte äta mat osv, i all oändlighet. De enda två grejerna han kan tänka sig att göra är att 1) äta glass och 2) titta på "Bilar", "Shaun the sheep", "Micke och Molle" eller (bubblaren) "Madagascar 2".

Jag får nästan dåligt samvete för att jag hela tiden kämpar emot honom, känns som att jag aldrig säger att han får göra någonting eller att han är duktig. Givetvis säger jag det, men dagar då allting har varit en fight, så känns det helt enkelt så jävla jobbigt och som att jag bara är trött på honom. Då får man lite ont i mammahjärtat när ungen somnat... han är trots allt väldigt bra på att somna ;)

Sen inser jag även att det är bra att han trotsar, att han utvecklas och sen känner jag mig väldigt stolt över att jag inte hymlar med sanningen. Jag är ingen dålig mamma bara för att jag säger att mitt barn kan vara ohyggligt jobbig, jag är bara ärlig. En ärlig mamma som älskar sin trotsiga son.