Jag har alltid varit rädd för döden. Nu har jag större anledning att vara det. Jag har alltid varit väldigt orolig att förlora mina föräldrar, min familj. Har kunnat ligga vaken och tänkt på hur hemskt skört livet är, hur lätt någon bara kan försvinna. Jag har gråtit många nätter bara för att jag tänkt på hur det skulle kännas att förlora någon. Nu har allting plötsligt skiftat fokus från alla andras, till min egen dödlighet. Nu tänker jag inte på hur det kommer kännas för mig själv att bli ensam kvar utan hur det kommer kännas för dom som jag lämnar kvar. Jag står till exempel inte ut med tanken på att min son inte ska ha mig som sin mamma längre. Det är den värsta känslan jag någonsin känt. Tyvärr är jag väldigt bra på att ta ut saker och ting i förskott så den känslan har jag känt många gånger de senaste månaderna. Men det vet ni ju, för det har jag skrivit förr. Men så här ett par dagar före min nästa operation känner jag mig inte direkt på topp mentalt, om man säger så och då kommer de här tankarna igen. Min största rädsla är alltså att vara tvungen att lämna min son och att han inte ska komma ihåg mig. Att han inte ska få den trygga uppväxt som han förtjänar. Att hans mamma inte ska finnas där för honom när han är ledsen, eller glad. Den känslan, mina vänner, kan äta upp en inifrån...
4 kommentarer:
ja, fy faan. Det riktigt värker i hjärtat när man tänker att man kanske inte får vara med.
men det kommer gå bra på tisdag och vi håller alla tummar att portvakten är ren!
Kram Lina
Usch, jag ryser nu.
Det kommer går bra, det MÅSTE gå bra. Så är det bara!
Håller tummar och tår på det.
Styrkekramar från Aco
Det kommer att gå bra. Det har kungen sagt. Och jag bestämt. Och sen när jag är lite mindre pregg och förhoppningsvis lite mer rödhårig igen, så ska vi dricka vin.
Det har jag oxå bestämt.
Jag vet inte när, men att.
Föreningsgatan är hejjar på dig!
Love You!
Skicka en kommentar