Dagis mest olycksdrabbade pojke

I fredags ringde de från dagis och berättade att Theo ramlat och slått ut en tand. Så klart han har. Man ska väl göra allt som ens föräldrar gjort som små? Det var den vänstra hörntanden i överkäken som föll ut och den väntas inte tillbaks förrän har blir ca 12 år gammal. Så nu har vi en liten pojke med bara tre huggtänder. När jag tänker efter så kanske det är bra att han nu bara har tre st av de där små sylvassa sakerna... hrm...

Dagen som försvann...

...och aldrig kom igen. Sådana dagar har jag mest hela tiden, nu för tiden. Jag hinner inte med någonting. När jag kommer hem från skolan blir det ju helt naturligt en hel del lekande, busande och bråkande med vår nyblivne tvååring. Och sen när han har gått och lagt sig, ja då måste jag sätta mig och skriva på det grupparbete som aldrig verkar bli klart. Och när jag gjort det, ja då är det dags att gå och lägga sig. Jag hinner inte blogga, redigera foton, scrappa inbjudningar, läsa fototidningar, eller titta på tv.

Nästa vecka börjar en period på två veckor där jag ska praktisera på en skola. VFU kallas det. VFU betyder verksamhetsförlagd undervisning. Det ska bli spännande, men jag är lite orolig för hur min onda fot kommer må när jag tar av mig skorna på eftermiddagarna. Suck. Det är nog snart dags att hugga av sig den där foten och köpa en träfot ist. Undra ifall de har några billiga på Blocket?