För det betyder ingenting att jag berättar för er att jag inte tycker särskilt mycket om barn. Barn i allmänhet är ganska jobbiga. Det spelar absolut ingen som helst roll. Inte när man läser om hur människor med riktiga problem har det i sin vardag. Hur de lever och hur de älskar och saknar. Människor som kämpar mot elaka sjukdomar, eller som har kämpat och förlorat. Människor som inte längre har sin älskade hos sig. Människor som förlorat det allra käraste dom har.
Det känns som ett hån mot de här människorna. Ett hån att sitta hemma i soffan och irritera mig på än det ena, än det andra. Om de här människorna hade kunnat ägna endast en liten minut av sin dag till att tänka på något annat än det hemska, vad hade de tänkt på då? På hur underbart det var när allt var som vanligt? Jag tror knappast att de ägnar sina tankar åt att det ligger hundskit i varje snöhög. Världsliga ting betyder ingenting. Vad är det som får mig att ständigt gå runt och tänka på världsliga ting, när det finns människor som har riktiga problem? Jag skäms.
Det senaste året har jag läst mycket bloggar som handlar om människor i sorg. Människor vars barn förlorat kampen mot cancer. Människor som är så trasiga, men som ändå lever vidare. Jag gråter floder varje gång. Förundras över styrkan de besitter. Hur orkar man leva vidare när man förlorat sitt barn? Hur orkar man gå ut med soporna, diska eller gå och handla? Jag är övertygad om att ifall det där hade varit jag, så hade jag gett upp. Jag beundrar dem så in i norden. Jag tänker på Victor varje dag. Tänker på hans föräldrar och syskon. Precis som om jag kände honom. Jag tänker på Alfons och på Elton. Jag tänker på Anna och hennes lilla dotter som nu måste leva utan sin mamma. Och jag tänker på min Theo. Och jag gråter. Livet är så orättvist. Jag skänker pengar i ett försök att döva smärtan, men det hjälper inte. Vad kan man göra? Alla dessa små oskyldiga liv som bara släcks. Fy fan!
Saker som betyder någonting
5 kommentarer:
Gråter nästan när jag läser det vackra du skrivit!
Alla dom namnen du har med, Victor, Anna, Alfons och Elton, deras öde är något som jag följt eller följer. Det gör ont när jag ser lågor slockna, speciellt när det gäller barn.
Är precis som du som går runt och "stör" mig på småsaker, hatar hundbajs, gillar inte kattkiss på altanen, ogillar att kommunen inte sopat gatorna...
Tror att vi glada, nöjda, friska människor är såna, vi måste reta oss på saker och ting, vi måste spy galla.
Men vi är inte hjärtlösa för det, tvärtom, vi tar åt oss av andras öden, vi förundras över hur andra klarar deras stora sorg, hur dom kan glömma och gå vidare, eller iaf gå vidare, glömmer gör dom nog aldrig.
Har du läst "klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak" tror den heter så. Den handlar om Pigge som förlorade hela sin familj i flodvågen, hur han fick kämpa mot myndigheter, hur han fick leta upp sina döda familjemedlemmar, hur han fick stå ut med stanken, hur han fick ordna begravningar. Usch så hemskt!!!!
Men också hur han har gått vidare, en ny fru, nya barn. Vilket jag inte riktigt kan förstå...men det är en annan historia.
Jag skulle aldrig kunna träffa någon annan, skulle aldrig kunna ersätta Jonathan med ett annat barn.
Läs den boken, jag läste hela i ett sträck!
Det blev en rörig kommentar...men sån är jag, och det vet du ju=)
Ha det bra och va rädd om dig och dina nära och kära. Visa kärlek varje dag!
Nu sitter jag här och snyftar! Vilket jättefint och bra inlägg du skrivit. Mkt tänkvärt. Stor kram :)
Du är så duktig på att skriva. Det är så himla sant och fint, mitt i allt det hemska. Jag har inte följt en enda sorglig blogg, för jag klarar det inte.
Och fotot är ett av de mysigaste och gosigaste bilder jag sett. Det är kärlek, trygghet och mys på hög nivå!
Du betyder något för mig!
Min lilla kusin, du har ett mycket stort hjärta.
Kram
Varning, ibland vill man kind of kräkas, men det är en jättebra bok, det är det.
Skicka en kommentar