And the Oscar goes to... Part IIII

En enda film kvar att kolla på och det kommer jag inte hinna, innan galan drar igång i natt. Men jag hann med de jag ville se iaf. Den senaste vi såg var "True Grit" av bröderna Cohen och man blev ju inte direkt besviken. Man blir sällan det när de sätter klorna i något. Skådisarna och fotot (återigen) var mkt bra. Det blir spännande att se vilken film som tar hem det här. Jag gissar att priset för bästa film går till "The Kings Speech".

Så här ser min lista ut: (betygen kan komma att ändras)

* The King's Speech - 8,5
* Inception - 8
* The Kids Are All Right - 8
* True Grit - 7
* Black Swan - 7
* The Fighter - 7
* The Social Network - 7
* 127 Hours - 6
* Toy Story 3 - 5
* Winter's Bone -

26 - Mina rädslor

Jag har alltid varit rädd för döden. Nu har jag större anledning att vara det. Jag har alltid varit väldigt orolig att förlora mina föräldrar, min familj. Har kunnat ligga vaken och tänkt på hur hemskt skört livet är, hur lätt någon bara kan försvinna. Jag har gråtit många nätter bara för att jag tänkt på hur det skulle kännas att förlora någon. Nu har allting plötsligt skiftat fokus från alla andras, till min egen dödlighet. Nu tänker jag inte på hur det kommer kännas för mig själv att bli ensam kvar utan hur det kommer kännas för dom som jag lämnar kvar. Jag står till exempel inte ut med tanken på att min son inte ska ha mig som sin mamma längre. Det är den värsta känslan jag någonsin känt. Tyvärr är jag väldigt bra på att ta ut saker och ting i förskott så den känslan har jag känt många gånger de senaste månaderna. Men det vet ni ju, för det har jag skrivit förr. Men så här ett par dagar före min nästa operation känner jag mig inte direkt på topp mentalt, om man säger så och då kommer de här tankarna igen. Min största rädsla är alltså att vara tvungen att lämna min son och att han inte ska komma ihåg mig. Att han inte ska få den trygga uppväxt som han förtjänar. Att hans mamma inte ska finnas där för honom när han är ledsen, eller glad. Den känslan, mina vänner, kan äta upp en inifrån...

Heaven is overrated

Sweet as candy

Non Stop is da shit, tycker Theo.

Breakfast club

Eftersom jag befinner mig på lite högre breddgrader av Hjortmossen idag så bestämde jag mig för att avnjuta mitt morgonte i en gammal tekopp från det ljuva (?) 70-talet. En teservis från Gefle Porslinsfabrik, Kaskad, tillverkad mellan 1966-1974. Då min ömma moder ogillar den har jag fått äran att ärva den av henne men eftersom jag inte har plats för en teservis med 12 kuvert (heter det kuvert när det gäller enbart koppar o fat?) så får hon snällt förvara den åt mig ett tag till. Vem behöver förresten 12 tekoppar i samma serie? I alla fall, den är skön att dricka ur, kanske lite för tjockt porslin, men det skulle väl vara så på 70-talet. Ligger i alla fall mkt bra i handen och det går i lagom mycket te. Två tummar upp för Kaskad!

Trotsiga barn

Ibland undrar jag om det bara är jag som har ett barn som trotsar varenda vaken minut på varenda dag? De flesta statusuppdateringar på facebook handlar om att de har såååå snälla barn som de inte vill vara utan en sekund (med undantag för vissa som faktiskt skriver som det är). Det enda jag kan trösta mig med är att barn ska trotsa. Det är en del i deras utveckling. Men den trösten kommer jag inte så långt med. Theo har varit sån här i någon månad (eller mer, tiden flyter ihop) nu. Den absolut vanligaste mening som lämnar hans söta, lilla mun är "jag vill inte göja det!". Han säger så till i princip allting. Han vill inte borsta tänderna, han vill inte gå till dagis, han vill inte sätta på sig kläder, han vill inte lägga sig, han vill inte ta på sig pyjamas, han vill inte åka på kalas, han vill inte gå ut, han vill inte gå in, han vill inte läsa, han vill inte städa, han vill inte äta välling, han vill inte äta mat osv, i all oändlighet. De enda två grejerna han kan tänka sig att göra är att 1) äta glass och 2) titta på "Bilar", "Shaun the sheep", "Micke och Molle" eller (bubblaren) "Madagascar 2".

Jag får nästan dåligt samvete för att jag hela tiden kämpar emot honom, känns som att jag aldrig säger att han får göra någonting eller att han är duktig. Givetvis säger jag det, men dagar då allting har varit en fight, så känns det helt enkelt så jävla jobbigt och som att jag bara är trött på honom. Då får man lite ont i mammahjärtat när ungen somnat... han är trots allt väldigt bra på att somna ;)

Sen inser jag även att det är bra att han trotsar, att han utvecklas och sen känner jag mig väldigt stolt över att jag inte hymlar med sanningen. Jag är ingen dålig mamma bara för att jag säger att mitt barn kan vara ohyggligt jobbig, jag är bara ärlig. En ärlig mamma som älskar sin trotsiga son.

25 – En första

Jag tänkte för några dagar sedan på första gången jag var på fest, eller kalas sade man nog på den tiden. Det var i första klass och en klasskamrat fyllde år. Det jag minns från det kalaset är att jag hade på mig en svart kjol och någon form av tillhörande jacka med vita prickar på som mamma sytt åt mig, jag var självfallet skitsnygg, och så minns jag de enorma papperskassarna fyllda med popcorn. My god, va mycket popcorn! Ifall det var roligt? Inte den blekaste!

Väntan

Jag tror att jag talar för majoriteten utav människor med cancer när jag säger att den värsta tiden för en cancerpatient är den mellan undersökning/behandling/operation och provsvar. Rent psykiskt mår man som sämst innan man får besked på vad testerna visade. Tyvärr är väntetiderna väldigt långa. Ofta får man vänta så länge som 6 veckor innan man får svar, vilket jag tycker är helt inhumant. Det är inte roligt att gå de där 6 veckorna och oroa sig för vad proverna visade. Man går igenom precis alla scenarior i huvudet. Dessvärre bara alla de negativa. För även om man vill verka positiv och få det att låta som att man är bergsäker på att inte proverna visar något illa, så kan jag med största säkerhet säga, att så är det inte när man sitter inne på sin kammare.

Jag befinner mig i förstadiet av den här ångestladdade perioden. Om en vecka ligger jag på operationsbordet igen, den här gången för att ta bort tumören under hälen. Man ska då även kontrollera portvaktskörteln i ljumsken. På en bröstcancerpatient sitter portvakten i armhålan. På mig sitter den i ljumsken. Man kontrollerar portvakten för att se om cancern har spridit sig eller inte. Är portvakten fri från cancerceller så har inte cancern nått dit. Om det skulle visa sig att min portvakt inte är frisk, går man vidare med andra behandlingsmetoder. Om allt går som det ska, så är den här operationen den sista, men det vet man alltså inte förrän ung. 6 veckor efter operationen. Den hemska, förfärliga tiden jag måste vänta för att få veta om jag är cancerfri eller inte.

Jag vill passa på att tacka alla som hittills skänkt pengar till min insamling. Ni är fantastiska! Fortsätt gärna skänka pengar för alla de som har haft, har, och tyvärr, kommer att få cancer.

Jag älskar er, mina fina vänner!
♥

Bevis nr 1

Bevis nummer ett för att jag är helt besatt utav porslin: när jag tittade på Antikrundan på SVT play precis, satt jag och blev helt till mig i trasorna då Knut Knutson pratade om ett fat av Ursula Printz.

När jag blir stor

När jag blir stor ska jag ha ett jättestort, fint gammalt skåp med glasdörrar och det ska vara till bredden fyllt med porslin från Uppsala-Ekeby, Rörstrand och Gustafsberg. Zebra ska stå där. Mon Ami (Ja, Kusin Josefin, jag är mkt avis) och Berså likaså. Varje dag ska jag dricka kaffe eller te i en fin kopp och varje dag ska jag njuta av att titta på mina fina serviser. Jag fullkomligt älskar gammalt porslin. Jag mår bra i själen av att titta på gammalt porslin. Synd bara att jag inte har så många utav de där dyrgriparna ännu. Men de kommer, var så säker.

♥

24 - Det här får mig att må bättre

Först och främst är det så klart de här två rackarna som får mig att må bra.


Att fotografera gör mig väldigt glad och jag mår helt klart som bäst när jag får fånga ögonblick med min kamera. Jag minns inte när jag fick detta intresse, jag tror det började redan på högstadiet. Här är ett av mina favoritfoton, som jag länge tänkt förstora och smäcka upp på väggen.


Jag älskar att bo i Sverige eftersom vi har alla de olika årstiderna och alla har sin speciella charm som jag älskar. Favoriterna är våren och hösten, då färgerna sprakar under dessa årstiderna. Jag blir lycklig av våren och hösten. Sol i lagom mängd och frisk luft i kombination med färger som får den mest deprimerade person att le.


En god bok får mig att må bättre, liksom bra musik och bra filmer. Spotify är ju guds gåva till mänskligheten om ni frågar mig. När det gäller musik är jag rätt kräsen. Har nog lite dålig attityd, faktiskt. Jag kan dissa människor rakt av om de har "fel" musiksmak. En väldigt dålig egenskap, jag vet. När det gäller film är jag inte lika kräsen, jag kan titta på nästan vad som helst, även sånt jag inte skulle kolla på om jag valde film själv. Jag tittar dock inte på filmer av typen "Scary Movie" och såna där. Det går fetbort. Jag är heller inte förtjust i svensk film, även om det finns ett par bra. En av de bästa är "Låt den rätte komma in". Den senaste tiden kollar jag ju som bekant på Oscar-filmer och "The king's speech" imponerade stort. Fotot är otroligt. Jag är ganska övertygad om att den kommer vinna åtminstone en Oscar och det för bästa foto. Den kommer säkert vinna övriga nomineringar också, men fotot; superbt!

I plurret

Ändrar tillbaks

Jag får ändra bloggen igen. Jag älskar de stora bilderna men jag hatar att ha länkarna längst ner :( Testar med ett foto.

Heaven is overrated

Jag bestämde mig för att starta en insamling till Cancerfonden idag, eftersom det är Världscancerdagen. Jag satte ett mål på 5000 kr inom ett år. Det hade varit roligt att nå det :) Skänk på nu!

Heaven is overrated!

Återbesök nr 3

Idag var det dags för återbesök nummer tre. Dagen då det skulle beslutas hur melanomet skulle opereras bort. Dr. Mattsson var mkt nöjd med hur tumören såg ut. Han tyckte att den krympt avsevärt. Något jag själv inte riktigt kan se. Och eftersom den hade krympt så mkt så tyckte han att han skulle vänta en månad till innan han bestämde sig för operation, för att den skulle krympa ännu mer. Då blev jag lite lack. Som tur var påminde sköterskan honom om att det är lång kö till operation och att det var lika bra att boka in en, så den 1/3 är det sagt att Mattsson ska sätta kniven i mig igen. Känns skönt att det äntligen blir av. Samtidigt som han tar bort tumören kommer han plocka ut portvaktskörteln i ljumsken för att analysera den och se om cancern spridit sig till lymfkörtlarna. Det beskedet får jag sedan vänta på i sex veckor. Vilken underbar väntan. Not. Jag är inte så sugen på smärtan, men väldigt sugen på att få bort cancern från min häl! Så i början av mars kommer jag checka in på Sahlgrenska och Avdelning 33 i några dagar igen. Så satans trevligt. Har ju saknat sjukhusmaten så mkt.

Lev väl!

And the Oscar goes to... Part III

Well, well, well, we have a new leader! The King's Speech leder nu Oscar-loppet. En riktigt, riktigt bra film. Skådespeleriet; underbart! Fotot likaså. Vi har ju iofs en Coen-film kvar men det blir svårt att toppa den här...

Så här ser min lista ut: (betygen kan komma att ändras)

* The King's Speech - 9
* Inception - 8,5
* The Kids Are All Right - 8
* Black Swan - 7
* The Fighter - 7
* The Social Network - 7
* Toy Story 3 - 6
* 127 Hours - 6
* True Grit -
* Winter's Bone -

23 - Det här får mig att gråta

Jag har alltid varit en gråtig person men sen Theo kom till världen kan jag börja gråta av i stort sätt vad som helst. Det är inte alltid av ledsamhet jag börjar gråta, utan även av glädje. Jag gråter av cheesy program så som Extreme make over the home edition, jag börjar gråta ibland när jag tittar på Stjärnorna på slottet och Oprah. Filmer så som P.S I love You fullkomligt stortjuter jag av. Jag börjar gråta om Theo ramlar och slår sig. Jag börjar ALLTID gråta i slutet av Micke & Molle. VARJE gång. Jag börjar gråta när jag tänker på vad som kan hända. Jag börjar gråta när jag tänker på vad som har hänt och även vad som inte har hänt. Ja, ni ser, jag gråter mest hela tiden. Haha. Inte just nu dock ;)

Btw, imorgon är det dags för återbesök nummer tre. Judgement Day is coming...

And the Oscar goes to... Part II

Igår klämde vi två nya rullar på Oscar-listan, The Social Network och 127 Hours. Båda två bra filmer. The Social Network handlar förstås om Facebook och dess grundare Mark Zuckerberg; världens yngsta miljardär. Den var underhållande men lite jobbig. Jag ger den en 7:a. En 6:a får 127 Hours som handlar om Aron Ralston som fastnar i en skreva i ett berg och sågar av sig armen för att komma loss. Den var faktiskt inte så obehaglig och jobbig att titta på som jag hade föreställt mig utan i stället ganska ljus och fin. James Franco gör ett riktigt bra jobb i huvudrollen, han kan mycket väl få en Oscar för den.

Förra veckan såg vi The Kids Are All Right med Annette Bening, Julianne Moore och Mark Ruffalo i de stora rollerna. En riktigt bra film. Rolig, sorglig, ljus och mysig. Se den! Till skillnad från vad Akademin tycker så anser jag att Julianne Moore gjorde en jäkligt bra gestaltning av sin karaktär och hon förtjänar en nominering för sin prestation. I stället har både Bening och Ruffalo fått var sin nominering. De var bra de också, men Moore gjorde ngt speciellt, tyckte jag. Jag har gett betyget 8. Känner mig lite osäker på det. Inception gav jag ju 8,5 men i hjärtat tror jag The Kkids Are All Right leder listan. I hjärnan leder fortfarande Inception.

Så här ser min lista ut: (betygen kan komma att ändras)

* Inception - 8,5
* The Kids Are All Right - 8
* Black Swan - 7
* The Fighter - 7
* The Social Network - 7
* Toy Story 3 - 6
* 127 Hours - 6
* True Grit -
* The King's Speech -
* Winter's Bone -