Din mamma

Mors Dag. En dag att fira? Kanske borde man uppvaktas lite oftare för att man är mamma. Kanske borde en sån här dag inte finnas. Jag är mamma varje dag. Det har jag varit i snart 20 månader men jag blir bara uppmärksammad som det, en gång per år. Jag ska försöka bli bättre på att uppmärksamma min egen mamma, en helt vanlig tisdag. Men imorn får hon förstås en blomma och en liten present. En present som dom förövrigt glömde ta av larmgrejen på, så att jag nu får gå tillbaks med den, vilket kommer göra att det piper när jag går in i affären (med allra största säkerhet) så att dom tror att jag stulit den. Men jag har kvittot. Men varför pep det inte när jag gick ut den den? Skumt. Och dumt.

Gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att vara mamma. Speciellt inte när den unge Herr Theo trotsar som om han vore tonåring. Men jag är tacksam och glad att just han är min son. Han är inte perfekt. Det är inte jag heller. Men jag är hans mamma och han är min son. Villkorslöst älskar jag honom, för alltid.

Bilden ovan är en utav mina favoriter på Theo, trots att bilden i sig inte är perfekt. Han ser så busig och lycklig ut, där han tittar fram mellan pappas ben. På dagis kallar dom honom för Theobus. Både barnen och fröknarna har jag hört säga det. Det tycker jag om.

Grattis på mors dag, Kristin. Du är fan världens bästa morsa. Hell yeah!

Sentimental

Har fotograferat en massa kläder i stl 56-68 ikväll och jag blev visst lite sentimental. Vissa plagg kan jag bara inte sälja. Som till exempel hans sovpåse/nattlinne i det mjukaste, mjuka tyget du kan tänka dig. Suck. Tiden går så fort, så fort. Första juni blir han 20 månader. Vad fan hände lixom?






- bloggar hippt med min Iphone

Nyvaken

- bloggar hippt med min Iphone

Det gör inget att det regnar...

...för idag skålar vi lite extra för kära Beatrice som äntligen fått ett jobb. Och ett jobb hon faktiskt verkligen ville ha dessutom. Grattis Bea och SKÅL!

/Kristin

Bloggen som inte blev

Jag skulle bloggat lite nya bilder idag. Men allt vett, all ork och kraft rann ur mig. Theo vägrade somna ikväll. NU har han dock tystnat. Han har börjat med en ny grej när han inte vill sova. Slänga napp och snuttefilt på golvet, så att jag hör det och måste gå in och ge honom dem. Men se den gubben funkar inte mer än en si så där fem gånger. Sen får han stå sitt kast. Vilket han verkar ha gjort nu, för nu är han som sagt tyst. En annan trevlig sak han gjorde idag, under ett obevakat ögonblick, var att ställa sig på en liten pedestal (som han använder som pall) ta flaskan med Bricanyl, ta loss korken (som tydligen inte satt ordentligt) och hälla ut allt innehåll i vasken. Då började jag nästan gråta. Bricanyl regnar inte från himlen, om man säger så...

Spontanitet

Spontanitet är inte något man sysslar mycket med när man är cirka 30, vilket är riktigt tråkigt. Nu ska jag inte dra alla runt de trettio över en och samma kam, men min uppfattning är att spontanitet minskar med åldern. Förr, alltså för en si så där 20 år sedan, så var man ju ständigt spontan. Varför slutar man vara det då? Ja, det finns ju så klart en hel del orsaker till den minskade spontaniteten. Barn är en utav orsakerna. Om man är två om barnet så finns det en del utrymme till spontanitet men då blir den andra föräldern "lidande", vilket ju självklart inte är roligt. Är man ensamstående med barn så försvinner den möjligheten helt och hållet.
Pengar är en annan bidragande orsak till att spontaniteten minskat för mig. När man var liten hade man ju heller inte mkt pengar, men vem behövde det, då? De spontana aktiviteterna förändras alltså också med åldern. När man var spontan förr så gick man hem till en kompis och ringde på och frågade om man skulle göra nåt. Nu vill man helst göra nåt annat än bara "nåt". Där får man väl kanske ta och prioritera om... Kompisar leder mig osökt in på den tredje orsaken till minskad spontanitet. Jag har aldrig varit en person med många vänner. Snarare få, men bra vänner. Idag är utbudet än mindre. Framförallt är utbudet i den stad jag nu bor, väldigt litet. När man flyttar på sig så förlorar man möjligheter att vara spontan. De allra flesta av mina vänner bor i Uddevalla. Hade jag bott kvar i Uddevalla så tror jag att jag, oftare än idag i alla fall, hade gått hem till någon vän efter att Theo somnat och kanske tagit ett glas vin, eller bara suttit och snackat. Jag vet att i alla fall en utav mina vänner också saknar den spontana tiden av våra liv, så till henne hade jag med all säkerhet varit välkommen en tisdagkväll ;)
Här, i Trollhättan, har jag egentligen bara en vän (en person jag tidigare kallade svägerska, men numera titulerar just vän (och det tackar jag facebook för)). I alla fall en som jag kan gå hem till och bara prata. Men eftersom vi båda har barn så försvåras de spontana träffarna.

Så, medan jag sitter här och funderar över spontanitet så får jag drömma mig tillbaks till tiden då jag helt sonika gick hem till min Sandybell, ringde på dörren och gick in. Utan att vänta på svar.

Ring, ring

Idag har lyckan svängt både upp och ner för fröken Andersson.
Vi tar upp först. Jag har fått sommarjobb, tack vare världens bästa mamma.

source

I mitten av juni börjar jag jobba på Uddevalla kommun, med ovan illustrerade arbetsuppgifter. Japp. Växeltelefonist, is da shit! Way better than mitt föregående jobb. Gissar jag alltså. Helst vill jag börja på en gång men det går ju inte, har en månad kvar i skolan.

När man fått så trevliga nyheter på förmiddagen så kan man ju inte annat än tro att resten utav dagen ska gå i lika positiva tecken. Men där bedrar man sig kraftigt. På väg ner till skolan börjar det hagla, sen regna och ihop med detta blåsa. Sibiriska vindar, tror jag. Väl framme i skolan, kall, blöt och jävlig, skulle jag skriva en mattetenta. Behöver jag säga hur det gick? Nej, jag tänkte väl det. Så, dagen började fantastiskt men slutade katastrofalt. Man kan inte få allt här i livet.