Två steg fram och ett tillbaks

Eller är det tvärtom kanske? Det känns så ibland.

Tiden gå väldigt fort när man inte gör någonting. Man skulle kunna tro att tiden skulle gå väldigt långsamt när man inte gör någonting men så är icke fallet. Dagarna bara flyger förbi. Jag tittar på serier på datorn. Jag försöker äta mat regelbundet. Jag tittar lite på tv. Jag läser lite bloggar och sover då och då. Mesta delen av tiden försöker jag bara sluta må illa. Ja, jag mår fortfarande väldigt illa. Så sent som igår spydde jag två gånger. Jag har inte orkat/velat/kunnat uppdatera bloggen på några veckor. Jag har mått alldeles för dåligt. Idag är första dagen på länge som jag känner mig någorlunda fit for blogg.

Jag åkte hem från Sahlgrenska den 14 juli. Jag klarade hela vägen hem utan att spy. Sen dess har jag bott hos min mamma för att få återhämta mig. Förra gången hade jag återhämtat mig vid det här laget, men den här gången sitter illamåendet tydligen i väldigt mycket hårdare. Sen jag fick en tablett som heter Ondansetrom (mot illamående vid cellgiftsbehandling, strålning och post-op) så har jag kunnat hantera illamåendet mycket bättre. Nu har jag bara en tablett kvar. Har köpt Postafen och tog en sådan tidigt imorse för att förebygga illamåendet och det verkar faktiskt som att den hjälpte. Men jag hoppas så innerligt att den här skiten ska försvinna snart. Det är inte roligt att må illa precis hela tiden, inte kunna äta eller dricka, inte kunna gå och stå utan att bli kallsvettig osv. Smärta är faktiskt att föredra framför illamående.

För min egen skull, för att inte glömma (igen) så tänker jag göra en liten lista över biverkningar den här gången och en jämförelse mot förra gångens biverkningar.

* uppvaket var a piece of cake jämfört med förra uppvaket. Mådde inte illa och fick åka tillbaks till avdelningen redan samma kväll.
* smärtan i vaden uteblev i princip helt och hållet
* benet är inte lika ömt och känsligt som förra gången
* den stora blåsan under framdelen av foten var hemsk även denna gången. Jag tror jag stack hål på den lite för tidigt dock för huden under var nog inte riktigt klar. Men när smärtan som uppstår i- och runt om blåsan blir olidlig så funkar det inte att låta den vara.
* började hoppa på kryckor när jag kom hem och blåsan blivit omöjlig att gå på
* är stel i vaden, hälsenan och knät. Försöker stretcha så mkt jag kan.
* har ätit Tramadol och panodil regelbundet sen jag lämnade sjukhuset.
* har lyckats spruta mig själv i magen med Fragmin. Helt otroligt! En dag bestämde jag mig bara för att göra det och det funkade hur bra som helst, fram tills i förrgår då jag helt plötsligt inte kom igenom skinnet längre. Skumt.
* illamåendet är betydligt värre den här gången. I november mådde jag illa i ca en vecka. Då var det från att jag vaknade upp och en vecka framåt. Den här gången mådde jag ju prima när jag vaknade upp. Illamåendet kom nästan en hel vecka senare och har alltså inte ännu gett med sig.

Så, nu vet ni hur jag mår och jag glömmer inte av.

Until next time.

Ps. När jag sitter hemma så som jag gör nu så blir jag något av en eremit. Jag ber om ursäkt för att jag kanske inte svarar i telefonen när ni ringer. Jag vill helt enkelt inte prata så värst mycket. Jag hoppas ni inte blir sura på mig. Sms är det bästa sättet att kontakta mig för då har jag inget emot att svara, eller så kan jag svara när jag känner att jag vill. Det är ear-to-ear eller face-to-face kontakten som är jobbig. Det har inget med er att göra, det är bara så det är, helt enkelt. Ds.