One year earlier

Observera, texten handlar om när Theo föddes. Är du extremt känslig för obehagliga detaljer, läs inte!

För ett år sedan, låg jag i en säng på skogslasarettet och hade inte sovit på två dygn. De gav mig bricanyl och en insomningstablett för att jag skulle få sova. Det funkade föga. Insomningstabletter är helt värdelösa. När nattskiftet kom och jag fortfarande inte somnat, fick jag ett tablett med morfin i och sen somnade jag. Vaknade någon gång under natten av att en kvinna skrek, jag hoppades att jag skulle slippa skrika... När jag återigen kände smärta, någon gång vid sex tiden på morgonen den 1/10, bad jag om mer piller. Det fick jag inte. Nu skulle jag tydligen ha ont, för nu skulle jag föda barn. Det gjorde mest ont i ryggen. Lustgasen var kass. Jag pratade skumt. Jag spydde, trots att jag inte ätit mer än två bett på en macka, och pålägget. Jag gjorde fel under hela öppningsskedet. Barnmorskan på förmiddagsskiftet kunde ju inte visa ordentligt. Det var inte så kul med smärtan i ryggen. Den glömmer jag nog aldrig. Bad om epidural. Naturligtvis skulle den läggas av en läkarstuderande. Vid tredje försöket tog narkosläkaren över. Skönt. Känslan av att någon för in en slang i ryggen på en är, spännande. Tänk dig den känslan tre gånger. "Försök själv skjuta ut ryggen som en katt när du är höggravid, så får du se hur lätt det är", tänkte jag säga till narkosläkaren, men jag höll mig. Epiduralen gjorde mig till en lycklig och bekymmersfri människa. Barnmorskan tyckte att jag var som förbytt. Jo tack. Dessvärre tog den bara på höger sida, kände jag efter någon timme, så smärtan i vänstra delen av ryggen kom tillbaks. När eftermiddagsskiftet kom var jag redo för vattenavgång. Resten av historien är inte så mysig. Det var det absolut värsta med förlossningen. Krystvärkarna. Känslan går nästan inte att förklara. Det var obehagligt, kändes som man skulle skita ner sig. Jag ville krysta långt innan det var dags, det tryckte på så mkt. Men lillkillen var inte så långt nere ännu. Han ville helt enkelt inte komma ut. Hans hjärtljud gick ner vid varje värk. De blev oroliga. Jag hade djävulskt ont, så jag oroade mig inte för något annat än mig själv just då. En läkare kom. Jag har alltid ogillat läkare. Hårdhänta typer. Han tyckte att en sugklocka vore på sin plats, då hjärtljuden inte var bra. Det hade jag helst sluppit. Det gjorde ännu mer djävulskt ont. Pluppen drogs ner en bit i förlossningskanalen, men inte ändå ut. Det behövdes inte, för nu kunde jag få ut honom själv. Det finns inte mkt jag kan återberätta i smärtväg från förlossningen, men känslan när huvudet är på väg ut glömmer jag aldrig. Brinnande. Det brinner mellan benen. Men sen kom Theo och då glömde man allt det onda igen. Människokroppen är ett sjuhelsikes underverk. Förlossningen tog ett dygn. Om man räknar från när jag kom in, tills att Theo kom ut.