Natten till onsdagen blev jag plötsligt väldigt dålig. Jag fick ont i huvudet och låg och spydde rakt ut ifrån sängen. Jag tyckte inte att ngn hjälpte mig. De bara lämnade mig ensam hela tiden. De kunde inte sitta hos mig en liten, liten stund när jag var som sämst. Då lackade jag ur ganska kraftigt. Jag är fan inte en som klagar på den vård jag får men den natten kände jag mig mkt illa behandlad och detta berättade jag sen på torsdagen när jag återigen blev mig själv. Det kändes så skönt att få berätta det för någon. Hela onsdagen var jag helt borta. Jag bara sov. Min pappa var hos mig, det kom jag inte ihåg. Sköterskorna försökte ge mig vätska men enligt pappa ville jag bara sova. Pappa hade med sig en iPad från mitt jobb och det kom jag inte alls ihåg. Enligt min onkolog var både hon och Mattsson väldigt oroliga för mig. Det känns aldrig bra att höra att ens läkare är oroliga för en. Förmodligen berodde det här hjärnsläppet på att de sänkte min kortisondos och att hjärnan då svullnade eftersom att jag har metastaser i hjärnan. De höjde dosen kraftigt igen och jag blev normal. Samtidigt skyndades ju hela processen upp gällande cellgifterna och det tycker jag bara är bra så jag är rätt nöjd att det blev så här. Visst, det var jäkligt äckligt att inte minnas, att inte kunna säga om jag ens varit på toa på en hel dag, osv, men jag är glad att vi nu slåss mot cancerhelvetet, äntligen!!!
Har nu fått tre doser cellgifter. Har mått helt ok. Har spytt två ggr. Känt mig en aning trött, men annars har jag känt mig normal.
Den ena cellgiften jag får heter Temodal och ges i tablettform på kvällen. Biverkningar är tex illamående, huvudvärk, förstoppning, aptitlöshet, trötthet och håravfall. Och dessa är vanliga biverkningar. Den cellgift jag får i min porth à cath heter Cisplatin och tillsammans arbetar dessa gifter sin väg mot huvudet o de metastaser som finns där. Eftersom cellgifterna nu ges i hela kroppen så försöker de ju döda alla tumörer som finns men de här cellgifterna är alltså specifikt till för att ta död på metastaserna i hjärnan i första hand. Biverkningarna som är vanliga av Cisplatin är sådan typ av biverkningar som gör att man får minskat immunförsvar. De vita blodkropparna minskar kraftigt och även de röda kropparna gör det. När de röda kropparna minskar så kan man bli väldigt blek och trött. Men det värsta är väl att de vita blodkropparna försvinner och då blir man väldigt lätt sjuk. Därför kommer jag behöva ta blodprov två ggr i veckan när jag är hemmavid så att dom håller koll på mig. Mycket vanligt är det tydligen att få nedsatt hörsel med lite tinnitus vid sidan om. Det tycker jag inte om. Jag är ju redan sjukt känslig för ljud. Det värsta för mig är dock att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna skaffa fler barn. Det har blivit lite viktigt för mig (som det inte var innan jag blev sjuk) att iaf kunna skaffa ett syskon till Theo. Nu är det mkt möjligt att det aldrig kommer gå och det känns inte helt ok att en jävla cancermedicin ska bestämma över mitt fortplantningsorgan. När Theo dessutom önskar sig en bebis i paket när han fyller tre år känns ju oxå rätt pissigt. Jag önskar jag fick bestämma själv, helt enkelt.
lördag, september 10, 2011
torsdag, september 08, 2011
Jubileumskliniken
Ok, så jag hamnade här iaf. Och nu är jag rätt glad för det. Jag har insett att jag får det bättre här, de vet hur jag kommer må den närmaste tiden, kanske till och med hur jag kommer bete mig de kommande dagarna. Jag kan säga att det visste dom inte på 33an härom natten och det skrämde mig lite. Så, nu mår jag bättre här. Japp.
Idag har jag fått min första dos med cellgifter. Det är både spännande och skrämmande på en o samma gång :) Nu har jag hemska mediciner i min kropp som både ska döda cancer och mina goda celler. Men det kommer förstås gå bra. Inga problem. Bring it on! Jag är redo, ditt jävla cancerhelvete!
Igår föddes min lille, nye sötistssläkting och jag är så glad för min kusin och hennes man. (ja, man oxå)
Jag önskar er all lycka till på färden och att Lillfisen är snäll, tyst och glad :) Hahaha.
Jag älskar er alla sååååå mycket <3
Idag har jag fått min första dos med cellgifter. Det är både spännande och skrämmande på en o samma gång :) Nu har jag hemska mediciner i min kropp som både ska döda cancer och mina goda celler. Men det kommer förstås gå bra. Inga problem. Bring it on! Jag är redo, ditt jävla cancerhelvete!
Igår föddes min lille, nye sötistssläkting och jag är så glad för min kusin och hennes man. (ja, man oxå)
Jag önskar er all lycka till på färden och att Lillfisen är snäll, tyst och glad :) Hahaha.
Jag älskar er alla sååååå mycket <3
tisdag, september 06, 2011
The lay of the land
Idag kom Mattsson o väckte mig klockan nio. "Sover du ännu?" frågade han mig. Va fan, varför får man inte sova längre än till åtta på det här bygget, lixom? Jag har inget att gå upp till, direkt. Whatever.
Han informerade mig att jag inte ska träffa onkologen förrän den 14 september. Kroppen måste få vila innan nästa behandling påbörjas. Det kan jag verkligen förstå, även om det känns riktigt jobbigt att det ska ta sån tid. Det jag inte kan förstå är varför mitt möte med onkologen ska dra ut så på tiden. Jag har velat ha svar på hur "planen" för mig ser ut i två veckor nu. Och nu kommer det alltså dröja en vecka till, innan jag får några svar. Så i dagsläget är det detta som gäller: imorgon åker jag hem till Trollhättan och väntar. Det är ju ingen idé att bo kvar här i veckor utan att något görs med mig. Nog för att servicen är god och sängen är bra, men det blir säkert bra hemma också. Jag ska få träffa en arbetsterapeut innan jag åker hem som ska se om vi kan fixa en sjukhussäng till mig där hemma. Det vore ju fanatiskt bra. För att slippa ha extra ont känns faktiskt väldigt viktigt.
Jag har bett alla sjuksköterskor och undersköterskor jag någonsin träffat här att slå ett slag för att jag ska få bo här igen när behandlingen börjar. Alla de jag pratat med är helt underförstådda med varför jag inte vill bo på JK. Jag känner alla här. Det är inte psykiskt påfrestande att komma hit. Det är faktiskt rent ut sagt jävligt skönt och jag tror att om jag skulle bli inlagd på JK så kommer jag må sämre rent psykiskt. Mattsson verkar dock inte lika säker på att det går att göra så som alla andra. Men jag får hoppas att de andra lyckas övertala honom, eller vem det nu är som bestämmer. Jag menar, jag betalar ju. Och jag förstår verkligen om det inte finns plats, då tänker jag inte klaga, men har det bara med teknikaliteter att göra så tänker jag föra lite väsen. Jag har cancer i hela kroppen. Låt mig få bo där jag trivs och känner mig hemma.
Så, imorgon åker jag hem och stannar i åtminstone en vecka, sen vete 17 vad som händer. Det återstår att se. Fortfarande.
Han informerade mig att jag inte ska träffa onkologen förrän den 14 september. Kroppen måste få vila innan nästa behandling påbörjas. Det kan jag verkligen förstå, även om det känns riktigt jobbigt att det ska ta sån tid. Det jag inte kan förstå är varför mitt möte med onkologen ska dra ut så på tiden. Jag har velat ha svar på hur "planen" för mig ser ut i två veckor nu. Och nu kommer det alltså dröja en vecka till, innan jag får några svar. Så i dagsläget är det detta som gäller: imorgon åker jag hem till Trollhättan och väntar. Det är ju ingen idé att bo kvar här i veckor utan att något görs med mig. Nog för att servicen är god och sängen är bra, men det blir säkert bra hemma också. Jag ska få träffa en arbetsterapeut innan jag åker hem som ska se om vi kan fixa en sjukhussäng till mig där hemma. Det vore ju fanatiskt bra. För att slippa ha extra ont känns faktiskt väldigt viktigt.
Jag har bett alla sjuksköterskor och undersköterskor jag någonsin träffat här att slå ett slag för att jag ska få bo här igen när behandlingen börjar. Alla de jag pratat med är helt underförstådda med varför jag inte vill bo på JK. Jag känner alla här. Det är inte psykiskt påfrestande att komma hit. Det är faktiskt rent ut sagt jävligt skönt och jag tror att om jag skulle bli inlagd på JK så kommer jag må sämre rent psykiskt. Mattsson verkar dock inte lika säker på att det går att göra så som alla andra. Men jag får hoppas att de andra lyckas övertala honom, eller vem det nu är som bestämmer. Jag menar, jag betalar ju. Och jag förstår verkligen om det inte finns plats, då tänker jag inte klaga, men har det bara med teknikaliteter att göra så tänker jag föra lite väsen. Jag har cancer i hela kroppen. Låt mig få bo där jag trivs och känner mig hemma.
Så, imorgon åker jag hem och stannar i åtminstone en vecka, sen vete 17 vad som händer. Det återstår att se. Fortfarande.
söndag, september 04, 2011
Jag lever
Hej vänner!
Lovade visst en uppdatering för ngra veckor sedan. Gick så där.
Det har hänt lite skit sen jag lovade det och har inte orkat skriva ner det här ännu. Men ikväll kände jag att det skulle vara på sin plats.
Då jag åkte in för strålning för ett par veckor sedan så mådde jag väldigt dåligt så jag ringde min mottagning o sa att jag var såpas dålig att jag ville komma in för undersökning. Det fick jag o sen dess är jag kvar här nere. Det visade sig att jag har spridning av cancer i huvud, rygg och lungor. Huvud o rygg har jag ju haft väldigt ont i så nu fick jag ju en förklaring till varför. Förjävligt! Hela livet slogs i spillror i ett par dagar. Igen. En plan finns för hur vi ska ta död på skiten men jag vet ännu inte riktigt vad den planen innebär förutom att det blir cellgifter o strålning i huvudet, först o främst. jag har fått en venport inopererad vid nyckelbenet på vänster sida o i den ska man ge mig cellgifter. Strålning mot huvudet ges i hela huvudet. Sen när de tumörerna i huvudet är borta så kommer jag testas för den nya medicinen som hjälper på ca hälften av de som har hudcancer. De som har en speciell mutation i en gen. Vi håller tummarna för att jag har den genen. Jag har skrivit om den nya medicinen tidigare. Kolla kategorierna så finner ni mer info, kan inte länka med mobilen.
Nu höll jag detta väldigt kortfattat men jag ska försöka skriva mer strax igen. Har verkligen velat berätta för er men har inte velat skriva. Konstigt men ja, så är det.
I helgen har jag haft permission både hemma o hos en vän o känner mig stärkt av det. Jag ska inte ge upp, det lovar jag er!
Mycket kärlek till er alla o tänk på Cancerfonden!
- bloggar hippt med min Iphone
Lovade visst en uppdatering för ngra veckor sedan. Gick så där.
Det har hänt lite skit sen jag lovade det och har inte orkat skriva ner det här ännu. Men ikväll kände jag att det skulle vara på sin plats.
Då jag åkte in för strålning för ett par veckor sedan så mådde jag väldigt dåligt så jag ringde min mottagning o sa att jag var såpas dålig att jag ville komma in för undersökning. Det fick jag o sen dess är jag kvar här nere. Det visade sig att jag har spridning av cancer i huvud, rygg och lungor. Huvud o rygg har jag ju haft väldigt ont i så nu fick jag ju en förklaring till varför. Förjävligt! Hela livet slogs i spillror i ett par dagar. Igen. En plan finns för hur vi ska ta död på skiten men jag vet ännu inte riktigt vad den planen innebär förutom att det blir cellgifter o strålning i huvudet, först o främst. jag har fått en venport inopererad vid nyckelbenet på vänster sida o i den ska man ge mig cellgifter. Strålning mot huvudet ges i hela huvudet. Sen när de tumörerna i huvudet är borta så kommer jag testas för den nya medicinen som hjälper på ca hälften av de som har hudcancer. De som har en speciell mutation i en gen. Vi håller tummarna för att jag har den genen. Jag har skrivit om den nya medicinen tidigare. Kolla kategorierna så finner ni mer info, kan inte länka med mobilen.
Nu höll jag detta väldigt kortfattat men jag ska försöka skriva mer strax igen. Har verkligen velat berätta för er men har inte velat skriva. Konstigt men ja, så är det.
I helgen har jag haft permission både hemma o hos en vän o känner mig stärkt av det. Jag ska inte ge upp, det lovar jag er!
Mycket kärlek till er alla o tänk på Cancerfonden!
- bloggar hippt med min Iphone
måndag, augusti 22, 2011
Du har cancer!
Imorgon startar strålningen av min högra ljumske. Det känns lite som en ny fas i behandlingen och jag är glad att den äntligen kommer igång. Det känns väldigt bra att man inte får så mkt biverkningar av det här. När man strålar ljumsken så får man främst biverkningar i huden. Huden i det området är tydligen extra känslig, men förhoppningsvis går det bra. Förra veckan var jag och provade ut den "form" jag ska ligga i under strålningen och det var inte jobbigt på något sätt MEN jag blev otroligt starkt påverkad av hela grejen att vara i den byggnaden. Det kändes på något sätt overkligt att kliva in på Jubileumskliniken. Det här är på riktigt, lixom. Jag tillhör inte bara kirurgmottagningen längre. På ett sätt har jag alltid velat komma till Jubileumskliniken, för det har känts som att jag inte riktigt har fått samma behandling som alla andra cancerpatienter fått, jag har ju bara tillhört kirurgen och alla vet ju att cancer behandlas med strålning och cellgifter. (Det här tänker jag ta upp mer vid ett annat tillfälle. Jag vet att flera personer som har malignt melanom känner som jag nämligen.) Men på ett sätt känns det hemskt att nu vara bekant med även den delen av Sahlgrenska. Det är jättesvårt att förklara, men det var som att det plötsligt slog mig när jag gick in på Jubileumskliniken: DU HAR CANCER! Men jag blev mycket väl omhändertagen. Sköterskan som gjorde min "form" ringde bla Mattsson och sa att jag behövde smärtstillande och skelettröntgen osv. Fantastisk människa! Och Mattsson sen då, han hade semester och fixade och donade massor för mig iaf. Sjukvård i Sverige när den är som bäst!
Återkommer i morgon efter strålningen.
Edit: En liten förklaring till hur det här med strålning funkar...
Eftersom malignt melanom är en lurig cancerform som är svår att döda med cellgifter och strålning så kommer jag att strålas med hög stråldos ett fåtal gånger. Jag kommer strålas fem ggr under tre veckor, tisdag och fredag v.1, tisdag och fredag v.2 och tisdag v.3. Vad jag förstått så är melanom svårt att döda pga att det är just huden som är till för att skydda kroppen från otrevliga saker och eftersom den är till för just det så är den sjukt bra på att laga sig själv. Eftersom den är så himla bra på att laga sig själv så måste man ge en högre stråldos, så att båda strängarna i dna-spiralerna i cellerna dör, annars kan den strålade (förstörda) sidan lätt fixat bara kopiera den sjuka (men ostrålade) sidan och därför bilda en hel cancercell igen. Om jag har förstått det hela rätt så är tex bröstcancerceller inte lika bra på att laga sig själva och därför kan man ge en lägre stråldos men man ger den då under en längre tid. Svårt att förstå och svårt att förklara men ni kanske blev lite klokare nu...?
Återkommer i morgon efter strålningen.
Edit: En liten förklaring till hur det här med strålning funkar...
Eftersom malignt melanom är en lurig cancerform som är svår att döda med cellgifter och strålning så kommer jag att strålas med hög stråldos ett fåtal gånger. Jag kommer strålas fem ggr under tre veckor, tisdag och fredag v.1, tisdag och fredag v.2 och tisdag v.3. Vad jag förstått så är melanom svårt att döda pga att det är just huden som är till för att skydda kroppen från otrevliga saker och eftersom den är till för just det så är den sjukt bra på att laga sig själv. Eftersom den är så himla bra på att laga sig själv så måste man ge en högre stråldos, så att båda strängarna i dna-spiralerna i cellerna dör, annars kan den strålade (förstörda) sidan lätt fixat bara kopiera den sjuka (men ostrålade) sidan och därför bilda en hel cancercell igen. Om jag har förstått det hela rätt så är tex bröstcancerceller inte lika bra på att laga sig själva och därför kan man ge en lägre stråldos men man ger den då under en längre tid. Svårt att förstå och svårt att förklara men ni kanske blev lite klokare nu...?
onsdag, augusti 17, 2011
Be gone, pain!
Jag ber om ursäkt för min sparsamma uppdatering av bloggen, jag vet att många som inte känner mig faktiskt blir oroliga av att inte få höra hur jag mår. Jag ska försöka bättra mig på den punkten.
Sedan jag skrev senast har jag slutat äta Tramadol Retard eftersom det sades att det var de tabletterna som fick mig att må så illa. Och visst blev illamåendet bättre MEN när jag slutade äta dem så fick jag otroligt ont i ryggen och senare även väldigt ont i huvudet. Jag fick då utskrivet Citodon. Dessa hjälpte inte öht. Jag funderade nästan på om jag var en utav de där stackars människorna som inte kan förvandla det smärtstillande ämnet i Citodon (kodein) till morfin, vilket majoriteten av människor kan göra. Jag testade även Brufen (Ibuprofen) 600 mg tillsammans med två vanliga Panodil men detta hade heller ingen effekt. Så, när jag i måndags var nere för att prova ut hur jag ska ligga under strålningen som startar nästa vecka fick jag hjälp av en väldigt vänlig själ att komma i kontakt med Mattsson, som trots semester, hjälpte mig att dels få tid till skelettröntgen och ct och starkare smärtstillande i form av OxyNorm. Dessa piller har, tack och lov, fungerat bättre. Men eftersom det är ett morfinliknande medel så är en utav biverkningarna självklart illamående. Igen. Så, jag knaprar fortfarande piller mot illamåendet också. Tyvärr verkar inte huvudvärken försvinna och inte heller all värk i ryggen men det kanske blir bättre ju mer jag kan börja stärka ryggen igen.
Så igår var jag på Skelettröntgen. Först fick jag en spruta med radioaktivt medel som skulle vandra till skelettet under tre timmar och sedan fick jag lägga mig på en brits i 20 minuter o försöka att inte röra mig. Det var inte så läskigt, bara när kameran var alldeles vid ansiktet, vilket den var i kanske 6-7 minuter. Då fick jag blunda, annars hade jag nog vänt på huvudet och då hade vi fått ta om alltihop.
Jag börjar bli extremt trött på att ha ont nu. Jag vill verkligen bara att allt ska försvinna! Igår gjorde jag någonting för första gången på över en månad. Jag sov över hemma hos Sandra och hennes mamma i Little Is It. Inte för att jag mådde bättre än jag har gjort men det var skönt att umgås med en vän och titta på film och äta lite godis. Eftersom jag förhoppningsvis snart kan börja jobba igen så är det nog bra för mig att försöka öva lite på att träffa människor och inte vara så där eremitaktig hela tiden : )
Sedan jag skrev senast har jag slutat äta Tramadol Retard eftersom det sades att det var de tabletterna som fick mig att må så illa. Och visst blev illamåendet bättre MEN när jag slutade äta dem så fick jag otroligt ont i ryggen och senare även väldigt ont i huvudet. Jag fick då utskrivet Citodon. Dessa hjälpte inte öht. Jag funderade nästan på om jag var en utav de där stackars människorna som inte kan förvandla det smärtstillande ämnet i Citodon (kodein) till morfin, vilket majoriteten av människor kan göra. Jag testade även Brufen (Ibuprofen) 600 mg tillsammans med två vanliga Panodil men detta hade heller ingen effekt. Så, när jag i måndags var nere för att prova ut hur jag ska ligga under strålningen som startar nästa vecka fick jag hjälp av en väldigt vänlig själ att komma i kontakt med Mattsson, som trots semester, hjälpte mig att dels få tid till skelettröntgen och ct och starkare smärtstillande i form av OxyNorm. Dessa piller har, tack och lov, fungerat bättre. Men eftersom det är ett morfinliknande medel så är en utav biverkningarna självklart illamående. Igen. Så, jag knaprar fortfarande piller mot illamåendet också. Tyvärr verkar inte huvudvärken försvinna och inte heller all värk i ryggen men det kanske blir bättre ju mer jag kan börja stärka ryggen igen.
Så igår var jag på Skelettröntgen. Först fick jag en spruta med radioaktivt medel som skulle vandra till skelettet under tre timmar och sedan fick jag lägga mig på en brits i 20 minuter o försöka att inte röra mig. Det var inte så läskigt, bara när kameran var alldeles vid ansiktet, vilket den var i kanske 6-7 minuter. Då fick jag blunda, annars hade jag nog vänt på huvudet och då hade vi fått ta om alltihop.
Jag börjar bli extremt trött på att ha ont nu. Jag vill verkligen bara att allt ska försvinna! Igår gjorde jag någonting för första gången på över en månad. Jag sov över hemma hos Sandra och hennes mamma i Little Is It. Inte för att jag mådde bättre än jag har gjort men det var skönt att umgås med en vän och titta på film och äta lite godis. Eftersom jag förhoppningsvis snart kan börja jobba igen så är det nog bra för mig att försöka öva lite på att träffa människor och inte vara så där eremitaktig hela tiden : )
torsdag, juli 28, 2011
Två steg fram och ett tillbaks
Eller är det tvärtom kanske? Det känns så ibland.
Tiden gå väldigt fort när man inte gör någonting. Man skulle kunna tro att tiden skulle gå väldigt långsamt när man inte gör någonting men så är icke fallet. Dagarna bara flyger förbi. Jag tittar på serier på datorn. Jag försöker äta mat regelbundet. Jag tittar lite på tv. Jag läser lite bloggar och sover då och då. Mesta delen av tiden försöker jag bara sluta må illa. Ja, jag mår fortfarande väldigt illa. Så sent som igår spydde jag två gånger. Jag har inte orkat/velat/kunnat uppdatera bloggen på några veckor. Jag har mått alldeles för dåligt. Idag är första dagen på länge som jag känner mig någorlunda fit for blogg.
Jag åkte hem från Sahlgrenska den 14 juli. Jag klarade hela vägen hem utan att spy. Sen dess har jag bott hos min mamma för att få återhämta mig. Förra gången hade jag återhämtat mig vid det här laget, men den här gången sitter illamåendet tydligen i väldigt mycket hårdare. Sen jag fick en tablett som heter Ondansetrom (mot illamående vid cellgiftsbehandling, strålning och post-op) så har jag kunnat hantera illamåendet mycket bättre. Nu har jag bara en tablett kvar. Har köpt Postafen och tog en sådan tidigt imorse för att förebygga illamåendet och det verkar faktiskt som att den hjälpte. Men jag hoppas så innerligt att den här skiten ska försvinna snart. Det är inte roligt att må illa precis hela tiden, inte kunna äta eller dricka, inte kunna gå och stå utan att bli kallsvettig osv. Smärta är faktiskt att föredra framför illamående.
För min egen skull, för att inte glömma (igen) så tänker jag göra en liten lista över biverkningar den här gången och en jämförelse mot förra gångens biverkningar.
* uppvaket var a piece of cake jämfört med förra uppvaket. Mådde inte illa och fick åka tillbaks till avdelningen redan samma kväll.
* smärtan i vaden uteblev i princip helt och hållet
* benet är inte lika ömt och känsligt som förra gången
* den stora blåsan under framdelen av foten var hemsk även denna gången. Jag tror jag stack hål på den lite för tidigt dock för huden under var nog inte riktigt klar. Men när smärtan som uppstår i- och runt om blåsan blir olidlig så funkar det inte att låta den vara.
* började hoppa på kryckor när jag kom hem och blåsan blivit omöjlig att gå på
* är stel i vaden, hälsenan och knät. Försöker stretcha så mkt jag kan.
* har ätit Tramadol och panodil regelbundet sen jag lämnade sjukhuset.
* har lyckats spruta mig själv i magen med Fragmin. Helt otroligt! En dag bestämde jag mig bara för att göra det och det funkade hur bra som helst, fram tills i förrgår då jag helt plötsligt inte kom igenom skinnet längre. Skumt.
* illamåendet är betydligt värre den här gången. I november mådde jag illa i ca en vecka. Då var det från att jag vaknade upp och en vecka framåt. Den här gången mådde jag ju prima när jag vaknade upp. Illamåendet kom nästan en hel vecka senare och har alltså inte ännu gett med sig.
Så, nu vet ni hur jag mår och jag glömmer inte av.
Until next time.
Ps. När jag sitter hemma så som jag gör nu så blir jag något av en eremit. Jag ber om ursäkt för att jag kanske inte svarar i telefonen när ni ringer. Jag vill helt enkelt inte prata så värst mycket. Jag hoppas ni inte blir sura på mig. Sms är det bästa sättet att kontakta mig för då har jag inget emot att svara, eller så kan jag svara när jag känner att jag vill. Det är ear-to-ear eller face-to-face kontakten som är jobbig. Det har inget med er att göra, det är bara så det är, helt enkelt. Ds.
Tiden gå väldigt fort när man inte gör någonting. Man skulle kunna tro att tiden skulle gå väldigt långsamt när man inte gör någonting men så är icke fallet. Dagarna bara flyger förbi. Jag tittar på serier på datorn. Jag försöker äta mat regelbundet. Jag tittar lite på tv. Jag läser lite bloggar och sover då och då. Mesta delen av tiden försöker jag bara sluta må illa. Ja, jag mår fortfarande väldigt illa. Så sent som igår spydde jag två gånger. Jag har inte orkat/velat/kunnat uppdatera bloggen på några veckor. Jag har mått alldeles för dåligt. Idag är första dagen på länge som jag känner mig någorlunda fit for blogg.
Jag åkte hem från Sahlgrenska den 14 juli. Jag klarade hela vägen hem utan att spy. Sen dess har jag bott hos min mamma för att få återhämta mig. Förra gången hade jag återhämtat mig vid det här laget, men den här gången sitter illamåendet tydligen i väldigt mycket hårdare. Sen jag fick en tablett som heter Ondansetrom (mot illamående vid cellgiftsbehandling, strålning och post-op) så har jag kunnat hantera illamåendet mycket bättre. Nu har jag bara en tablett kvar. Har köpt Postafen och tog en sådan tidigt imorse för att förebygga illamåendet och det verkar faktiskt som att den hjälpte. Men jag hoppas så innerligt att den här skiten ska försvinna snart. Det är inte roligt att må illa precis hela tiden, inte kunna äta eller dricka, inte kunna gå och stå utan att bli kallsvettig osv. Smärta är faktiskt att föredra framför illamående.
För min egen skull, för att inte glömma (igen) så tänker jag göra en liten lista över biverkningar den här gången och en jämförelse mot förra gångens biverkningar.
* uppvaket var a piece of cake jämfört med förra uppvaket. Mådde inte illa och fick åka tillbaks till avdelningen redan samma kväll.
* smärtan i vaden uteblev i princip helt och hållet
* benet är inte lika ömt och känsligt som förra gången
* den stora blåsan under framdelen av foten var hemsk även denna gången. Jag tror jag stack hål på den lite för tidigt dock för huden under var nog inte riktigt klar. Men när smärtan som uppstår i- och runt om blåsan blir olidlig så funkar det inte att låta den vara.
* började hoppa på kryckor när jag kom hem och blåsan blivit omöjlig att gå på
* är stel i vaden, hälsenan och knät. Försöker stretcha så mkt jag kan.
* har ätit Tramadol och panodil regelbundet sen jag lämnade sjukhuset.
* har lyckats spruta mig själv i magen med Fragmin. Helt otroligt! En dag bestämde jag mig bara för att göra det och det funkade hur bra som helst, fram tills i förrgår då jag helt plötsligt inte kom igenom skinnet längre. Skumt.
* illamåendet är betydligt värre den här gången. I november mådde jag illa i ca en vecka. Då var det från att jag vaknade upp och en vecka framåt. Den här gången mådde jag ju prima när jag vaknade upp. Illamåendet kom nästan en hel vecka senare och har alltså inte ännu gett med sig.
Så, nu vet ni hur jag mår och jag glömmer inte av.
Until next time.
Ps. När jag sitter hemma så som jag gör nu så blir jag något av en eremit. Jag ber om ursäkt för att jag kanske inte svarar i telefonen när ni ringer. Jag vill helt enkelt inte prata så värst mycket. Jag hoppas ni inte blir sura på mig. Sms är det bästa sättet att kontakta mig för då har jag inget emot att svara, eller så kan jag svara när jag känner att jag vill. Det är ear-to-ear eller face-to-face kontakten som är jobbig. Det har inget med er att göra, det är bara så det är, helt enkelt. Ds.
lördag, juli 09, 2011
Idag har jag spytt i en papperskorg
Jorå så att. Idag när min far kom på besök hade jag inte ätit varken frukos eller lunch och tänkte därför att det kunde vara på sin plats, nu när jag mådde lite bättre, att försöka äta en härlig liten räkmacka i restaurangen, här på sjukhuset. När jag hade ätit tre små tuggor av mackan fick pappa fråga personalen i restaurangen var närmsta toalett låg. "Vid huvudentrén" svarade hon. Eftersom jag vid det laget mådde så illa att det vattnades i munnen på mig så fick jag bege mig till närmsta papperskorg i restaurangen och spy i den. "Jag ber om ursäkt" sa jag till kvinnan, som tittade mkt suspekt på mig, och spydde. Sen mådde jag mycket bättre. Pappa fick be om en doggy bag till mackan och sen dess har jag bara ätit en härligt, lyxig lördagsmiddag bestående av två skorpor och lite glass.
Idag är första dagen sen operationen som jag mår så här himla kass. Det började visserligen igår med lite feberkänningar och illamående på kvällen men det är först idag jag inte har kunnat äta, eller ens sitta upp i sängen. Men fram tills igår kväll då, så har jag mått över förväntan bra. Inte ont i benet, har kunnat gå hela tiden. Inte illamående efter narkosen, har kunnat äta ordentligt osv. Men jag känner att det håller på att vända nu. Vadmuskeln börjar se farligt spänd ut och det känns lite som att jag håller på att få träningsvärk. I'm hoping for the best, but expecting the worst, as the great poet said ;)
Har haft fint besök av min bästa cancerpolare Lina idag. Första gången vi träffades och jag får säga att det kändes helt normalt och inte alls spänt. Jag är inte någon favorit av att träffa nätvänner irl, men den här flickan är en flicka helt i min smak och därför gick det kanon. Tack för besöket, Lina!
Idag är första dagen sen operationen som jag mår så här himla kass. Det började visserligen igår med lite feberkänningar och illamående på kvällen men det är först idag jag inte har kunnat äta, eller ens sitta upp i sängen. Men fram tills igår kväll då, så har jag mått över förväntan bra. Inte ont i benet, har kunnat gå hela tiden. Inte illamående efter narkosen, har kunnat äta ordentligt osv. Men jag känner att det håller på att vända nu. Vadmuskeln börjar se farligt spänd ut och det känns lite som att jag håller på att få träningsvärk. I'm hoping for the best, but expecting the worst, as the great poet said ;)
Har haft fint besök av min bästa cancerpolare Lina idag. Första gången vi träffades och jag får säga att det kändes helt normalt och inte alls spänt. Jag är inte någon favorit av att träffa nätvänner irl, men den här flickan är en flicka helt i min smak och därför gick det kanon. Tack för besöket, Lina!
lördag, juli 02, 2011
A night to remeber
Jag tog med mig mina pojkar och min kompaktkamera till O'learys och försökte glömma bort för ett par timmar. Och jag lyckades faktiskt ganska bra. Jag tänkte mest på hur trevligt vi hade det. Hur gott maten smakade. Hur lugn och snäll Theo var och hur mycket jag tyckte om att sitta där, på uteserveringen en varm sommarkväll, tillsammans med min lilla familj. Det kändes som ett bra avslut på den här sommaren. För ja, det känns som att det här är slutet på en ovanligt kort sommar, för min del. Imorgon åker jag till Sahlgrenska för en veckolång vistelse och sedan kommer jag antagligen inte lämna hemmet på ett tag.
Ps. Det gick inte att få till en enda vettig bild på mig och Theo tillsammans så jag valde en utav de bilderna där jag såg vettig ut. Den andre klarar sig ju på sin charm ;) Ds.
Gameplay
På midsommardagen gick Theo, Mattias och Martin och köpte allt Boströms hade att erbjuda i kategorin "utelek". Theo tyckte krocket var roligast, men han missuppfattade spelet lite... Vem vann? Well, ni kan ju gissa ;)
måndag, juni 27, 2011
Faffe
En uppklädd farfar, midsommarafton till ära.Orkade inte photoshoppa bort alla störande moment i förgrunden. Och hann inte knäppa fler bra bilder på faffe efter att jag flyttat på allt det störande, så det fick bli så här.
fredag, juni 24, 2011
Pensionärerna
Inatt drömde jag om Avdelning 33.
När jag kom dit och packade upp mina grejer var allt som vanligt, men efter en stund inser jag att alla på hela avdelningen är pensionärer som sitter i rullstol. Det var rullstolar högt o lågt. Pensionärerna var väldigt olydiga o lyssnade inte på vad personalen sa till dem. De åt efter 12, trots operation dagen efter. Det går bara inte för sig! Det konstigaste var nog att pensionärerna letade efter en skatt. De var runt i alla rum o grävde efter den här skatten. Lyfte på sängar, flyttade på tavlor, kollade bland operationsskjortorna, ja, you name it. Skatten hann de aldrig hitta innan jag vaknade. Synd, det hade varit spännande att se vad det var.
- bloggar hippt med min Iphone
När jag kom dit och packade upp mina grejer var allt som vanligt, men efter en stund inser jag att alla på hela avdelningen är pensionärer som sitter i rullstol. Det var rullstolar högt o lågt. Pensionärerna var väldigt olydiga o lyssnade inte på vad personalen sa till dem. De åt efter 12, trots operation dagen efter. Det går bara inte för sig! Det konstigaste var nog att pensionärerna letade efter en skatt. De var runt i alla rum o grävde efter den här skatten. Lyfte på sängar, flyttade på tavlor, kollade bland operationsskjortorna, ja, you name it. Skatten hann de aldrig hitta innan jag vaknade. Synd, det hade varit spännande att se vad det var.
- bloggar hippt med min Iphone
måndag, juni 20, 2011
Proud to call you my friends
Jag är så otroligt stolt över de av mina vänner, och sånna jag inte känner, som är med och hjälper mig att samla in pengar till Cancerfonden. Det kan ibland kännas hopplöst att slåss mot en sjukdom som skördar så många offer men när man ser vad forskning kan åstadkomma så känns det definitivt befogat att både tigga pengar, och att själv skänka en slant till de som förhoppningsvis gör att jag, och alla andra med cancer kommer överleva.
You are forever in my heart!
- bloggar hippt med min Iphone
onsdag, juni 15, 2011
Om å om å om å om å om å om å om igen
Det blev ingen operation igår.
När Mattsson såg foten, precis innan jag skulle sövas, ångrade han sig.
Det hade tillkommit fläckar på flera ställen under foten och det skulle inte vara någon idé att ta bort dem. Han ville ist göra en hyperterm perfusion. Alltså en sån operation jag gjorde i november förra året. Den där med uppvärmda cellgifter, ni vet. Jag fick alltså hoppa ner från operationsbordet igen. Besviken som fan blev jag. Det är inte så roligt att förbereda sig för en operation och sedan inte få en. Men den största besvikelsen var självklart att jag återigen måste gå igenom allt det där jag gick igenom i höstas/vintras.
Den gången låg jag sammanlagt tio dagar på Avdelning 33. Jag hade djävulskt ont i benet och foten. Jag hoppade på kryckor i några månader, då det inte gick att gå på benet. Det svullnade. Vadmuskeln bröts ner. Jag tappade naglarna. Huden på foten blev totalförstörd. Håret föll av benet (ingen dålig biverkning visserligen) och benet var så ömt att det knappt gick att ta på det. Allt det där ska jag genomlida igen. Jag ser verkligen inte fram emot sommaren längre. 4 juli lägger jag mig på operationsbordet igen, denna gång för att sova i ca fem timmar, och när jag vaknar kan jag knappt röra mig. Förra gången låg jag på uppvaket nästan ett dygn. Jag fick inte komma upp ur sängen. Jag fick inte ens vända på mig. Ville jag vända mig var jag tvungen att be om hjälp. Och så illa jag mådde. I en veckas tid.
Nej, jag är inte direkt positiv just nu och ibland tycker jag rent av synd om mig själv :(
När Mattsson såg foten, precis innan jag skulle sövas, ångrade han sig.
Det hade tillkommit fläckar på flera ställen under foten och det skulle inte vara någon idé att ta bort dem. Han ville ist göra en hyperterm perfusion. Alltså en sån operation jag gjorde i november förra året. Den där med uppvärmda cellgifter, ni vet. Jag fick alltså hoppa ner från operationsbordet igen. Besviken som fan blev jag. Det är inte så roligt att förbereda sig för en operation och sedan inte få en. Men den största besvikelsen var självklart att jag återigen måste gå igenom allt det där jag gick igenom i höstas/vintras.
Den gången låg jag sammanlagt tio dagar på Avdelning 33. Jag hade djävulskt ont i benet och foten. Jag hoppade på kryckor i några månader, då det inte gick att gå på benet. Det svullnade. Vadmuskeln bröts ner. Jag tappade naglarna. Huden på foten blev totalförstörd. Håret föll av benet (ingen dålig biverkning visserligen) och benet var så ömt att det knappt gick att ta på det. Allt det där ska jag genomlida igen. Jag ser verkligen inte fram emot sommaren längre. 4 juli lägger jag mig på operationsbordet igen, denna gång för att sova i ca fem timmar, och när jag vaknar kan jag knappt röra mig. Förra gången låg jag på uppvaket nästan ett dygn. Jag fick inte komma upp ur sängen. Jag fick inte ens vända på mig. Ville jag vända mig var jag tvungen att be om hjälp. Och så illa jag mådde. I en veckas tid.
Nej, jag är inte direkt positiv just nu och ibland tycker jag rent av synd om mig själv :(
måndag, juni 13, 2011
Vampfest
Det måste vara så himla tråkigt för er som inte har Facebook att inte veta vad jag sysslar med hela dagarna. Idag sysslar jag med att ligga i min sjukhussäng och titta på Twilight. Det är inte fy skam. Good night all you vamplovers out there, imorn karvar vi lite i foten igen. See ya!
söndag, juni 12, 2011
Päsdressen
Ok, jag erkänner. Jag älskar min nya onepiece! Den är fan inte snygg, och ingen som läser det här lär få sen den irl men det är världens skönaste plagg och from idag tänker jag bo i den, när ingen ser alltså :) Den får dock åka med till Avdelning 33. Där är det ingen som bryr sig om hur man ser ut ändå. Och den är faktiskt snyggare än vad sjukhuskläderna är. Så det så!Imorn bär det av till Sahlgrenska igen då. Först jobb och sen sjukhus. Same procedure as last time, alltså. Åh imorn börjar Sarah jobba igen. Två tummar upp för det.
torsdag, juni 09, 2011
Det rullar
Theo tar sig helst fram på fyra, eller tre hjul nu för tiden. Mr. Bobby här ovan används flitigt, men han har nu fått lite konkurrens av trehjulingen. Trehjulingen är hur kul som helst. Begagnad och halvsöndrig stod den i pappas garage i Little Is It och bara väntade på Theo. Nu är den inte längre halvsöndrig, bara begagnad. Men den rullar och den är älskad, det är huvudsaken.
söndag, juni 05, 2011
torsdag, juni 02, 2011
Tack och operationstid
Först och främst vill jag säga tack till alla fina människor som kommenterat förra inlägget. Det känns skönt att veta att ni tänker på mig. ♥♥♥
Jag hade fått två kallelser från Sahlgrenska när jag kom hem ifrån jobbet igår. Den ena kom från onkologen och den andra från Avdelning 33. Den 7/6 har jag fått tid hos min nya bästa vän. Spännande och skrämmande, allt på en och samma gång. Operationen blir den 14/6. Jag gör som förra gången. Jobbar måndagen och åker ner till Sahlgrenska efter jobbet. Jag hoppas jag får åka in på operation tidigt den här gången. Men det lär väl inte hända...
Jag hade fått två kallelser från Sahlgrenska när jag kom hem ifrån jobbet igår. Den ena kom från onkologen och den andra från Avdelning 33. Den 7/6 har jag fått tid hos min nya bästa vän. Spännande och skrämmande, allt på en och samma gång. Operationen blir den 14/6. Jag gör som förra gången. Jobbar måndagen och åker ner till Sahlgrenska efter jobbet. Jag hoppas jag får åka in på operation tidigt den här gången. Men det lär väl inte hända...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)