lördag, mars 14, 2009

Metoda mig hit metoda mig dit

Det bästa som har hänt sen Theo kom, förutom att just Theo var den som kom, är att han inte längre behöver bäras runt för att somna. Han behöver inte ligga i sin overall och han behöver inte längre lyssna till vattenkranens brus för att komma till ro. Jag minns inte riktigt när det hände. Jag tror det var för ungefär en månad sedan i runda slängar. Jag har läst oändligt många böcker om sovvanor, vissa bättre än andra. Jag har läst om Anna Whalgrens märkliga idéer och om fem-minuters-metoden, och om alla metoder därimellan. Jag tror att om man ska sätta ett namn på vår metod så skulle den heta "gör det som känns bäst metoden". Jag tycker inte om när Theo skriker. Det gör ont i mammahjärtat. Men jag vet att han har olika sorters skrik. När Theo är trött syns det otroligt tydligt i hans ögon. Han suger på nappen på ett annorlunda sätt och han gnuggar sig förståss i ögonen. Om jag lägger honom när dessa tecken visat sig så brukar han mest bara gny en stund och kanske skrika i några sekunder bara för att visa att han inte alls tänker sova. Det får han göra, jag vet ju att han är trött och vet att han om några sekunder kommer somna. Då gör det inte ont i mammahjärtat. När Theo däremot skriker så att det kommer tårar, han är lessen alltså, ja då tar jag upp honom och så får han vara vaken en stund till. Då vet jag att han inte kommer somna inom den närmsta framtiden och jag vill inte låta honom ligga och skrika i flera minuter i onödan. Sen finns ytterligare ett skrik. "Jag är apförbannad-skriket". Det skriket är inte att leka med. Då är han trött, jag har sett tecknen, men vägrar helt enkelt sova. Då får man helt enkelt känna efter. Sätta sig brevid honom i sängen, hålla honom i händerna som annars viftar runt som två vindkraftverk och klappa honom på kinden tills han lugnar ner sig. Vänder han då på huvudet, ner mot kudden och in i snuttefilten så vet jag att det kommer gå vägen. Han somnar då efter en liten stund.

Anna W's metoder är ju bara för märkliga för att ens diskutera men en sak hon skriver är rätt kul. Spädbarn är tydligen rädda för vargar. Och skriker ungen och man tar upp den för att trösta så "räddar man barnet" från det farliga, vargen alltså. Det får mig osökt att tänka på en person på mitt jobb som är väldigt märklig. Hon sa en dag när vi satt och käkade lunch att "vargen tar ju våra barn". Hon ville därför att vi skulle skjuta varenda varg vi har här i landet. Nu inser jag att hon förstås måste läst AW's "Sova hela natten". Ingen människa i dagens upplysta värld är annars så dum i huvudet. De tar våra barn. Jag lämnade lunchrummet fortare än du kan säga tonfisksallad.

/Kristin - som inte är rädd för vargen, vampyrer däremot är rätt skrämmande.

4 kommentarer:

Anonym sa...

HAAHAHAHAHAHAHAHA Jag såg detta komma redan vid första ordet varg!Jag pissar på mig av skratt!!!!

Du gick nog fortare än man kan säga varg, tonfisksallad är på tok för långt.

Anonym sa...

Uschamej, ja jag tycker vi skall skjuta varenda vampyr vi har i detta landet, de tar ju våra barn;)

Anonym sa...

Jag bara halkade in på din blogg!
Vilket superbra inlägg. Instämmer till 100%. Anna W kan slänga sig i väggen. Min lillaprins kommer aldrig behöva gråta sig till sömns!!!
Det finns så mkt metoder hit och dit. Jag tror att man får plocka lite här och där men framförallt följa sitt hjärta.
Kram Pernilla

All is pretty sa...

Vi kör också våra egna metoder men har hämtat mycket inspiration från Anna W men gjort allt på vårt eget sätt och det har fungerat fin-fint. Det jag har tagit mest till mig av hennes tankar och "metoder" är att ett spädbarn aldrig ska vara hungrigt, man ska aldrig vara rädd för att ge barnet för mycket mat. Från den dagen jag gav upp amningen (funkade tyvärr inte för oss) och började ge tillägg (mer än vad som stod på förpackningen till den åldern) så har vår son varit nöjd och glad och sovit gott. Han sover inte på magen, har napp och skriker så gott som aldrig. Skulle han göra det så tar vi så klart upp honom och tröstar tills han faller till ro igen.

Det gäller som du säger att hitta sina egna metoder, det är ju bara föräldrarna som känner sina barn så bra att de kan avgöra vad som är bäst för dem. Alla är egna individer, även barn!