Trots att jag i stort sätt inte gör någonting på dagarna så går dagarna otroligt fort. Nu är det snart dags för behandling igen. Den 3 januari åker jag ner igen. Och imorgon ska jag åka in till Uddevalla för att få blodtransfusion då mitt blodvärde är alldeles för lågt, vilket det är varje gång jag har fått cellgifter. Lågt blodvärde gör att man blir väldigt trött och inte orkar med sitt vanliga tempo så därför kan det ju vara käckt att få lite blod nu då innan jag ska få min nästa behandling.
Jag har inte spytt lika mkt den här gången som jag gjorde efter förra behandlingen. Då fick jag åka in till Uddevalla flera gånger innan jag blev bra. Jag har fått lite andra mediciner som hjälper mot illamåendet den här gången. Jag börjar bli rätt trött på de här behandlingarna för de börjar tära rätt mkt på kroppen och psyket. Därför önskar jag att allt bara kan ta och försvinna snart. Jag vill bli mig själv igen. Snälla nästa år, du kan väl bli fantastiskt bra och roligt på alla vis?! Please!!!!
torsdag, december 29, 2011
tisdag, december 06, 2011
4e behandlingen
Befinner mig på Avdelning 69 på Sahlgrenska för min 4e beh. med cytostatika. Hittills går det smärtfritt. Hoppas på ett liknande fortsatt förlopp.
Så, nu vet ni vart jag är. God natt mina vänner ♥
Så, nu vet ni vart jag är. God natt mina vänner ♥
måndag, november 21, 2011
Framsteg
Hör nu på god vänner så ska jag för er berätta vad vårt cellgift gjorde en kall och gråtrist höst.
Alla tumörer i huvud, lever, lungor och mjälte har krympt. De i lungorna har krympt så mkt att de knappt hittar dem längre. Det är ju lite för bra för att vara sant. Heja heja cellgifterna!
Alla tumörer i huvud, lever, lungor och mjälte har krympt. De i lungorna har krympt så mkt att de knappt hittar dem längre. Det är ju lite för bra för att vara sant. Heja heja cellgifterna!
lördag, november 05, 2011
Det är mycket nu
Jag har en liten mackapär som heter Porth a cath inopererad under huden vid nyckelbenet på min vänstra sida. Det är en venport, alltså en port till en av de stora venerna som leder till hjärtat (tror jag). Venporten består av en metalldosa som under lokalbedövning placerades i mig och detta gjorde man för att slippa sticka mig så ofta i vanliga blodkärl under cytostatikabehandlingen. Jag har knappt några blodkärl i armarna som det är nu och om jag hade fått min behandling i armarna så hade mina kärl vid det här laget varit avlidna.
Nu förstår ni, har min port slutat fungera. Den fungerade bra i onsdags, idag vägrar den släppa ut blod eller in koksaltlösning (vilket man sköljer porten och slangen med efter provtagning osv). Den har antagligen kloggat igen där inne under huden. Den har aldrig varit speciellt enkel att ha att göra med men den har aldrig gett upp så här helt. När detta uppdagades förut, efter det att närmare tio personer försökt få nålen rätt i porten, inklusive narkosläkare, så kände jag bara att det fanimig räcker nu. Jag orkar inte med mer strul den här veckan. Det samma kände alla som tagit hand om mig de senaste dagarna. Nu får det räcka! Min ansvariga ssk sa att Sahlgrenska får ta tag i porten när jag kommer dit på tisdag för behandling. I värsta fall får de byta ut den och då blir det operation. Suck. Hur som helst ska jag försöka glömma allt vad sjukhus heter fram tills på måndag. För det håller lixom inte. Jag har inte fått gjort någonting jag skulle den här veckan. Min födelsedag blev tom förstörd och sen slutar min port fungera. Min port som faktiskt underlättat så nedrans mycket för mig de senaste månaderna. Satan! Nu får det vara slut på det här strulandet!
Ps. Jag är hemskt tacksam för de på Avdelning 14 på Uddevalla sjukhus. Speciellt min ansvariga ssk och hennes kollega. De sköter allt för mig. Är så snälla och roliga att bara sitta o prata med samtidigt som de är väldigt, väldigt kunniga på sitt arbete. Jag hade inte kunnat få bättre sköterskor omkring mig. Tack för att ni finns! Ds.
Nu förstår ni, har min port slutat fungera. Den fungerade bra i onsdags, idag vägrar den släppa ut blod eller in koksaltlösning (vilket man sköljer porten och slangen med efter provtagning osv). Den har antagligen kloggat igen där inne under huden. Den har aldrig varit speciellt enkel att ha att göra med men den har aldrig gett upp så här helt. När detta uppdagades förut, efter det att närmare tio personer försökt få nålen rätt i porten, inklusive narkosläkare, så kände jag bara att det fanimig räcker nu. Jag orkar inte med mer strul den här veckan. Det samma kände alla som tagit hand om mig de senaste dagarna. Nu får det räcka! Min ansvariga ssk sa att Sahlgrenska får ta tag i porten när jag kommer dit på tisdag för behandling. I värsta fall får de byta ut den och då blir det operation. Suck. Hur som helst ska jag försöka glömma allt vad sjukhus heter fram tills på måndag. För det håller lixom inte. Jag har inte fått gjort någonting jag skulle den här veckan. Min födelsedag blev tom förstörd och sen slutar min port fungera. Min port som faktiskt underlättat så nedrans mycket för mig de senaste månaderna. Satan! Nu får det vara slut på det här strulandet!
Ps. Jag är hemskt tacksam för de på Avdelning 14 på Uddevalla sjukhus. Speciellt min ansvariga ssk och hennes kollega. De sköter allt för mig. Är så snälla och roliga att bara sitta o prata med samtidigt som de är väldigt, väldigt kunniga på sitt arbete. Jag hade inte kunnat få bättre sköterskor omkring mig. Tack för att ni finns! Ds.
torsdag, november 03, 2011
Världens sämsta födelsedag
Igår fyllde jag 31 år. Jag spenderade dagen på Uddevalla sjukhus och Näl-akuten, och sen, Uddevalla sjukhus igen, där jag fortfarande befinner mig. Det visade sig att det blod jag fick gav mig en allergisk reaktion så att tunga, hals och fingrar svullnade upp. Det var skitäckligt och jag fick mer kortison för att få bort det och det funkade bra.
Idag skulle jag och Mattias varit till Göteborg och stannat på Gothia Towers i två nätter, ist fick vi avboka. Det kommer fler chanser självklart, men det är så jäkla trist att så fort man ska göra någonting så händer det ngt oförutsägbart och jag hade behövt lite positiv energi och nya upplevelser. Jag är lite trött på att ständigt försöka hålla mig positiv. I'm slippering...
Idag skulle jag och Mattias varit till Göteborg och stannat på Gothia Towers i två nätter, ist fick vi avboka. Det kommer fler chanser självklart, men det är så jäkla trist att så fort man ska göra någonting så händer det ngt oförutsägbart och jag hade behövt lite positiv energi och nya upplevelser. Jag är lite trött på att ständigt försöka hålla mig positiv. I'm slippering...
torsdag, oktober 20, 2011
Jag saknar dig
Nu börjar det bli jobbigt att vara på sjukhus. Jag saknar Theo väldigt mycket just nu.Den här bilden är tagen i Little is It i somras när han lånade grannens studsmatta. Han älskade att studsa. Bilden är kass, men barnet är underbart ♥
söndag, oktober 09, 2011
Cancerfondens insamlingskampanjer
När jag fick cancer blev jag lite av en statistik junkie för ett slag. Jag tror det blir så per automatik. Man vill veta hur stor chans man har att överleva, hur många som dör, hur stor risken är för spridning, vilken cancer som får mest uppmärksamhet i media, vilken cancer som ökar mest och vilken som är störst. Nu är jag inte någon junkie längre eftersom jag vet att det oftast inte hjälper mig i att bearbeta det som hänt på något vis, snarare stjälper. Men jag vet ju fortfarande hur statistiken ser ut, det är inget man glömmer. Tyvärr.
Jag vet att de två största cancerformerna i Sverige är bröstcancer och prostatacancer. Jag vet diverse statistik kring dessa cancerformer. Jag vet att min cancerform; hudcancer, ökar mest av alla cancerformer i detta land. I hela norden och även i Storbritannien och Australien, för att vara exakt. Alltså där vi bor som är bleka och inte har ett jättebra skydd mot solen. Och alltså där som vi borde vara mer uppmärksamma på hur vi utsätter vår hud för solen. Och där uppmärksamheten i media borde vara oerhört stor, inte bara under sommaren.
Nu är det oktober igen. En månad som oavbrutet för tankarna till bröstcancer. Och det må så vara. Det är klart den vanligaste cancerformen ska ha uppmärksamhet i media, att vi ska kunna skänka pengar till den är en självklarhet. Det är också bra att prostatacancer fått en egen insamling. Men jag undrar; vart är alla andra insamlingar? Det är för mig helt självklart att jag ska kunna skänka pengar till cancerformer som inte är "störst på marknaden". Jag vill kunna skänka pengar till de cancerformer som är ovanliga, för det är de som behöver mest pengar till att utveckla botemedel och behandlingar. Är inte detta uppenbart för de som jobbar med sådana här grejer på Cancerfonden? Jag vill kunna skänka pengar till hudcancer. Spridd hudcancer är väldigt svårt att bota. Man har hittat olika sätt för att försöka förhindra alla dessa dödsfall och man har kommit en bra bit på väg men man behöver mer pengar till forskning och jag kan med största säkerhet säga att man behöver det i de allra flesta andra cancerformer som finns. Varför kan vi inte skänka pengar direkt till dessa cancerformer? Varför kan inte jag starta en insamling direkt till min egen cancerform? Jag skulle på ett mycket seriöst sätt hantera denna insamling. Jag är inte ute efter någon form av publicitet. Jag är inte ute efter att skada de båda insamlingar som finns idag. Jag skänker pengar till de båda då och då i form av de båda banden. Jag försöker hjälpa där jag kan. Men jag tycker helt enkelt att insamlingarna är orättvisa. Jag vill kunna skänka pengar till hudcancer eftersom jag själv har spridd hudcancer som kanske hade gått att bota om det hade funnits tillräckligt med pengar till att forska. Jag hoppas ni förstår hur jag tänker.
Fram för jämställda (jämställda i meningen alla cancerformer behöver pengar och bör synas i media lika mycket) insamlingar inom cancerforskningen!
Till höger i bloggen ser ni min insamling till Cancerfonden. Den går inte till någon särskilt form av cancer utan till dem allihop. Skänk gärna pengar där. Tack på förhand och tack till alla er som redan skänkt så mycket pengar till Cancerfonden.
Jag vet att de två största cancerformerna i Sverige är bröstcancer och prostatacancer. Jag vet diverse statistik kring dessa cancerformer. Jag vet att min cancerform; hudcancer, ökar mest av alla cancerformer i detta land. I hela norden och även i Storbritannien och Australien, för att vara exakt. Alltså där vi bor som är bleka och inte har ett jättebra skydd mot solen. Och alltså där som vi borde vara mer uppmärksamma på hur vi utsätter vår hud för solen. Och där uppmärksamheten i media borde vara oerhört stor, inte bara under sommaren.
Nu är det oktober igen. En månad som oavbrutet för tankarna till bröstcancer. Och det må så vara. Det är klart den vanligaste cancerformen ska ha uppmärksamhet i media, att vi ska kunna skänka pengar till den är en självklarhet. Det är också bra att prostatacancer fått en egen insamling. Men jag undrar; vart är alla andra insamlingar? Det är för mig helt självklart att jag ska kunna skänka pengar till cancerformer som inte är "störst på marknaden". Jag vill kunna skänka pengar till de cancerformer som är ovanliga, för det är de som behöver mest pengar till att utveckla botemedel och behandlingar. Är inte detta uppenbart för de som jobbar med sådana här grejer på Cancerfonden? Jag vill kunna skänka pengar till hudcancer. Spridd hudcancer är väldigt svårt att bota. Man har hittat olika sätt för att försöka förhindra alla dessa dödsfall och man har kommit en bra bit på väg men man behöver mer pengar till forskning och jag kan med största säkerhet säga att man behöver det i de allra flesta andra cancerformer som finns. Varför kan vi inte skänka pengar direkt till dessa cancerformer? Varför kan inte jag starta en insamling direkt till min egen cancerform? Jag skulle på ett mycket seriöst sätt hantera denna insamling. Jag är inte ute efter någon form av publicitet. Jag är inte ute efter att skada de båda insamlingar som finns idag. Jag skänker pengar till de båda då och då i form av de båda banden. Jag försöker hjälpa där jag kan. Men jag tycker helt enkelt att insamlingarna är orättvisa. Jag vill kunna skänka pengar till hudcancer eftersom jag själv har spridd hudcancer som kanske hade gått att bota om det hade funnits tillräckligt med pengar till att forska. Jag hoppas ni förstår hur jag tänker.
Fram för jämställda (jämställda i meningen alla cancerformer behöver pengar och bör synas i media lika mycket) insamlingar inom cancerforskningen!
Till höger i bloggen ser ni min insamling till Cancerfonden. Den går inte till någon särskilt form av cancer utan till dem allihop. Skänk gärna pengar där. Tack på förhand och tack till alla er som redan skänkt så mycket pengar till Cancerfonden.
lördag, oktober 08, 2011
Oktober
Oktober.
En månad full av tankar. Tankar på cancer och död på mer än ett sätt.
Jag har alltid älskat oktober och alltid älskat hösten. I ett år nu har jag ogillat oktober på fler än ett sätt. Jag ska berätta för er varför.
För det första så är oktober månaden då jag fick mitt cancerbesked. Det är samma månad, eller för att vara exakt; samma dag vi fick reda på att Mattias mamma dött. Hur är det ens möjligt att få två livsförändrande besked samma dag. Höjden utav all djävlighet kom till vår familj samma dag med bara några timmars mellanrum. Hur hanterar man egentligen en sådan grej? Jag tycker att vi har varit enormt starka i allt det här. I början var det jättejobbigt. Självklart. Men efter hand tycker jag att vi har klarat av det bättre än förväntat. Jag är stolt över oss. Många operationer, många vistelser på sjukhus, många bakslag och ändå har vi klarat av att stå på benen mesta delen av tiden. Både Mattias, Theo och jag har vuxit som människor, som individer tack vare det här och jag tror att vi kommer fortsätta växa, och så småningom kommer oktober bli den där sköna höstmånaden där Theo fyller år och ingenting annat. Det finns en sak som dock kommer fortsätta sticka mig i ögonen. Det är en sak som inte borde sticka mig i ögonen. En sak som bara borde vara god men som tyvärr inte är det och det är svårt att skriva om. Jag tänker skriva om det, vilken dag som helst nu och det kommer bli jobbigt för egentligen är det bara bra men folk kommer bli upprörda på mig vilket jag egentligen inte vill att de ska bli. Det handlar om bröstcancer och ämnet kommer behandlas så snart jag orkar skriva om det och inte känna att alla med bröstcancer kommer hata mig, för det vill jag verkligen inte.
Jag längtar till dagen då oktober blir den där sköna höstmånaden med höstäpplen, skogspromenader, röda löv, stickade tröjor och fotografering igen.
Längtar mer än ord kan uttrycka!
- bloggar hippt med min Iphone
En månad full av tankar. Tankar på cancer och död på mer än ett sätt.
Jag har alltid älskat oktober och alltid älskat hösten. I ett år nu har jag ogillat oktober på fler än ett sätt. Jag ska berätta för er varför.
För det första så är oktober månaden då jag fick mitt cancerbesked. Det är samma månad, eller för att vara exakt; samma dag vi fick reda på att Mattias mamma dött. Hur är det ens möjligt att få två livsförändrande besked samma dag. Höjden utav all djävlighet kom till vår familj samma dag med bara några timmars mellanrum. Hur hanterar man egentligen en sådan grej? Jag tycker att vi har varit enormt starka i allt det här. I början var det jättejobbigt. Självklart. Men efter hand tycker jag att vi har klarat av det bättre än förväntat. Jag är stolt över oss. Många operationer, många vistelser på sjukhus, många bakslag och ändå har vi klarat av att stå på benen mesta delen av tiden. Både Mattias, Theo och jag har vuxit som människor, som individer tack vare det här och jag tror att vi kommer fortsätta växa, och så småningom kommer oktober bli den där sköna höstmånaden där Theo fyller år och ingenting annat. Det finns en sak som dock kommer fortsätta sticka mig i ögonen. Det är en sak som inte borde sticka mig i ögonen. En sak som bara borde vara god men som tyvärr inte är det och det är svårt att skriva om. Jag tänker skriva om det, vilken dag som helst nu och det kommer bli jobbigt för egentligen är det bara bra men folk kommer bli upprörda på mig vilket jag egentligen inte vill att de ska bli. Det handlar om bröstcancer och ämnet kommer behandlas så snart jag orkar skriva om det och inte känna att alla med bröstcancer kommer hata mig, för det vill jag verkligen inte.
Jag längtar till dagen då oktober blir den där sköna höstmånaden med höstäpplen, skogspromenader, röda löv, stickade tröjor och fotografering igen.
Längtar mer än ord kan uttrycka!
- bloggar hippt med min Iphone
torsdag, oktober 06, 2011
En födelsedag
Den förste oktober fyllde Theo hela 3 år. Dessvärre fick han streptokocker lagom till födelsedagen och var tvungen att spendera den hemma med pappa för att inte smitta mig så lördagens kalas i Lilla Edet blev inställt och framskjutet på obestämt tid. Som tur var fick han penicillin och han äta det i ett par dagar innan kalaset här hos mor skulle hållas så han fick bli firad lite i alla fall. Själv sov jag hela lördagen tydligen. Det minns jag inte ens själv. Förmodligen var det kortisonet som spelade mig ett spratt då jag precis gått ner i dos för att mina muskler inte ska förtvina helt. Enligt min ansvariga sköterska på Uddevalla sjukhus så var det nog en kombination av kortisonet och det faktum att jag inte fick vara med min son på hans födelsedag och besvikelsen det medförde. Jag är benägen att hålla med henne.
Theo fick en hel massa saker i söndags på kalaset. Så mkt att jag tyckte det blev för mkt och har sparat en hel del paket till kalaset i Little is it. Här kommer lite bilder från kalaset i alla fall. Ni får ursäkta den otroligt dåliga kvaliteten på bilderna. Jag har skakiga händer nu för tiden (kortison) och dåligt ljus och märkligt objektiv bidrar till dålig kvalitet här.
Theo fick en hel massa saker i söndags på kalaset. Så mkt att jag tyckte det blev för mkt och har sparat en hel del paket till kalaset i Little is it. Här kommer lite bilder från kalaset i alla fall. Ni får ursäkta den otroligt dåliga kvaliteten på bilderna. Jag har skakiga händer nu för tiden (kortison) och dåligt ljus och märkligt objektiv bidrar till dålig kvalitet här.
Grattis min lilla plupp, du är världens bästa treåring!!!!
Mamma och pappa älskar dig ♥
måndag, september 26, 2011
Hemkommen
Denna flicka befinner sig nu hemma på Hjortmossen igen, efter cirka en månad på sjukhus. Kan närstan inte i ord beskriva hur skönt det är. Jag har hjälp av hemsjukvården och det funkar jättebra med Theo. Jag bor dock hos min mamma eftersom jag få en sjukhussäng och det hade aldrig fått plats hemma hos oss. Jag kan ju inte gärna ta Theos rum, det är så litet som det är och vårt sovrum består i stort sätt endast av en stor säng, så det funkar inte heller. Men jag trivs bra här hos mamma så det är helt lugnt.
Hur mår jag då?
Jo jag mår faktiskt helt ok. Det värsta just nu är att jag har fått väldigt svara muskler. Idag skulle jag gå in i en butik med en ganska brant trappa upp och kom inte in. Jag känner mig som en pensionär som legat i för mycket och musklerna har försvunnit. Det är kortisonet som gör det här. Muskelförfallet och månansiktet. Månansiktet är hemskt. Alla säger att det inte ser så mkt ut men det där är rena lögner ;) jag ser verkligen ut som gubben i månen, eller Monica i Friends, i sin fatsuit. Vedervärdigt. Illamåendet håller i sig. När jag ätit brukar jag vara tvungen att lägga mig ner så att jag inte ska må illa. Förhoppningsvis försvinner det ganska så snart.
Jag har fått lite klagomål ang bloggen. Jag visar ju inte några bilder längre... jag lovar. Nu när jag lämnat sjukhuset så kommer fler bilder komma. You just wait! Jag har ju varit på både bokmässa och bakluckeloppis i helgen.
Hur mår jag då?
Jo jag mår faktiskt helt ok. Det värsta just nu är att jag har fått väldigt svara muskler. Idag skulle jag gå in i en butik med en ganska brant trappa upp och kom inte in. Jag känner mig som en pensionär som legat i för mycket och musklerna har försvunnit. Det är kortisonet som gör det här. Muskelförfallet och månansiktet. Månansiktet är hemskt. Alla säger att det inte ser så mkt ut men det där är rena lögner ;) jag ser verkligen ut som gubben i månen, eller Monica i Friends, i sin fatsuit. Vedervärdigt. Illamåendet håller i sig. När jag ätit brukar jag vara tvungen att lägga mig ner så att jag inte ska må illa. Förhoppningsvis försvinner det ganska så snart.
Jag har fått lite klagomål ang bloggen. Jag visar ju inte några bilder längre... jag lovar. Nu när jag lämnat sjukhuset så kommer fler bilder komma. You just wait! Jag har ju varit på både bokmässa och bakluckeloppis i helgen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)