Jag saknar dig

Nu börjar det bli jobbigt att vara på sjukhus. Jag saknar Theo väldigt mycket just nu.
Den här bilden är tagen i Little is It i somras när han lånade grannens studsmatta. Han älskade att studsa. Bilden är kass, men barnet är underbart ♥

Cancerfondens insamlingskampanjer

När jag fick cancer blev jag lite av en statistik junkie för ett slag. Jag tror det blir så per automatik. Man vill veta hur stor chans man har att överleva, hur många som dör, hur stor risken är för spridning, vilken cancer som får mest uppmärksamhet i media, vilken cancer som ökar mest och vilken som är störst. Nu är jag inte någon junkie längre eftersom jag vet att det oftast inte hjälper mig i att bearbeta det som hänt på något vis, snarare stjälper. Men jag vet ju fortfarande hur statistiken ser ut, det är inget man glömmer. Tyvärr.

Jag vet att de två största cancerformerna i Sverige är bröstcancer och prostatacancer. Jag vet diverse statistik kring dessa cancerformer. Jag vet att min cancerform; hudcancer, ökar mest av alla cancerformer i detta land. I hela norden och även i Storbritannien och Australien, för att vara exakt. Alltså där vi bor som är bleka och inte har ett jättebra skydd mot solen. Och alltså där som vi borde vara mer uppmärksamma på hur vi utsätter vår hud för solen. Och där uppmärksamheten i media borde vara oerhört stor, inte bara under sommaren.

Nu är det oktober igen. En månad som oavbrutet för tankarna till bröstcancer. Och det må så vara. Det är klart den vanligaste cancerformen ska ha uppmärksamhet i media, att vi ska kunna skänka pengar till den är en självklarhet. Det är också bra att prostatacancer fått en egen insamling. Men jag undrar; vart är alla andra insamlingar? Det är för mig helt självklart att jag ska kunna skänka pengar till cancerformer som inte är "störst på marknaden". Jag vill kunna skänka pengar till de cancerformer som är ovanliga, för det är de som behöver mest pengar till att utveckla botemedel och behandlingar. Är inte detta uppenbart för de som jobbar med sådana här grejer på Cancerfonden? Jag vill kunna skänka pengar till hudcancer. Spridd hudcancer är väldigt svårt att bota. Man har hittat olika sätt för att försöka förhindra alla dessa dödsfall och man har kommit en bra bit på väg men man behöver mer pengar till forskning och jag kan med största säkerhet säga att man behöver det i de allra flesta andra cancerformer som finns. Varför kan vi inte skänka pengar direkt till dessa cancerformer? Varför kan inte jag starta en insamling direkt till min egen cancerform? Jag skulle på ett mycket seriöst sätt hantera denna insamling. Jag är inte ute efter någon form av publicitet. Jag är inte ute efter att skada de båda insamlingar som finns idag. Jag skänker pengar till de båda då och då i form av de båda banden. Jag försöker hjälpa där jag kan. Men jag tycker helt enkelt att insamlingarna är orättvisa. Jag vill kunna skänka pengar till hudcancer eftersom jag själv har spridd hudcancer som kanske hade gått att bota om det hade funnits tillräckligt med pengar till att forska. Jag hoppas ni förstår hur jag tänker.

Fram för jämställda (jämställda i meningen alla cancerformer behöver pengar och bör synas i media lika mycket) insamlingar inom cancerforskningen!

Till höger i bloggen ser ni min insamling till Cancerfonden. Den går inte till någon särskilt form av cancer utan till dem allihop. Skänk gärna pengar där. Tack på förhand och tack till alla er som redan skänkt så mycket pengar till Cancerfonden.

Oktober

Oktober.
En månad full av tankar. Tankar på cancer och död på mer än ett sätt.

Jag har alltid älskat oktober och alltid älskat hösten. I ett år nu har jag ogillat oktober på fler än ett sätt. Jag ska berätta för er varför.

För det första så är oktober månaden då jag fick mitt cancerbesked. Det är samma månad, eller för att vara exakt; samma dag vi fick reda på att Mattias mamma dött. Hur är det ens möjligt att få två livsförändrande besked samma dag. Höjden utav all djävlighet kom till vår familj samma dag med bara några timmars mellanrum. Hur hanterar man egentligen en sådan grej? Jag tycker att vi har varit enormt starka i allt det här. I början var det jättejobbigt. Självklart. Men efter hand tycker jag att vi har klarat av det bättre än förväntat. Jag är stolt över oss. Många operationer, många vistelser på sjukhus, många bakslag och ändå har vi klarat av att stå på benen mesta delen av tiden. Både Mattias, Theo och jag har vuxit som människor, som individer tack vare det här och jag tror att vi kommer fortsätta växa, och så småningom kommer oktober bli den där sköna höstmånaden där Theo fyller år och ingenting annat. Det finns en sak som dock kommer fortsätta sticka mig i ögonen. Det är en sak som inte borde sticka mig i ögonen. En sak som bara borde vara god men som tyvärr inte är det och det är svårt att skriva om. Jag tänker skriva om det, vilken dag som helst nu och det kommer bli jobbigt för egentligen är det bara bra men folk kommer bli upprörda på mig vilket jag egentligen inte vill att de ska bli. Det handlar om bröstcancer och ämnet kommer behandlas så snart jag orkar skriva om det och inte känna att alla med bröstcancer kommer hata mig, för det vill jag verkligen inte.

Jag längtar till dagen då oktober blir den där sköna höstmånaden med höstäpplen, skogspromenader, röda löv, stickade tröjor och fotografering igen.

Längtar mer än ord kan uttrycka!


- bloggar hippt med min Iphone

En födelsedag

Den förste oktober fyllde Theo hela 3 år. Dessvärre fick han streptokocker lagom till födelsedagen och var tvungen att spendera den hemma med pappa för att inte smitta mig så lördagens kalas i Lilla Edet blev inställt och framskjutet på obestämt tid. Som tur var fick han penicillin och han äta det i ett par dagar innan kalaset här hos mor skulle hållas så han fick bli firad lite i alla fall. Själv sov jag hela lördagen tydligen. Det minns jag inte ens själv. Förmodligen var det kortisonet som spelade mig ett spratt då jag precis gått ner i dos för att mina muskler inte ska förtvina helt. Enligt min ansvariga sköterska på Uddevalla sjukhus så var det nog en kombination av kortisonet och det faktum att jag inte fick vara med min son på hans födelsedag och besvikelsen det medförde. Jag är benägen att hålla med henne.

Theo fick en hel massa saker i söndags på kalaset. Så mkt att jag tyckte det blev för mkt och har sparat en hel del paket till kalaset i Little is it. Här kommer lite bilder från kalaset i alla fall. Ni får ursäkta den otroligt dåliga kvaliteten på bilderna. Jag har skakiga händer nu för tiden (kortison) och dåligt ljus och märkligt objektiv bidrar till dålig kvalitet här.

Grattis min lilla plupp, du är världens bästa treåring!!!!

Mamma och pappa älskar dig ♥