En helt ny värld

Vad skriver man i ett inlägg som detta? Tack för alla gratulationer och lyckönskningar, vi är mycket glada och tacksamma. Vi mår bra och är nu hemma från BB. Vistelsen där var besynnerlig. Jag har mått ganska dåligt av att vara där eftersom Mattias inte fått sova hos oss men dagtid har jag tyckt ganska bra om stället. Maten är gratis och flödar över, barnmorskorna och sköterskorna är kunniga och trevliga och Mattias har kunnat vara hos oss hela dagarna. Det har varit lite tvetydiga känslor kan man säga alltså. Det kändes också lite vemodigt att lämna stället idag. Det har ju inte riktigt känts som vardag men nu när man är hemma så blir ju allt som vanligt, fast ändå inte... dessa tankar är sjukt svåra att formulera till ord... ber om ursäkt.

Förlossningen är ju ett kapitel för sig och jag har inte riktigt hunnit bearbeta det som hände så jag vill inte skriva om den ännu. Men slutet blev ju gott i alla fall och det är ju det som räknas.

Pluppen, som han heter för närvarande, är väldigt liten. Han vägde 2360 gram när han kom ut och var bara 46 cm lång. Någon förklaring till detta har vi inte fått eftersom de inte kan förklara det. Alla har frågat mig om jag röker, men det gör jag ju inte och då har de inget mer att säga om den saken. Moderkakan var helt enkelt inte helt hundra, även om de inte hittade några fel på den efter förlossningen. Mysteriet kvarstår alltså. Han var även väldigt kall när han kom ut. 35,7 grader, så han har legat inlindad i filtar och flera lager kläder sen han kom. På nätterna har vi snusat under arton täcken och massa filtar och kläder så han har värmts upp och jag har svettats ihjäl. På tal om kläder, alla kläder vi äger är för stora för honom. Han ser ut som en hip hopare i allt han bär. Dessutom måste han ju hålla värmen så det mixas en hel del kläder som inte egentligen hör ihop... men det är ju ett världsligt problem.

Var tredje timme ska han äta. På BB kom de och väckte mig på nätterna och sa till när det var dags. Här hemma blir det andra bullar. Väckarklockan på ringning. Tjohoo!

Nu har jag de båda pluppisarna brevid mig i sängen och allt känns bra. Känslorna flödar dock som bröstmjölk och det är lite jobbigt. Jag kan ligga och titta på bebisen och bara känna att jag inte vill att någon annan ska få titta på honom, eller att jag inte vill att han ska bli stor för att jag vill att han alltid ska vara så här söt och liten och bara helt underbar. Och jag börjar gråta när jag skriver att jag känner så här. Fullt normal är man inte trots att graviditeten är över...

Här kommer lite bilder på Tias och pluppisen. Yo!