Metoda mig hit metoda mig dit

Det bästa som har hänt sen Theo kom, förutom att just Theo var den som kom, är att han inte längre behöver bäras runt för att somna. Han behöver inte ligga i sin overall och han behöver inte längre lyssna till vattenkranens brus för att komma till ro. Jag minns inte riktigt när det hände. Jag tror det var för ungefär en månad sedan i runda slängar. Jag har läst oändligt många böcker om sovvanor, vissa bättre än andra. Jag har läst om Anna Whalgrens märkliga idéer och om fem-minuters-metoden, och om alla metoder därimellan. Jag tror att om man ska sätta ett namn på vår metod så skulle den heta "gör det som känns bäst metoden". Jag tycker inte om när Theo skriker. Det gör ont i mammahjärtat. Men jag vet att han har olika sorters skrik. När Theo är trött syns det otroligt tydligt i hans ögon. Han suger på nappen på ett annorlunda sätt och han gnuggar sig förståss i ögonen. Om jag lägger honom när dessa tecken visat sig så brukar han mest bara gny en stund och kanske skrika i några sekunder bara för att visa att han inte alls tänker sova. Det får han göra, jag vet ju att han är trött och vet att han om några sekunder kommer somna. Då gör det inte ont i mammahjärtat. När Theo däremot skriker så att det kommer tårar, han är lessen alltså, ja då tar jag upp honom och så får han vara vaken en stund till. Då vet jag att han inte kommer somna inom den närmsta framtiden och jag vill inte låta honom ligga och skrika i flera minuter i onödan. Sen finns ytterligare ett skrik. "Jag är apförbannad-skriket". Det skriket är inte att leka med. Då är han trött, jag har sett tecknen, men vägrar helt enkelt sova. Då får man helt enkelt känna efter. Sätta sig brevid honom i sängen, hålla honom i händerna som annars viftar runt som två vindkraftverk och klappa honom på kinden tills han lugnar ner sig. Vänder han då på huvudet, ner mot kudden och in i snuttefilten så vet jag att det kommer gå vägen. Han somnar då efter en liten stund.

Anna W's metoder är ju bara för märkliga för att ens diskutera men en sak hon skriver är rätt kul. Spädbarn är tydligen rädda för vargar. Och skriker ungen och man tar upp den för att trösta så "räddar man barnet" från det farliga, vargen alltså. Det får mig osökt att tänka på en person på mitt jobb som är väldigt märklig. Hon sa en dag när vi satt och käkade lunch att "vargen tar ju våra barn". Hon ville därför att vi skulle skjuta varenda varg vi har här i landet. Nu inser jag att hon förstås måste läst AW's "Sova hela natten". Ingen människa i dagens upplysta värld är annars så dum i huvudet. De tar våra barn. Jag lämnade lunchrummet fortare än du kan säga tonfisksallad.

/Kristin - som inte är rädd för vargen, vampyrer däremot är rätt skrämmande.