Dagarna går fort

Trots att jag i stort sätt inte gör någonting på dagarna så går dagarna otroligt fort. Nu är det snart dags för behandling igen. Den 3 januari åker jag ner igen. Och imorgon ska jag åka in till Uddevalla för att få blodtransfusion då mitt blodvärde är alldeles för lågt, vilket det är varje gång jag har fått cellgifter. Lågt blodvärde gör att man blir väldigt trött och inte orkar med sitt vanliga tempo så därför kan det ju vara käckt att få lite blod nu då innan jag ska få min nästa behandling.

Jag har inte spytt lika mkt den här gången som jag gjorde efter förra behandlingen. Då fick jag åka in till Uddevalla flera gånger innan jag blev bra. Jag har fått lite andra mediciner som hjälper mot illamåendet den här gången. Jag börjar bli rätt trött på de här behandlingarna för de börjar tära rätt mkt på kroppen och psyket. Därför önskar jag att allt bara kan ta och försvinna snart. Jag vill bli mig själv igen. Snälla nästa år, du kan väl bli fantastiskt bra och roligt på alla vis?! Please!!!!

4e behandlingen

Befinner mig på Avdelning 69 på Sahlgrenska för min 4e beh. med cytostatika. Hittills går det smärtfritt. Hoppas på ett liknande fortsatt förlopp.

Så, nu vet ni vart jag är. God natt mina vänner ♥

Framsteg

Hör nu på god vänner så ska jag för er berätta vad vårt cellgift gjorde en kall och gråtrist höst.

Alla tumörer i huvud, lever, lungor och mjälte har krympt. De i lungorna har krympt så mkt att de knappt hittar dem längre. Det är ju lite för bra för att vara sant. Heja heja cellgifterna!

Det är mycket nu

Jag har en liten mackapär som heter Porth a cath inopererad under huden vid nyckelbenet på min vänstra sida. Det är en venport, alltså en port till en av de stora venerna som leder till hjärtat (tror jag). Venporten består av en metalldosa som under lokalbedövning placerades i mig och detta gjorde man för att slippa sticka mig så ofta i vanliga blodkärl under cytostatikabehandlingen. Jag har knappt några blodkärl i armarna som det är nu och om jag hade fått min behandling i armarna så hade mina kärl vid det här laget varit avlidna.

Nu förstår ni, har min port slutat fungera. Den fungerade bra i onsdags, idag vägrar den släppa ut blod eller in koksaltlösning (vilket man sköljer porten och slangen med efter provtagning osv). Den har antagligen kloggat igen där inne under huden. Den har aldrig varit speciellt enkel att ha att göra med men den har aldrig gett upp så här helt. När detta uppdagades förut, efter det att närmare tio personer försökt få nålen rätt i porten, inklusive narkosläkare, så kände jag bara att det fanimig räcker nu. Jag orkar inte med mer strul den här veckan. Det samma kände alla som tagit hand om mig de senaste dagarna. Nu får det räcka! Min ansvariga ssk sa att Sahlgrenska får ta tag i porten när jag kommer dit på tisdag för behandling. I värsta fall får de byta ut den och då blir det operation. Suck. Hur som helst ska jag försöka glömma allt vad sjukhus heter fram tills på måndag. För det håller lixom inte. Jag har inte fått gjort någonting jag skulle den här veckan. Min födelsedag blev tom förstörd och sen slutar min port fungera. Min port som faktiskt underlättat så nedrans mycket för mig de senaste månaderna. Satan! Nu får det vara slut på det här strulandet!

Ps. Jag är hemskt tacksam för de på Avdelning 14 på Uddevalla sjukhus. Speciellt min ansvariga ssk och hennes kollega. De sköter allt för mig. Är så snälla och roliga att bara sitta o prata med samtidigt som de är väldigt, väldigt kunniga på sitt arbete. Jag hade inte kunnat få bättre sköterskor omkring mig. Tack för att ni finns! Ds.

Jubileumskliniken

Ok, så jag hamnade här iaf. Och nu är jag rätt glad för det. Jag har insett att jag får det bättre här, de vet hur jag kommer må den närmaste tiden, kanske till och med hur jag kommer bete mig de kommande dagarna. Jag kan säga att det visste dom inte på 33an härom natten och det skrämde mig lite. Så, nu mår jag bättre här. Japp.

Idag har jag fått min första dos med cellgifter. Det är både spännande och skrämmande på en o samma gång :) Nu har jag hemska mediciner i min kropp som både ska döda cancer och mina goda celler. Men det kommer förstås gå bra. Inga problem. Bring it on! Jag är redo, ditt jävla cancerhelvete!

Igår föddes min lille, nye sötistssläkting och jag är så glad för min kusin och hennes man. (ja, man oxå)
Jag önskar er all lycka till på färden och att Lillfisen är snäll, tyst och glad :) Hahaha.
Jag älskar er alla sååååå mycket <3

The lay of the land

Idag kom Mattsson o väckte mig klockan nio. "Sover du ännu?" frågade han mig. Va fan, varför får man inte sova längre än till åtta på det här bygget, lixom? Jag har inget att gå upp till, direkt. Whatever.

Han informerade mig att jag inte ska träffa onkologen förrän den 14 september. Kroppen måste få vila innan nästa behandling påbörjas. Det kan jag verkligen förstå, även om det känns riktigt jobbigt att det ska ta sån tid. Det jag inte kan förstå är varför mitt möte med onkologen ska dra ut så på tiden. Jag har velat ha svar på hur "planen" för mig ser ut i två veckor nu. Och nu kommer det alltså dröja en vecka till, innan jag får några svar. Så i dagsläget är det detta som gäller: imorgon åker jag hem till Trollhättan och väntar. Det är ju ingen idé att bo kvar här i veckor utan att något görs med mig. Nog för att servicen är god och sängen är bra, men det blir säkert bra hemma också. Jag ska få träffa en arbetsterapeut innan jag åker hem som ska se om vi kan fixa en sjukhussäng till mig där hemma. Det vore ju fanatiskt bra. För att slippa ha extra ont känns faktiskt väldigt viktigt.

Jag har bett alla sjuksköterskor och undersköterskor jag någonsin träffat här att slå ett slag för att jag ska få bo här igen när behandlingen börjar. Alla de jag pratat med är helt underförstådda med varför jag inte vill bo på JK. Jag känner alla här. Det är inte psykiskt påfrestande att komma hit. Det är faktiskt rent ut sagt jävligt skönt och jag tror att om jag skulle bli inlagd på JK så kommer jag må sämre rent psykiskt. Mattsson verkar dock inte lika säker på att det går att göra så som alla andra. Men jag får hoppas att de andra lyckas övertala honom, eller vem det nu är som bestämmer. Jag menar, jag betalar ju. Och jag förstår verkligen om det inte finns plats, då tänker jag inte klaga, men har det bara med teknikaliteter att göra så tänker jag föra lite väsen. Jag har cancer i hela kroppen. Låt mig få bo där jag trivs och känner mig hemma.

Så, imorgon åker jag hem och stannar i åtminstone en vecka, sen vete 17 vad som händer. Det återstår att se. Fortfarande.

Jag lever

Hej vänner!
Lovade visst en uppdatering för ngra veckor sedan. Gick så där.
Det har hänt lite skit sen jag lovade det och har inte orkat skriva ner det här ännu. Men ikväll kände jag att det skulle vara på sin plats.

Då jag åkte in för strålning för ett par veckor sedan så mådde jag väldigt dåligt så jag ringde min mottagning o sa att jag var såpas dålig att jag ville komma in för undersökning. Det fick jag o sen dess är jag kvar här nere. Det visade sig att jag har spridning av cancer i huvud, rygg och lungor. Huvud o rygg har jag ju haft väldigt ont i så nu fick jag ju en förklaring till varför. Förjävligt! Hela livet slogs i spillror i ett par dagar. Igen. En plan finns för hur vi ska ta död på skiten men jag vet ännu inte riktigt vad den planen innebär förutom att det blir cellgifter o strålning i huvudet, först o främst. jag har fått en venport inopererad vid nyckelbenet på vänster sida o i den ska man ge mig cellgifter. Strålning mot huvudet ges i hela huvudet. Sen när de tumörerna i huvudet är borta så kommer jag testas för den nya medicinen som hjälper på ca hälften av de som har hudcancer. De som har en speciell mutation i en gen. Vi håller tummarna för att jag har den genen. Jag har skrivit om den nya medicinen tidigare. Kolla kategorierna så finner ni mer info, kan inte länka med mobilen.

Nu höll jag detta väldigt kortfattat men jag ska försöka skriva mer strax igen. Har verkligen velat berätta för er men har inte velat skriva. Konstigt men ja, så är det.

I helgen har jag haft permission både hemma o hos en vän o känner mig stärkt av det. Jag ska inte ge upp, det lovar jag er!

Mycket kärlek till er alla o tänk på Cancerfonden!

- bloggar hippt med min Iphone

Du har cancer!

Imorgon startar strålningen av min högra ljumske. Det känns lite som en ny fas i behandlingen och jag är glad att den äntligen kommer igång. Det känns väldigt bra att man inte får så mkt biverkningar av det här. När man strålar ljumsken så får man främst biverkningar i huden. Huden i det området är tydligen extra känslig, men förhoppningsvis går det bra. Förra veckan var jag och provade ut den "form" jag ska ligga i under strålningen och det var inte jobbigt på något sätt MEN jag blev otroligt starkt påverkad av hela grejen att vara i den byggnaden. Det kändes på något sätt overkligt att kliva in på Jubileumskliniken. Det här är på riktigt, lixom. Jag tillhör inte bara kirurgmottagningen längre. På ett sätt har jag alltid velat komma till Jubileumskliniken, för det har känts som att jag inte riktigt har fått samma behandling som alla andra cancerpatienter fått, jag har ju bara tillhört kirurgen och alla vet ju att cancer behandlas med strålning och cellgifter. (Det här tänker jag ta upp mer vid ett annat tillfälle. Jag vet att flera personer som har malignt melanom känner som jag nämligen.) Men på ett sätt känns det hemskt att nu vara bekant med även den delen av Sahlgrenska. Det är jättesvårt att förklara, men det var som att det plötsligt slog mig när jag gick in på Jubileumskliniken: DU HAR CANCER! Men jag blev mycket väl omhändertagen. Sköterskan som gjorde min "form" ringde bla Mattsson och sa att jag behövde smärtstillande och skelettröntgen osv. Fantastisk människa! Och Mattsson sen då, han hade semester och fixade och donade massor för mig iaf. Sjukvård i Sverige när den är som bäst!

Återkommer i morgon efter strålningen.

Edit: En liten förklaring till hur det här med strålning funkar...

Eftersom malignt melanom är en lurig cancerform som är svår att döda med cellgifter och strålning så kommer jag att strålas med hög stråldos ett fåtal gånger. Jag kommer strålas fem ggr under tre veckor, tisdag och fredag v.1, tisdag och fredag v.2 och tisdag v.3. Vad jag förstått så är melanom svårt att döda pga att det är just huden som är till för att skydda kroppen från otrevliga saker och eftersom den är till för just det så är den sjukt bra på att laga sig själv. Eftersom den är så himla bra på att laga sig själv så måste man ge en högre stråldos, så att båda strängarna i dna-spiralerna i cellerna dör, annars kan den strålade (förstörda) sidan lätt fixat bara kopiera den sjuka (men ostrålade) sidan och därför bilda en hel cancercell igen. Om jag har förstått det hela rätt så är tex bröstcancerceller inte lika bra på att laga sig själva och därför kan man ge en lägre stråldos men man ger den då under en längre tid. Svårt att förstå och svårt att förklara men ni kanske blev lite klokare nu...?

Be gone, pain!

Jag ber om ursäkt för min sparsamma uppdatering av bloggen, jag vet att många som inte känner mig faktiskt blir oroliga av att inte få höra hur jag mår. Jag ska försöka bättra mig på den punkten.

Sedan jag skrev senast har jag slutat äta Tramadol Retard eftersom det sades att det var de tabletterna som fick mig att må så illa. Och visst blev illamåendet bättre MEN när jag slutade äta dem så fick jag otroligt ont i ryggen och senare även väldigt ont i huvudet. Jag fick då utskrivet Citodon. Dessa hjälpte inte öht. Jag funderade nästan på om jag var en utav de där stackars människorna som inte kan förvandla det smärtstillande ämnet i Citodon (kodein) till morfin, vilket majoriteten av människor kan göra. Jag testade även Brufen (Ibuprofen) 600 mg tillsammans med två vanliga Panodil men detta hade heller ingen effekt. Så, när jag i måndags var nere för att prova ut hur jag ska ligga under strålningen som startar nästa vecka fick jag hjälp av en väldigt vänlig själ att komma i kontakt med Mattsson, som trots semester, hjälpte mig att dels få tid till skelettröntgen och ct och starkare smärtstillande i form av OxyNorm. Dessa piller har, tack och lov, fungerat bättre. Men eftersom det är ett morfinliknande medel så är en utav biverkningarna självklart illamående. Igen. Så, jag knaprar fortfarande piller mot illamåendet också. Tyvärr verkar inte huvudvärken försvinna och inte heller all värk i ryggen men det kanske blir bättre ju mer jag kan börja stärka ryggen igen.

Så igår var jag på Skelettröntgen. Först fick jag en spruta med radioaktivt medel som skulle vandra till skelettet under tre timmar och sedan fick jag lägga mig på en brits i 20 minuter o försöka att inte röra mig. Det var inte så läskigt, bara när kameran var alldeles vid ansiktet, vilket den var i kanske 6-7 minuter. Då fick jag blunda, annars hade jag nog vänt på huvudet och då hade vi fått ta om alltihop.

Jag börjar bli extremt trött på att ha ont nu. Jag vill verkligen bara att allt ska försvinna! Igår gjorde jag någonting för första gången på över en månad. Jag sov över hemma hos Sandra och hennes mamma i Little Is It. Inte för att jag mådde bättre än jag har gjort men det var skönt att umgås med en vän och titta på film och äta lite godis. Eftersom jag förhoppningsvis snart kan börja jobba igen så är det nog bra för mig att försöka öva lite på att träffa människor och inte vara så där eremitaktig hela tiden : )

Två steg fram och ett tillbaks

Eller är det tvärtom kanske? Det känns så ibland.

Tiden gå väldigt fort när man inte gör någonting. Man skulle kunna tro att tiden skulle gå väldigt långsamt när man inte gör någonting men så är icke fallet. Dagarna bara flyger förbi. Jag tittar på serier på datorn. Jag försöker äta mat regelbundet. Jag tittar lite på tv. Jag läser lite bloggar och sover då och då. Mesta delen av tiden försöker jag bara sluta må illa. Ja, jag mår fortfarande väldigt illa. Så sent som igår spydde jag två gånger. Jag har inte orkat/velat/kunnat uppdatera bloggen på några veckor. Jag har mått alldeles för dåligt. Idag är första dagen på länge som jag känner mig någorlunda fit for blogg.

Jag åkte hem från Sahlgrenska den 14 juli. Jag klarade hela vägen hem utan att spy. Sen dess har jag bott hos min mamma för att få återhämta mig. Förra gången hade jag återhämtat mig vid det här laget, men den här gången sitter illamåendet tydligen i väldigt mycket hårdare. Sen jag fick en tablett som heter Ondansetrom (mot illamående vid cellgiftsbehandling, strålning och post-op) så har jag kunnat hantera illamåendet mycket bättre. Nu har jag bara en tablett kvar. Har köpt Postafen och tog en sådan tidigt imorse för att förebygga illamåendet och det verkar faktiskt som att den hjälpte. Men jag hoppas så innerligt att den här skiten ska försvinna snart. Det är inte roligt att må illa precis hela tiden, inte kunna äta eller dricka, inte kunna gå och stå utan att bli kallsvettig osv. Smärta är faktiskt att föredra framför illamående.

För min egen skull, för att inte glömma (igen) så tänker jag göra en liten lista över biverkningar den här gången och en jämförelse mot förra gångens biverkningar.

* uppvaket var a piece of cake jämfört med förra uppvaket. Mådde inte illa och fick åka tillbaks till avdelningen redan samma kväll.
* smärtan i vaden uteblev i princip helt och hållet
* benet är inte lika ömt och känsligt som förra gången
* den stora blåsan under framdelen av foten var hemsk även denna gången. Jag tror jag stack hål på den lite för tidigt dock för huden under var nog inte riktigt klar. Men när smärtan som uppstår i- och runt om blåsan blir olidlig så funkar det inte att låta den vara.
* började hoppa på kryckor när jag kom hem och blåsan blivit omöjlig att gå på
* är stel i vaden, hälsenan och knät. Försöker stretcha så mkt jag kan.
* har ätit Tramadol och panodil regelbundet sen jag lämnade sjukhuset.
* har lyckats spruta mig själv i magen med Fragmin. Helt otroligt! En dag bestämde jag mig bara för att göra det och det funkade hur bra som helst, fram tills i förrgår då jag helt plötsligt inte kom igenom skinnet längre. Skumt.
* illamåendet är betydligt värre den här gången. I november mådde jag illa i ca en vecka. Då var det från att jag vaknade upp och en vecka framåt. Den här gången mådde jag ju prima när jag vaknade upp. Illamåendet kom nästan en hel vecka senare och har alltså inte ännu gett med sig.

Så, nu vet ni hur jag mår och jag glömmer inte av.

Until next time.

Ps. När jag sitter hemma så som jag gör nu så blir jag något av en eremit. Jag ber om ursäkt för att jag kanske inte svarar i telefonen när ni ringer. Jag vill helt enkelt inte prata så värst mycket. Jag hoppas ni inte blir sura på mig. Sms är det bästa sättet att kontakta mig för då har jag inget emot att svara, eller så kan jag svara när jag känner att jag vill. Det är ear-to-ear eller face-to-face kontakten som är jobbig. Det har inget med er att göra, det är bara så det är, helt enkelt. Ds.

Idag har jag spytt i en papperskorg

Jorå så att. Idag när min far kom på besök hade jag inte ätit varken frukos eller lunch och tänkte därför att det kunde vara på sin plats, nu när jag mådde lite bättre, att försöka äta en härlig liten räkmacka i restaurangen, här på sjukhuset. När jag hade ätit tre små tuggor av mackan fick pappa fråga personalen i restaurangen var närmsta toalett låg. "Vid huvudentrén" svarade hon. Eftersom jag vid det laget mådde så illa att det vattnades i munnen på mig så fick jag bege mig till närmsta papperskorg i restaurangen och spy i den. "Jag ber om ursäkt" sa jag till kvinnan, som tittade mkt suspekt på mig, och spydde. Sen mådde jag mycket bättre. Pappa fick be om en doggy bag till mackan och sen dess har jag bara ätit en härligt, lyxig lördagsmiddag bestående av två skorpor och lite glass.

Idag är första dagen sen operationen som jag mår så här himla kass. Det började visserligen igår med lite feberkänningar och illamående på kvällen men det är först idag jag inte har kunnat äta, eller ens sitta upp i sängen. Men fram tills igår kväll då, så har jag mått över förväntan bra. Inte ont i benet, har kunnat gå hela tiden. Inte illamående efter narkosen, har kunnat äta ordentligt osv. Men jag känner att det håller på att vända nu. Vadmuskeln börjar se farligt spänd ut och det känns lite som att jag håller på att få träningsvärk. I'm hoping for the best, but expecting the worst, as the great poet said ;)

Har haft fint besök av min bästa cancerpolare Lina idag. Första gången vi träffades och jag får säga att det kändes helt normalt och inte alls spänt. Jag är inte någon favorit av att träffa nätvänner irl, men den här flickan är en flicka helt i min smak och därför gick det kanon. Tack för besöket, Lina!

Pensionärerna

Inatt drömde jag om Avdelning 33.
När jag kom dit och packade upp mina grejer var allt som vanligt, men efter en stund inser jag att alla på hela avdelningen är pensionärer som sitter i rullstol. Det var rullstolar högt o lågt. Pensionärerna var väldigt olydiga o lyssnade inte på vad personalen sa till dem. De åt efter 12, trots operation dagen efter. Det går bara inte för sig! Det konstigaste var nog att pensionärerna letade efter en skatt. De var runt i alla rum o grävde efter den här skatten. Lyfte på sängar, flyttade på tavlor, kollade bland operationsskjortorna, ja, you name it. Skatten hann de aldrig hitta innan jag vaknade. Synd, det hade varit spännande att se vad det var.


- bloggar hippt med min Iphone

Proud to call you my friends

Jag är så otroligt stolt över de av mina vänner, och sånna jag inte känner, som är med och hjälper mig att samla in pengar till Cancerfonden. Det kan ibland kännas hopplöst att slåss mot en sjukdom som skördar så många offer men när man ser vad forskning kan åstadkomma så känns det definitivt befogat att både tigga pengar, och att själv skänka en slant till de som förhoppningsvis gör att jag, och alla andra med cancer kommer överleva.

You are forever in my heart!


- bloggar hippt med min Iphone

Om å om å om å om å om å om å om igen

Det blev ingen operation igår.
När Mattsson såg foten, precis innan jag skulle sövas, ångrade han sig.
Det hade tillkommit fläckar på flera ställen under foten och det skulle inte vara någon idé att ta bort dem. Han ville ist göra en hyperterm perfusion. Alltså en sån operation jag gjorde i november förra året. Den där med uppvärmda cellgifter, ni vet. Jag fick alltså hoppa ner från operationsbordet igen. Besviken som fan blev jag. Det är inte så roligt att förbereda sig för en operation och sedan inte få en. Men den största besvikelsen var självklart att jag återigen måste gå igenom allt det där jag gick igenom i höstas/vintras.

Den gången låg jag sammanlagt tio dagar på Avdelning 33. Jag hade djävulskt ont i benet och foten. Jag hoppade på kryckor i några månader, då det inte gick att gå på benet. Det svullnade. Vadmuskeln bröts ner. Jag tappade naglarna. Huden på foten blev totalförstörd. Håret föll av benet (ingen dålig biverkning visserligen) och benet var så ömt att det knappt gick att ta på det. Allt det där ska jag genomlida igen. Jag ser verkligen inte fram emot sommaren längre. 4 juli lägger jag mig på operationsbordet igen, denna gång för att sova i ca fem timmar, och när jag vaknar kan jag knappt röra mig. Förra gången låg jag på uppvaket nästan ett dygn. Jag fick inte komma upp ur sängen. Jag fick inte ens vända på mig. Ville jag vända mig var jag tvungen att be om hjälp. Och så illa jag mådde. I en veckas tid.

Nej, jag är inte direkt positiv just nu och ibland tycker jag rent av synd om mig själv :(

Vampfest

Det måste vara så himla tråkigt för er som inte har Facebook att inte veta vad jag sysslar med hela dagarna. Idag sysslar jag med att ligga i min sjukhussäng och titta på Twilight. Det är inte fy skam. Good night all you vamplovers out there, imorn karvar vi lite i foten igen. See ya!

Päsdressen

Ok, jag erkänner. Jag älskar min nya onepiece! Den är fan inte snygg, och ingen som läser det här lär få sen den irl men det är världens skönaste plagg och from idag tänker jag bo i den, när ingen ser alltså :) Den får dock åka med till Avdelning 33. Där är det ingen som bryr sig om hur man ser ut ändå. Och den är faktiskt snyggare än vad sjukhuskläderna är. Så det så!

Imorn bär det av till Sahlgrenska igen då. Först jobb och sen sjukhus. Same procedure as last time, alltså. Åh imorn börjar Sarah jobba igen. Två tummar upp för det.

Äntligen?

Bra skit!

Snart dags att korka upp champagnen då, eller...?

Tack och operationstid

Först och främst vill jag säga tack till alla fina människor som kommenterat förra inlägget. Det känns skönt att veta att ni tänker på mig. ♥♥♥

Jag hade fått två kallelser från Sahlgrenska när jag kom hem ifrån jobbet igår. Den ena kom från onkologen och den andra från Avdelning 33. Den 7/6 har jag fått tid hos min nya bästa vän. Spännande och skrämmande, allt på en och samma gång. Operationen blir den 14/6. Jag gör som förra gången. Jobbar måndagen och åker ner till Sahlgrenska efter jobbet. Jag hoppas jag får åka in på operation tidigt den här gången. Men det lär väl inte hända...

It's not over 'til it's over

Det verkar som att denna flicka ska lägga sig under kniven en fjärde gång. Fyra operationer på sex månader är inte så illa pinkat. Igår kväll när jag bytte plåster på min fot, upptäckte jag några nya fläckar som inte funnits där tidigare. Nya fläckar = mer cancer. Alltså bröt jag ihop en smula. Men sen åkte jag till Sahlgrenska och träffade Dr. Mattsson och då kändes allting bra igen. Ja, jag har onda fläckar under foten som måste bort och ja, jag ska strålas i ljumsken, men bara för säkerhetsskull och jag kommer inte lida av behandlingen. Operationen har jag redan genomgått en gång och vet därför att jag kommer må bra efteråt. Visst, jag får ett nytt sår under foten, brevid det gamla som nu är läkt, men vad gör det om hundra år? Jag kan redan det här med att lägga om foten och såret kommer inte skrämma mig så som det gjorde förra gången. Bring it on, fucking jävla kuk-cancer!

Jag känner mig faktiskt lite som en ny människa. Positiv. Vad hände, lixom?

Jag ska få träffa en onkolog för första gången i mitt liv. En riktig cancerdoktor, alltså. Hon ska stråla mig i ljumsken för att se till att inga mikroskopiska cancerceller finns kvar och bosätter sig i andra delar av min kropp. De enda men jag får (hoppas jag) är rodnad i huden och förhårdnader i ljumsken. Ljumsken är rätt så satans hård redan nu, men tydligen kan den bli hårdare. Ska bli intressant.

När operationen blir, vet jag inte ännu. Kanske redan i nästa vecka. Jag kommer inte behöva sjukskrivas nån längre tid. Ett par dagar kanske. Efter förra fotoperationen hade jag ont en enda dag. Jag satsar på det den här gången också. När operationen är gjord kan man sätta igång med strålning. Det kommer inte bli så många gånger då man får väldigt höga doser vid melanom, eftersom det är a tricky bastard to kill. Men jag är i dagsläget övertygad om att jag kommer bli av med den här jävla skiten nu. Jag ska bränna ut dig med eld, ditt as. Jag hatar dig. Du ska inte vinna. Pang, du är död!

It's been a while

I måndags började jag jobba igen efter att ha varit sjukskriven i två veckor. Läkarna sjukskrev mig i tre veckor men jag tyckte inte det behövdes så jag sket i sista veckan. In retrospect, it was perhaps a little bit hasty. På väg hem från jobbet i onsdags blev jag plötsligt sjukt febrig. Jag kom hem lade mig på soffan och ville bara gråta, så mycket feber kändes det som att jag hade. Jag ringde 1177 som skickade mig till jourcentralen och där fick jag penicillin mot en möjlig infektion (som nu visat sig vara en infektion, om jag får leka doktor). Infektionen kommer förmodligen av att agrafferna fick sitta lite för länge och att den ena agraffen irriterat huden ganska mkt. Så, sen i onsdags har jag haft hög feber och sen i fredags har jag även haft jävligt ont i magen. Kanske till följd utav penicillinet... vem vet. Jobbigt är det i alla fall. Idag har febern gått lite upp och ner, men jag känner mig fortfarande riktigt risig. Idag har jag ätit två knäckebröd och druckit två glas blåbärssoppa och två glas nyponsoppa. Igår åt jag ännu mindre. Men nu börjar jag faktiskt bli lite hungrig och det är väl ett tecken på att man snart är frisk? Ja, vi säger väl så.