Hjortmossens blodbad

Vi såg ut som om vi var med i en skräckfilm, hela familjen. Det var blod överallt. Theo ramlade och slog i, vad jag trodde var munnen, men var näsan. Jag har aldrig hört honom skrika så. Stackars lille plupp. Han fick så ont. Jag blev helt panikslagen eftersom jag trodde det var munnen, och därmed, tänderna. Jag har fobi för tänder. Ni som känner mig vet varför, ni andra, här kommer storyn:

Jag hade precis börjat dagis och skulle gå med min fröken och hämta matvagnen. Jag var cirka ett år. Jag ramlar och slår i munnen i frökens toffel, eller så snubblade jag på toffeln? Fröknarna börjar leta efter min ena framtand eftersom den var borta. De letade och letade, jag skrek och skrek. När mamma kom och hämtade mig, ser hon att tanden inte alls är borta, den är bara upptryckt i tandköttet. Ni kan ju fatta själva hur jävla ont det gjorde. Som tur är minns jag det ju självklart inte, men det gör ont i mig när jag tänker på det. Efter den olyckan så kan man väl säga att jag inte hade direkt tur med mina tänder. Det är ett under att de faktiskt ser så normala ut, som de faktiskt gör.

Theo mår efter omständigheterna bra. Han har skrattat och varit som vanligt. Mamman och pappan mår däremot inte så bra. Så fort Theo är uppe och går, har vi hjärtat i halsgropen. Jag som precis lärt mig att inte bli rädd varje gång Theo ramlar, nu får man börja om igen.

Vi ringde vårdcentralen och undrade om han behövde komma in för en titt, men eftersom det slutat blöda så sa de att det vi skulle göra var att lägga en isbit mot näsan för att få ner svullnaden. Det gick inte så bra, han hade jätteont och skrek och vred sig så fort man kom nära näsan.

Oj vilken dag. Vi är jättetrötta alla tre och behöver nog lite rekreationstid i sängen för att överleva.

Snark