Ikväll vill jag hedra minnet av fina, söta, lille Victor som lämnade sitt liv här på jorden för ett år sedan, den 14 april 2009. Dagar som den här vill man verkligen tro på högre makter. Tro att det finns en himmel dit alla små barn kommer när de fått sina vingar. Det känns overkligt att livet bara skulle ta slut. Att man bara hamnar i jorden. Kallt och mörkt. Dagar som den här går det inte att tänka så. Dagar som den här så lever Victor vidare, någonstans där det är varmt, ljust och aldrig ledsamt. Han sitter på ett mjukt litet moln, med sina fina vingar, och dinglar med benen samtidigt som han tittar ner på sin familj och ger dem styrka en svår dag som den här. Dagar som den här önskar man inte bara att man trodde på Gud, man önskar att man var Gud så man kunde ställa allt tillrätta.
Vila i frid, Victor.
1 kommentar:
Att förlora sitt barn måste vara det värsta som kan hända i någons liv. Oavsett hur gammal föräldern själv är och hur gammal barnet är när det händer. Det är så fel det bara kan bli. Om det funnits en gud hade det aldrig hänt.
Skicka en kommentar