Tisdagen den 30 Januari 2007 kommer jag minnas som en dag jag helst vill glömma.
På tisdagar har vi möte på jobbet. Dessa möten är efterlängtade och välbehövliga. Efterlängtade för att man får lite ny kraft att orka med veckan och välbehövliga eftersom det händer en hel del grejer som man måste ta del i. Chefer informerar och problem tas upp. Två tisdagar i rad har vi inte fått gå på något möte. "Det är för långa köer" säger cheferna och ler. "Vi måste tänka på kunderna" .
Ja, köerna är dödligt långa och kunderna måste förstås få hjälp, men vi då? Vi som ska hjälpa kunderna med de problem de har, vem ska hjälpa oss när vi inte orkar jobba längre? Och, vem ska då hjälpa kunderna? Ska cheferna göra det? Nej, jag skulle inte tro det.
Det blev mer eller mindre upprorstämning bland kollegorna. Alla suckade och sa "det här är förjävligt". "Vi måste göra något åt det här". Ja, det måste vi, men vem ska göra detta något? Ingen vågar säga någonting. Själv hade jag planerat att spy lite galla över arbetssituationen på MÖTET, men som sagt, mötet blev inte av. Jag förstår att ingen vågar säga nåt också för den delen. Så fort någon klagar på någonting så intas av cheferna en försvarsställning som är ganska löjlig. Varför blir dom så uppretade av lite kritik? De är chefer, de ska väl kunna ta klagomål från sina anställda?
Jag önskar vi hade andra chefer, riktiga chefer, chefer som förstod oss bättre och som det gick att föra en allvarlig diskussion med. Chefer som hade nåt bättre att komma med än det svaret en kollega till mig fick när hon frågade "Men om VI har nåt att säga på mötet då?" Chefen spärrar upp ögonen skakar på huvudet, ser allmänt förvirrad ut och säger "Ja..." Jag blev helt paff, var det ett svar? Menar hon att hon svarar på det viset när kollegan ställer en vädigt bra fråga. Idioti! Jag förstår inte hur denna mänska kunde bli chef. Hon är ett stort skämt. Ett dåligt skämt!
Nu är det Grey's och sen är det sängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar