lördag, september 10, 2011

En märklig vecka

Natten till onsdagen blev jag plötsligt väldigt dålig. Jag fick ont i huvudet och låg och spydde rakt ut ifrån sängen. Jag tyckte inte att ngn hjälpte mig. De bara lämnade mig ensam hela tiden. De kunde inte sitta hos mig en liten, liten stund när jag var som sämst. Då lackade jag ur ganska kraftigt. Jag är fan inte en som klagar på den vård jag får men den natten kände jag mig mkt illa behandlad och detta berättade jag sen på torsdagen när jag återigen blev mig själv. Det kändes så skönt att få berätta det för någon. Hela onsdagen var jag helt borta. Jag bara sov. Min pappa var hos mig, det kom jag inte ihåg. Sköterskorna försökte ge mig vätska men enligt pappa ville jag bara sova. Pappa hade med sig en iPad från mitt jobb och det kom jag inte alls ihåg. Enligt min onkolog var både hon och Mattsson väldigt oroliga för mig. Det känns aldrig bra att höra att ens läkare är oroliga för en. Förmodligen berodde det här hjärnsläppet på att de sänkte min kortisondos och att hjärnan då svullnade eftersom att jag har metastaser i hjärnan. De höjde dosen kraftigt igen och jag blev normal. Samtidigt skyndades ju hela processen upp gällande cellgifterna och det tycker jag bara är bra så jag är rätt nöjd att det blev så här. Visst, det var jäkligt äckligt att inte minnas, att inte kunna säga om jag ens varit på toa på en hel dag, osv, men jag är glad att vi nu slåss mot cancerhelvetet, äntligen!!!

Har nu fått tre doser cellgifter. Har mått helt ok. Har spytt två ggr. Känt mig en aning trött, men annars har jag känt mig normal.

Den ena cellgiften jag får heter Temodal och ges i tablettform på kvällen. Biverkningar är tex illamående, huvudvärk, förstoppning, aptitlöshet, trötthet och håravfall. Och dessa är vanliga biverkningar. Den cellgift jag får i min porth à cath heter Cisplatin och tillsammans arbetar dessa gifter sin väg mot huvudet o de metastaser som finns där. Eftersom cellgifterna nu ges i hela kroppen så försöker de ju döda alla tumörer som finns men de här cellgifterna är alltså specifikt till för att ta död på metastaserna i hjärnan i första hand. Biverkningarna som är vanliga av Cisplatin är sådan typ av biverkningar som gör att man får minskat immunförsvar. De vita blodkropparna minskar kraftigt och även de röda kropparna gör det. När de röda kropparna minskar så kan man bli väldigt blek och trött. Men det värsta är väl att de vita blodkropparna försvinner och då blir man väldigt lätt sjuk. Därför kommer jag behöva ta blodprov två ggr i veckan när jag är hemmavid så att dom håller koll på mig. Mycket vanligt är det tydligen att få nedsatt hörsel med lite tinnitus vid sidan om. Det tycker jag inte om. Jag är ju redan sjukt känslig för ljud. Det värsta för mig är dock att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna skaffa fler barn. Det har blivit lite viktigt för mig (som det inte var innan jag blev sjuk) att iaf kunna skaffa ett syskon till Theo. Nu är det mkt möjligt att det aldrig kommer gå och det känns inte helt ok att en jävla cancermedicin ska bestämma över mitt fortplantningsorgan. När Theo dessutom önskar sig en bebis i paket när han fyller tre år känns ju oxå rätt pissigt. Jag önskar jag fick bestämma själv, helt enkelt.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Hittade din blogg för ett par veckor sedan. Jobbigt att läsa vad du får gå igenom!Jag hoppas att cellgifterna har snabb och bra effekt nu, så att du får må lite bättre. Styrkekramar från Jessica

Anonym sa...

Hej Kristin. Det är ju för f*n inte klokt att du ska behöva bli steril. Har inte ord för vanmakten jag känner, jag vill GÖRA något!!!!!!!!!!!!!! Alla andra biverkningar går ju över. *SVÅRA SVÄRORD*

KRAM från Åsa

Jessica sa...

Förstår att det är en enorm sorg för dig! Just att inte få möjligheten att kunna välja... Orättvist :(
När det gäller håret så växer det ju ut nytt hår så småningom. Du är enormt stark och jag tänker på dig mycket! Kram

Anonym sa...

Jag känner dig inte heller men så berörd av din blogg blev jag
Vad du gått igenom i ditt unga liv är otroligt
Håller mina tummar att allt går bra för dig så du får ta hand om din lille söte son
Var stolt över honom
Önskar dig all lycka
Liz

Anna-Carin sa...

Tänker på dig!
Kramar Aco

Anonym sa...

Känner med dig! Hoppas du får mycket tid än med dina kära

Carolina sa...

Ny här. Ville bara säga hej. Och sen insåg jag att jag vet inte vad man säger mer när temat på din blogg är cancer. Förlåt. Känner mig dum.

Anonym sa...

Hej Kristin!
Vill bara skicka dig lite kraft att orka kämpa på...
Många Kramar från en du inte känner... men du berör tjejen så kämpa på.
Kramar Kerstin

Anonym sa...

Kristin!
Funderar lite på vad dina läkare säger till dig om din prognos? Att inte kunna få fler barn..... OK, men du kämpar ju mot DÖDEN!! Jag har haft en nära mig med samma sjukdom och mitt råd är: Lev nära, och med din man och son som om tiden var begränsad. Börja skriva till sonen: födelsedagsbrev till 18-årsdagen, packa en låda med många mamma-presenter, spela in på ljudCD så han har din röst kvar......osv osv. Bara ifall att, och medans du orkar.

Kristin sa...

Hej sista Anonym. Skriv gärna vem du är, lättare att skriva tillbaks då :)

Självklart är mitt främsta mål att överleva, det har aldrig varit att skaffa fler barn men det är ändå lite bittert. För mig är det viktigt att min son har många människor runtomkring sig OM jag skulle försvinna och det känns som ett nederlag att inte ha ett syskon till honom. Själv hade jag önskat mig ett syskon närmare i ålder än det jag har, min bror är 8 år äldren mig och jag har flera ggr i mitt liv saknat ett syskon i nära ålder. Man blir ganska bitter av den här sjukdomen och jag tycker inte det är konstig alls. Allt förstörs på ett eller annat sätt. Att skriva, spela in o samla minnen har jag gjort sedan diagnosen ställdes. Där har vi nog inga bekymmer, utan det är just det här med en större familj som grämer mig mkt. Jag kan nog aldrig tro att ngn som inte själv varit med om detta, kan förstå, jag förstod det inte själv innan diagnosen.

Vad säger läkarna? Ja du, det ser ju självklart inte ljust ut med tanke på spridningen till huvudet men jag ger def. inte upp. Levandet alltså. Don't worry!

Joss@n sa...

Kämpa på Kära kusin. Fördjävligt att detta skall påverka chansen till ett syskon. Vi hoppas att det dock finns en chans ändå i framtiden, man vet aldrig. Men jag är bara överlycklig om du tar dig igenom detta nu först och främst. Jag är så glad att du fått underbara Theo som vi alla älskar så mycket. Jag har alltid tyckt att du är mer som ett syskon än en kusin och i framtiden så får vi se till att Theo och hans nya syssling känner samma närhet till varandra i ev brist på syskon.

Kristin sa...

Josse, du har alltid varit mer än kusin för mig också och jag hade älskat om det blev så för Theo o lillfisen. Har alltid känt mig som en lillasyster till dig och det har varit skönt :) Åh jag älskar dig och din fina, snälla, givmilda, roliga, mysiga familj. Och detta ska lösa sig. Inget annat att tänka på!

Puss ♥

Joss@n sa...

Det SKA lösa sig, så är det bara! Älskar din söta goa roliga och fina (mm) familj med. Oj nu blev det kanske lite smörigt på din blog men what the hell. Love love love love love och puss ovanpå det.

Anonym sa...

Hoppas allt är bra med dig!
Kram

Elin Brodén sa...

Kristin!! Tänker så otroligt mycket på dig ska du veta! Kämpa på finaste du!!! go kram Elin B.

Anonym sa...

Hej
Har läst din blogg som jag fanna av en slump
Det gör ont att läsa vad du gått igenom och jag änskar dig bättring och all lycka!
Du har en underbart sör son och du själv är jättevacker
Kram på er
Kristina

Johan Hansson sa...

Hej Kristin,

Är din tumör testad för BRAF-mutation?

Hör av dig annars till mig:
johan.hansson@ki.se

Lycka till!!

Johan Hansson
Karolinska