LITTLE MISS RED

Dagarna går fort

2011-12-29T16:40:00.002+01:00

Trots att jag i stort sätt inte gör någonting på dagarna så går dagarna otroligt fort. Nu är det snart dags för behandling igen. Den 3 januari åker jag ner igen. Och imorgon ska jag åka in till Uddevalla för att få blodtransfusion då mitt blodvärde är alldeles för lågt, vilket det är varje gång jag har fått cellgifter. Lågt blodvärde gör att man blir väldigt trött och inte orkar med sitt vanliga tempo så därför kan det ju vara käckt att få lite blod nu då innan jag ska få min nästa behandling.

Jag har inte spytt lika mkt den här gången som jag gjorde efter förra behandlingen. Då fick jag åka in till Uddevalla flera gånger innan jag blev bra. Jag har fått lite andra mediciner som hjälper mot illamåendet den här gången. Jag börjar bli rätt trött på de här behandlingarna för de börjar tära rätt mkt på kroppen och psyket. Därför önskar jag att allt bara kan ta och försvinna snart. Jag vill bli mig själv igen. Snälla nästa år, du kan väl bli fantastiskt bra och roligt på alla vis?! Please!!!!

4e behandlingen

2011-12-06T23:55:00.002+01:00

Befinner mig på Avdelning 69 på Sahlgrenska för min 4e beh. med cytostatika. Hittills går det smärtfritt. Hoppas på ett liknande fortsatt förlopp.

Så, nu vet ni vart jag är. God natt mina vänner ♥

Framsteg

2011-11-21T16:36:00.001+01:00

Hör nu på god vänner så ska jag för er berätta vad vårt cellgift gjorde en kall och gråtrist höst.

Alla tumörer i huvud, lever, lungor och mjälte har krympt. De i lungorna har krympt så mkt att de knappt hittar dem längre. Det är ju lite för bra för att vara sant. Heja heja cellgifterna!

Det är mycket nu

2011-11-05T01:02:00.002+01:00

Jag har en liten mackapär som heter Porth a cath inopererad under huden vid nyckelbenet på min vänstra sida. Det är en venport, alltså en port till en av de stora venerna som leder till hjärtat (tror jag). Venporten består av en metalldosa som under lokalbedövning placerades i mig och detta gjorde man för att slippa sticka mig så ofta i vanliga blodkärl under cytostatikabehandlingen. Jag har knappt några blodkärl i armarna som det är nu och om jag hade fått min behandling i armarna så hade mina kärl vid det här laget varit avlidna.

Nu förstår ni, har min port slutat fungera. Den fungerade bra i onsdags, idag vägrar den släppa ut blod eller in koksaltlösning (vilket man sköljer porten och slangen med efter provtagning osv). Den har antagligen kloggat igen där inne under huden. Den har aldrig varit speciellt enkel att ha att göra med men den har aldrig gett upp så här helt. När detta uppdagades förut, efter det att närmare tio personer försökt få nålen rätt i porten, inklusive narkosläkare, så kände jag bara att det fanimig räcker nu. Jag orkar inte med mer strul den här veckan. Det samma kände alla som tagit hand om mig de senaste dagarna. Nu får det räcka! Min ansvariga ssk sa att Sahlgrenska får ta tag i porten när jag kommer dit på tisdag för behandling. I värsta fall får de byta ut den och då blir det operation. Suck. Hur som helst ska jag försöka glömma allt vad sjukhus heter fram tills på måndag. För det håller lixom inte. Jag har inte fått gjort någonting jag skulle den här veckan. Min födelsedag blev tom förstörd och sen slutar min port fungera. Min port som faktiskt underlättat så nedrans mycket för mig de senaste månaderna. Satan! Nu får det vara slut på det här strulandet!

Ps. Jag är hemskt tacksam för de på Avdelning 14 på Uddevalla sjukhus. Speciellt min ansvariga ssk och hennes kollega. De sköter allt för mig. Är så snälla och roliga att bara sitta o prata med samtidigt som de är väldigt, väldigt kunniga på sitt arbete. Jag hade inte kunnat få bättre sköterskor omkring mig. Tack för att ni finns! Ds.

Världens sämsta födelsedag

2011-11-03T21:25:00.001+01:00

Igår fyllde jag 31 år. Jag spenderade dagen på Uddevalla sjukhus och Näl-akuten, och sen, Uddevalla sjukhus igen, där jag fortfarande befinner mig. Det visade sig att det blod jag fick gav mig en allergisk reaktion så att tunga, hals och fingrar svullnade upp. Det var skitäckligt och jag fick mer kortison för att få bort det och det funkade bra.

Idag skulle jag och Mattias varit till Göteborg och stannat på Gothia Towers i två nätter, ist fick vi avboka. Det kommer fler chanser självklart, men det är så jäkla trist att så fort man ska göra någonting så händer det ngt oförutsägbart och jag hade behövt lite positiv energi och nya upplevelser. Jag är lite trött på att ständigt försöka hålla mig positiv. I'm slippering...

Jag saknar dig

2011-10-20T10:38:00.002+02:00

Nu börjar det bli jobbigt att vara på sjukhus. Jag saknar Theo väldigt mycket just nu.
Den här bilden är tagen i Little is It i somras när han lånade grannens studsmatta. Han älskade att studsa. Bilden är kass, men barnet är underbart ♥

Cancerfondens insamlingskampanjer

2011-10-09T19:48:00.004+02:00

När jag fick cancer blev jag lite av en statistik junkie för ett slag. Jag tror det blir så per automatik. Man vill veta hur stor chans man har att överleva, hur många som dör, hur stor risken är för spridning, vilken cancer som får mest uppmärksamhet i media, vilken cancer som ökar mest och vilken som är störst. Nu är jag inte någon junkie längre eftersom jag vet att det oftast inte hjälper mig i att bearbeta det som hänt på något vis, snarare stjälper. Men jag vet ju fortfarande hur statistiken ser ut, det är inget man glömmer. Tyvärr.

Jag vet att de två största cancerformerna i Sverige är bröstcancer och prostatacancer. Jag vet diverse statistik kring dessa cancerformer. Jag vet att min cancerform; hudcancer, ökar mest av alla cancerformer i detta land. I hela norden och även i Storbritannien och Australien, för att vara exakt. Alltså där vi bor som är bleka och inte har ett jättebra skydd mot solen. Och alltså där som vi borde vara mer uppmärksamma på hur vi utsätter vår hud för solen. Och där uppmärksamheten i media borde vara oerhört stor, inte bara under sommaren.

Nu är det oktober igen. En månad som oavbrutet för tankarna till bröstcancer. Och det må så vara. Det är klart den vanligaste cancerformen ska ha uppmärksamhet i media, att vi ska kunna skänka pengar till den är en självklarhet. Det är också bra att prostatacancer fått en egen insamling. Men jag undrar; vart är alla andra insamlingar? Det är för mig helt självklart att jag ska kunna skänka pengar till cancerformer som inte är "störst på marknaden". Jag vill kunna skänka pengar till de cancerformer som är ovanliga, för det är de som behöver mest pengar till att utveckla botemedel och behandlingar. Är inte detta uppenbart för de som jobbar med sådana här grejer på Cancerfonden? Jag vill kunna skänka pengar till hudcancer. Spridd hudcancer är väldigt svårt att bota. Man har hittat olika sätt för att försöka förhindra alla dessa dödsfall och man har kommit en bra bit på väg men man behöver mer pengar till forskning och jag kan med största säkerhet säga att man behöver det i de allra flesta andra cancerformer som finns. Varför kan vi inte skänka pengar direkt till dessa cancerformer? Varför kan inte jag starta en insamling direkt till min egen cancerform? Jag skulle på ett mycket seriöst sätt hantera denna insamling. Jag är inte ute efter någon form av publicitet. Jag är inte ute efter att skada de båda insamlingar som finns idag. Jag skänker pengar till de båda då och då i form av de båda banden. Jag försöker hjälpa där jag kan. Men jag tycker helt enkelt att insamlingarna är orättvisa. Jag vill kunna skänka pengar till hudcancer eftersom jag själv har spridd hudcancer som kanske hade gått att bota om det hade funnits tillräckligt med pengar till att forska. Jag hoppas ni förstår hur jag tänker.

Fram för jämställda (jämställda i meningen alla cancerformer behöver pengar och bör synas i media lika mycket) insamlingar inom cancerforskningen!

Till höger i bloggen ser ni min insamling till Cancerfonden. Den går inte till någon särskilt form av cancer utan till dem allihop. Skänk gärna pengar där. Tack på förhand och tack till alla er som redan skänkt så mycket pengar till Cancerfonden.

Oktober

2011-10-08T01:38:00.001+02:00

Oktober.
En månad full av tankar. Tankar på cancer och död på mer än ett sätt.

Jag har alltid älskat oktober och alltid älskat hösten. I ett år nu har jag ogillat oktober på fler än ett sätt. Jag ska berätta för er varför.

För det första så är oktober månaden då jag fick mitt cancerbesked. Det är samma månad, eller för att vara exakt; samma dag vi fick reda på att Mattias mamma dött. Hur är det ens möjligt att få två livsförändrande besked samma dag. Höjden utav all djävlighet kom till vår familj samma dag med bara några timmars mellanrum. Hur hanterar man egentligen en sådan grej? Jag tycker att vi har varit enormt starka i allt det här. I början var det jättejobbigt. Självklart. Men efter hand tycker jag att vi har klarat av det bättre än förväntat. Jag är stolt över oss. Många operationer, många vistelser på sjukhus, många bakslag och ändå har vi klarat av att stå på benen mesta delen av tiden. Både Mattias, Theo och jag har vuxit som människor, som individer tack vare det här och jag tror att vi kommer fortsätta växa, och så småningom kommer oktober bli den där sköna höstmånaden där Theo fyller år och ingenting annat. Det finns en sak som dock kommer fortsätta sticka mig i ögonen. Det är en sak som inte borde sticka mig i ögonen. En sak som bara borde vara god men som tyvärr inte är det och det är svårt att skriva om. Jag tänker skriva om det, vilken dag som helst nu och det kommer bli jobbigt för egentligen är det bara bra men folk kommer bli upprörda på mig vilket jag egentligen inte vill att de ska bli. Det handlar om bröstcancer och ämnet kommer behandlas så snart jag orkar skriva om det och inte känna att alla med bröstcancer kommer hata mig, för det vill jag verkligen inte.

Jag längtar till dagen då oktober blir den där sköna höstmånaden med höstäpplen, skogspromenader, röda löv, stickade tröjor och fotografering igen.

Längtar mer än ord kan uttrycka!

- bloggar hippt med min Iphone

En födelsedag

2011-10-06T02:01:00.003+02:00

Den förste oktober fyllde Theo hela 3 år. Dessvärre fick han streptokocker lagom till födelsedagen och var tvungen att spendera den hemma med pappa för att inte smitta mig så lördagens kalas i Lilla Edet blev inställt och framskjutet på obestämt tid. Som tur var fick han penicillin och han äta det i ett par dagar innan kalaset här hos mor skulle hållas så han fick bli firad lite i alla fall. Själv sov jag hela lördagen tydligen. Det minns jag inte ens själv. Förmodligen var det kortisonet som spelade mig ett spratt då jag precis gått ner i dos för att mina muskler inte ska förtvina helt. Enligt min ansvariga sköterska på Uddevalla sjukhus så var det nog en kombination av kortisonet och det faktum att jag inte fick vara med min son på hans födelsedag och besvikelsen det medförde. Jag är benägen att hålla med henne.

Theo fick en hel massa saker i söndags på kalaset. Så mkt att jag tyckte det blev för mkt och har sparat en hel del paket till kalaset i Little is it. Här kommer lite bilder från kalaset i alla fall. Ni får ursäkta den otroligt dåliga kvaliteten på bilderna. Jag har skakiga händer nu för tiden (kortison) och dåligt ljus och märkligt objektiv bidrar till dålig kvalitet här.

Grattis min lilla plupp, du är världens bästa treåring!!!!

Mamma och pappa älskar dig ♥

Hemkommen

2011-09-26T00:47:00.002+02:00

Denna flicka befinner sig nu hemma på Hjortmossen igen, efter cirka en månad på sjukhus. Kan närstan inte i ord beskriva hur skönt det är. Jag har hjälp av hemsjukvården och det funkar jättebra med Theo. Jag bor dock hos min mamma eftersom jag få en sjukhussäng och det hade aldrig fått plats hemma hos oss. Jag kan ju inte gärna ta Theos rum, det är så litet som det är och vårt sovrum består i stort sätt endast av en stor säng, så det funkar inte heller. Men jag trivs bra här hos mamma så det är helt lugnt.

Hur mår jag då?
Jo jag mår faktiskt helt ok. Det värsta just nu är att jag har fått väldigt svara muskler. Idag skulle jag gå in i en butik med en ganska brant trappa upp och kom inte in. Jag känner mig som en pensionär som legat i för mycket och musklerna har försvunnit. Det är kortisonet som gör det här. Muskelförfallet och månansiktet. Månansiktet är hemskt. Alla säger att det inte ser så mkt ut men det där är rena lögner ;) jag ser verkligen ut som gubben i månen, eller Monica i Friends, i sin fatsuit. Vedervärdigt. Illamåendet håller i sig. När jag ätit brukar jag vara tvungen att lägga mig ner så att jag inte ska må illa. Förhoppningsvis försvinner det ganska så snart.

Jag har fått lite klagomål ang bloggen. Jag visar ju inte några bilder längre... jag lovar. Nu när jag lämnat sjukhuset så kommer fler bilder komma. You just wait! Jag har ju varit på både bokmässa och bakluckeloppis i helgen.

En märklig vecka

2011-09-10T01:23:00.001+02:00

Natten till onsdagen blev jag plötsligt väldigt dålig. Jag fick ont i huvudet och låg och spydde rakt ut ifrån sängen. Jag tyckte inte att ngn hjälpte mig. De bara lämnade mig ensam hela tiden. De kunde inte sitta hos mig en liten, liten stund när jag var som sämst. Då lackade jag ur ganska kraftigt. Jag är fan inte en som klagar på den vård jag får men den natten kände jag mig mkt illa behandlad och detta berättade jag sen på torsdagen när jag återigen blev mig själv. Det kändes så skönt att få berätta det för någon. Hela onsdagen var jag helt borta. Jag bara sov. Min pappa var hos mig, det kom jag inte ihåg. Sköterskorna försökte ge mig vätska men enligt pappa ville jag bara sova. Pappa hade med sig en iPad från mitt jobb och det kom jag inte alls ihåg. Enligt min onkolog var både hon och Mattsson väldigt oroliga för mig. Det känns aldrig bra att höra att ens läkare är oroliga för en. Förmodligen berodde det här hjärnsläppet på att de sänkte min kortisondos och att hjärnan då svullnade eftersom att jag har metastaser i hjärnan. De höjde dosen kraftigt igen och jag blev normal. Samtidigt skyndades ju hela processen upp gällande cellgifterna och det tycker jag bara är bra så jag är rätt nöjd att det blev så här. Visst, det var jäkligt äckligt att inte minnas, att inte kunna säga om jag ens varit på toa på en hel dag, osv, men jag är glad att vi nu slåss mot cancerhelvetet, äntligen!!!

Har nu fått tre doser cellgifter. Har mått helt ok. Har spytt två ggr. Känt mig en aning trött, men annars har jag känt mig normal.

Den ena cellgiften jag får heter Temodal och ges i tablettform på kvällen. Biverkningar är tex illamående, huvudvärk, förstoppning, aptitlöshet, trötthet och håravfall. Och dessa är vanliga biverkningar. Den cellgift jag får i min porth à cath heter Cisplatin och tillsammans arbetar dessa gifter sin väg mot huvudet o de metastaser som finns där. Eftersom cellgifterna nu ges i hela kroppen så försöker de ju döda alla tumörer som finns men de här cellgifterna är alltså specifikt till för att ta död på metastaserna i hjärnan i första hand. Biverkningarna som är vanliga av Cisplatin är sådan typ av biverkningar som gör att man får minskat immunförsvar. De vita blodkropparna minskar kraftigt och även de röda kropparna gör det. När de röda kropparna minskar så kan man bli väldigt blek och trött. Men det värsta är väl att de vita blodkropparna försvinner och då blir man väldigt lätt sjuk. Därför kommer jag behöva ta blodprov två ggr i veckan när jag är hemmavid så att dom håller koll på mig. Mycket vanligt är det tydligen att få nedsatt hörsel med lite tinnitus vid sidan om. Det tycker jag inte om. Jag är ju redan sjukt känslig för ljud. Det värsta för mig är dock att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna skaffa fler barn. Det har blivit lite viktigt för mig (som det inte var innan jag blev sjuk) att iaf kunna skaffa ett syskon till Theo. Nu är det mkt möjligt att det aldrig kommer gå och det känns inte helt ok att en jävla cancermedicin ska bestämma över mitt fortplantningsorgan. När Theo dessutom önskar sig en bebis i paket när han fyller tre år känns ju oxå rätt pissigt. Jag önskar jag fick bestämma själv, helt enkelt.

Jubileumskliniken

2011-09-08T22:51:00.003+02:00

Ok, så jag hamnade här iaf. Och nu är jag rätt glad för det. Jag har insett att jag får det bättre här, de vet hur jag kommer må den närmaste tiden, kanske till och med hur jag kommer bete mig de kommande dagarna. Jag kan säga att det visste dom inte på 33an härom natten och det skrämde mig lite. Så, nu mår jag bättre här. Japp.

Idag har jag fått min första dos med cellgifter. Det är både spännande och skrämmande på en o samma gång :) Nu har jag hemska mediciner i min kropp som både ska döda cancer och mina goda celler. Men det kommer förstås gå bra. Inga problem. Bring it on! Jag är redo, ditt jävla cancerhelvete!

Igår föddes min lille, nye sötistssläkting och jag är så glad för min kusin och hennes man. (ja, man oxå)
Jag önskar er all lycka till på färden och att Lillfisen är snäll, tyst och glad :) Hahaha.
Jag älskar er alla sååååå mycket <3

The lay of the land

2011-09-06T16:43:00.002+02:00

Idag kom Mattsson o väckte mig klockan nio. "Sover du ännu?" frågade han mig. Va fan, varför får man inte sova längre än till åtta på det här bygget, lixom? Jag har inget att gå upp till, direkt. Whatever.

Han informerade mig att jag inte ska träffa onkologen förrän den 14 september. Kroppen måste få vila innan nästa behandling påbörjas. Det kan jag verkligen förstå, även om det känns riktigt jobbigt att det ska ta sån tid. Det jag inte kan förstå är varför mitt möte med onkologen ska dra ut så på tiden. Jag har velat ha svar på hur "planen" för mig ser ut i två veckor nu. Och nu kommer det alltså dröja en vecka till, innan jag får några svar. Så i dagsläget är det detta som gäller: imorgon åker jag hem till Trollhättan och väntar. Det är ju ingen idé att bo kvar här i veckor utan att något görs med mig. Nog för att servicen är god och sängen är bra, men det blir säkert bra hemma också. Jag ska få träffa en arbetsterapeut innan jag åker hem som ska se om vi kan fixa en sjukhussäng till mig där hemma. Det vore ju fanatiskt bra. För att slippa ha extra ont känns faktiskt väldigt viktigt.

Jag har bett alla sjuksköterskor och undersköterskor jag någonsin träffat här att slå ett slag för att jag ska få bo här igen när behandlingen börjar. Alla de jag pratat med är helt underförstådda med varför jag inte vill bo på JK. Jag känner alla här. Det är inte psykiskt påfrestande att komma hit. Det är faktiskt rent ut sagt jävligt skönt och jag tror att om jag skulle bli inlagd på JK så kommer jag må sämre rent psykiskt. Mattsson verkar dock inte lika säker på att det går att göra så som alla andra. Men jag får hoppas att de andra lyckas övertala honom, eller vem det nu är som bestämmer. Jag menar, jag betalar ju. Och jag förstår verkligen om det inte finns plats, då tänker jag inte klaga, men har det bara med teknikaliteter att göra så tänker jag föra lite väsen. Jag har cancer i hela kroppen. Låt mig få bo där jag trivs och känner mig hemma.

Så, imorgon åker jag hem och stannar i åtminstone en vecka, sen vete 17 vad som händer. Det återstår att se. Fortfarande.

Jag lever

2011-09-04T23:25:00.000+02:00

Hej vänner!
Lovade visst en uppdatering för ngra veckor sedan. Gick så där.
Det har hänt lite skit sen jag lovade det och har inte orkat skriva ner det här ännu. Men ikväll kände jag att det skulle vara på sin plats.

Då jag åkte in för strålning för ett par veckor sedan så mådde jag väldigt dåligt så jag ringde min mottagning o sa att jag var såpas dålig att jag ville komma in för undersökning. Det fick jag o sen dess är jag kvar här nere. Det visade sig att jag har spridning av cancer i huvud, rygg och lungor. Huvud o rygg har jag ju haft väldigt ont i så nu fick jag ju en förklaring till varför. Förjävligt! Hela livet slogs i spillror i ett par dagar. Igen. En plan finns för hur vi ska ta död på skiten men jag vet ännu inte riktigt vad den planen innebär förutom att det blir cellgifter o strålning i huvudet, först o främst. jag har fått en venport inopererad vid nyckelbenet på vänster sida o i den ska man ge mig cellgifter. Strålning mot huvudet ges i hela huvudet. Sen när de tumörerna i huvudet är borta så kommer jag testas för den nya medicinen som hjälper på ca hälften av de som har hudcancer. De som har en speciell mutation i en gen. Vi håller tummarna för att jag har den genen. Jag har skrivit om den nya medicinen tidigare. Kolla kategorierna så finner ni mer info, kan inte länka med mobilen.

Nu höll jag detta väldigt kortfattat men jag ska försöka skriva mer strax igen. Har verkligen velat berätta för er men har inte velat skriva. Konstigt men ja, så är det.

I helgen har jag haft permission både hemma o hos en vän o känner mig stärkt av det. Jag ska inte ge upp, det lovar jag er!

Mycket kärlek till er alla o tänk på Cancerfonden!

- bloggar hippt med min Iphone

Du har cancer!

2011-08-22T11:39:00.004+02:00

Imorgon startar strålningen av min högra ljumske. Det känns lite som en ny fas i behandlingen och jag är glad att den äntligen kommer igång. Det känns väldigt bra att man inte får så mkt biverkningar av det här. När man strålar ljumsken så får man främst biverkningar i huden. Huden i det området är tydligen extra känslig, men förhoppningsvis går det bra. Förra veckan var jag och provade ut den "form" jag ska ligga i under strålningen och det var inte jobbigt på något sätt MEN jag blev otroligt starkt påverkad av hela grejen att vara i den byggnaden. Det kändes på något sätt overkligt att kliva in på Jubileumskliniken. Det här är på riktigt, lixom. Jag tillhör inte bara kirurgmottagningen längre. På ett sätt har jag alltid velat komma till Jubileumskliniken, för det har känts som att jag inte riktigt har fått samma behandling som alla andra cancerpatienter fått, jag har ju bara tillhört kirurgen och alla vet ju att cancer behandlas med strålning och cellgifter. (Det här tänker jag ta upp mer vid ett annat tillfälle. Jag vet att flera personer som har malignt melanom känner som jag nämligen.) Men på ett sätt känns det hemskt att nu vara bekant med även den delen av Sahlgrenska. Det är jättesvårt att förklara, men det var som att det plötsligt slog mig när jag gick in på Jubileumskliniken: DU HAR CANCER! Men jag blev mycket väl omhändertagen. Sköterskan som gjorde min "form" ringde bla Mattsson och sa att jag behövde smärtstillande och skelettröntgen osv. Fantastisk människa! Och Mattsson sen då, han hade semester och fixade och donade massor för mig iaf. Sjukvård i Sverige när den är som bäst!

Återkommer i morgon efter strålningen.

Edit: En liten förklaring till hur det här med strålning funkar...

Eftersom malignt melanom är en lurig cancerform som är svår att döda med cellgifter och strålning så kommer jag att strålas med hög stråldos ett fåtal gånger. Jag kommer strålas fem ggr under tre veckor, tisdag och fredag v.1, tisdag och fredag v.2 och tisdag v.3. Vad jag förstått så är melanom svårt att döda pga att det är just huden som är till för att skydda kroppen från otrevliga saker och eftersom den är till för just det så är den sjukt bra på att laga sig själv. Eftersom den är så himla bra på att laga sig själv så måste man ge en högre stråldos, så att båda strängarna i dna-spiralerna i cellerna dör, annars kan den strålade (förstörda) sidan lätt fixat bara kopiera den sjuka (men ostrålade) sidan och därför bilda en hel cancercell igen. Om jag har förstått det hela rätt så är tex bröstcancerceller inte lika bra på att laga sig själva och därför kan man ge en lägre stråldos men man ger den då under en längre tid. Svårt att förstå och svårt att förklara men ni kanske blev lite klokare nu...?

Be gone, pain!

2011-08-17T13:49:00.004+02:00

Jag ber om ursäkt för min sparsamma uppdatering av bloggen, jag vet att många som inte känner mig faktiskt blir oroliga av att inte få höra hur jag mår. Jag ska försöka bättra mig på den punkten.

Sedan jag skrev senast har jag slutat äta Tramadol Retard eftersom det sades att det var de tabletterna som fick mig att må så illa. Och visst blev illamåendet bättre MEN när jag slutade äta dem så fick jag otroligt ont i ryggen och senare även väldigt ont i huvudet. Jag fick då utskrivet Citodon. Dessa hjälpte inte öht. Jag funderade nästan på om jag var en utav de där stackars människorna som inte kan förvandla det smärtstillande ämnet i Citodon (kodein) till morfin, vilket majoriteten av människor kan göra. Jag testade även Brufen (Ibuprofen) 600 mg tillsammans med två vanliga Panodil men detta hade heller ingen effekt. Så, när jag i måndags var nere för att prova ut hur jag ska ligga under strålningen som startar nästa vecka fick jag hjälp av en väldigt vänlig själ att komma i kontakt med Mattsson, som trots semester, hjälpte mig att dels få tid till skelettröntgen och ct och starkare smärtstillande i form av OxyNorm. Dessa piller har, tack och lov, fungerat bättre. Men eftersom det är ett morfinliknande medel så är en utav biverkningarna självklart illamående. Igen. Så, jag knaprar fortfarande piller mot illamåendet också. Tyvärr verkar inte huvudvärken försvinna och inte heller all värk i ryggen men det kanske blir bättre ju mer jag kan börja stärka ryggen igen.

Så igår var jag på Skelettröntgen. Först fick jag en spruta med radioaktivt medel som skulle vandra till skelettet under tre timmar och sedan fick jag lägga mig på en brits i 20 minuter o försöka att inte röra mig. Det var inte så läskigt, bara när kameran var alldeles vid ansiktet, vilket den var i kanske 6-7 minuter. Då fick jag blunda, annars hade jag nog vänt på huvudet och då hade vi fått ta om alltihop.

Jag börjar bli extremt trött på att ha ont nu. Jag vill verkligen bara att allt ska försvinna! Igår gjorde jag någonting för första gången på över en månad. Jag sov över hemma hos Sandra och hennes mamma i Little Is It. Inte för att jag mådde bättre än jag har gjort men det var skönt att umgås med en vän och titta på film och äta lite godis. Eftersom jag förhoppningsvis snart kan börja jobba igen så är det nog bra för mig att försöka öva lite på att träffa människor och inte vara så där eremitaktig hela tiden : )

Två steg fram och ett tillbaks

2011-07-28T13:11:00.005+02:00

Eller är det tvärtom kanske? Det känns så ibland.

Tiden gå väldigt fort när man inte gör någonting. Man skulle kunna tro att tiden skulle gå väldigt långsamt när man inte gör någonting men så är icke fallet. Dagarna bara flyger förbi. Jag tittar på serier på datorn. Jag försöker äta mat regelbundet. Jag tittar lite på tv. Jag läser lite bloggar och sover då och då. Mesta delen av tiden försöker jag bara sluta må illa. Ja, jag mår fortfarande väldigt illa. Så sent som igår spydde jag två gånger. Jag har inte orkat/velat/kunnat uppdatera bloggen på några veckor. Jag har mått alldeles för dåligt. Idag är första dagen på länge som jag känner mig någorlunda fit for blogg.

Jag åkte hem från Sahlgrenska den 14 juli. Jag klarade hela vägen hem utan att spy. Sen dess har jag bott hos min mamma för att få återhämta mig. Förra gången hade jag återhämtat mig vid det här laget, men den här gången sitter illamåendet tydligen i väldigt mycket hårdare. Sen jag fick en tablett som heter Ondansetrom (mot illamående vid cellgiftsbehandling, strålning och post-op) så har jag kunnat hantera illamåendet mycket bättre. Nu har jag bara en tablett kvar. Har köpt Postafen och tog en sådan tidigt imorse för att förebygga illamåendet och det verkar faktiskt som att den hjälpte. Men jag hoppas så innerligt att den här skiten ska försvinna snart. Det är inte roligt att må illa precis hela tiden, inte kunna äta eller dricka, inte kunna gå och stå utan att bli kallsvettig osv. Smärta är faktiskt att föredra framför illamående.

För min egen skull, för att inte glömma (igen) så tänker jag göra en liten lista över biverkningar den här gången och en jämförelse mot förra gångens biverkningar.

* uppvaket var a piece of cake jämfört med förra uppvaket. Mådde inte illa och fick åka tillbaks till avdelningen redan samma kväll.
* smärtan i vaden uteblev i princip helt och hållet
* benet är inte lika ömt och känsligt som förra gången
* den stora blåsan under framdelen av foten var hemsk även denna gången. Jag tror jag stack hål på den lite för tidigt dock för huden under var nog inte riktigt klar. Men när smärtan som uppstår i- och runt om blåsan blir olidlig så funkar det inte att låta den vara.
* började hoppa på kryckor när jag kom hem och blåsan blivit omöjlig att gå på
* är stel i vaden, hälsenan och knät. Försöker stretcha så mkt jag kan.
* har ätit Tramadol och panodil regelbundet sen jag lämnade sjukhuset.
* har lyckats spruta mig själv i magen med Fragmin. Helt otroligt! En dag bestämde jag mig bara för att göra det och det funkade hur bra som helst, fram tills i förrgår då jag helt plötsligt inte kom igenom skinnet längre. Skumt.
* illamåendet är betydligt värre den här gången. I november mådde jag illa i ca en vecka. Då var det från att jag vaknade upp och en vecka framåt. Den här gången mådde jag ju prima när jag vaknade upp. Illamåendet kom nästan en hel vecka senare och har alltså inte ännu gett med sig.

Så, nu vet ni hur jag mår och jag glömmer inte av.

Until next time.

Ps. När jag sitter hemma så som jag gör nu så blir jag något av en eremit. Jag ber om ursäkt för att jag kanske inte svarar i telefonen när ni ringer. Jag vill helt enkelt inte prata så värst mycket. Jag hoppas ni inte blir sura på mig. Sms är det bästa sättet att kontakta mig för då har jag inget emot att svara, eller så kan jag svara när jag känner att jag vill. Det är ear-to-ear eller face-to-face kontakten som är jobbig. Det har inget med er att göra, det är bara så det är, helt enkelt. Ds.

Idag har jag spytt i en papperskorg

2011-07-09T20:22:00.003+02:00

Jorå så att. Idag när min far kom på besök hade jag inte ätit varken frukos eller lunch och tänkte därför att det kunde vara på sin plats, nu när jag mådde lite bättre, att försöka äta en härlig liten räkmacka i restaurangen, här på sjukhuset. När jag hade ätit tre små tuggor av mackan fick pappa fråga personalen i restaurangen var närmsta toalett låg. "Vid huvudentrén" svarade hon. Eftersom jag vid det laget mådde så illa att det vattnades i munnen på mig så fick jag bege mig till närmsta papperskorg i restaurangen och spy i den. "Jag ber om ursäkt" sa jag till kvinnan, som tittade mkt suspekt på mig, och spydde. Sen mådde jag mycket bättre. Pappa fick be om en doggy bag till mackan och sen dess har jag bara ätit en härligt, lyxig lördagsmiddag bestående av två skorpor och lite glass.

Idag är första dagen sen operationen som jag mår så här himla kass. Det började visserligen igår med lite feberkänningar och illamående på kvällen men det är först idag jag inte har kunnat äta, eller ens sitta upp i sängen. Men fram tills igår kväll då, så har jag mått över förväntan bra. Inte ont i benet, har kunnat gå hela tiden. Inte illamående efter narkosen, har kunnat äta ordentligt osv. Men jag känner att det håller på att vända nu. Vadmuskeln börjar se farligt spänd ut och det känns lite som att jag håller på att få träningsvärk. I'm hoping for the best, but expecting the worst, as the great poet said ;)

Har haft fint besök av min bästa cancerpolare Lina idag. Första gången vi träffades och jag får säga att det kändes helt normalt och inte alls spänt. Jag är inte någon favorit av att träffa nätvänner irl, men den här flickan är en flicka helt i min smak och därför gick det kanon. Tack för besöket, Lina!

A night to remeber

2011-07-02T22:45:00.004+02:00

Jag tog med mig mina pojkar och min kompaktkamera till O'learys och försökte glömma bort för ett par timmar. Och jag lyckades faktiskt ganska bra. Jag tänkte mest på hur trevligt vi hade det. Hur gott maten smakade. Hur lugn och snäll Theo var och hur mycket jag tyckte om att sitta där, på uteserveringen en varm sommarkväll, tillsammans med min lilla familj. Det kändes som ett bra avslut på den här sommaren. För ja, det känns som att det här är slutet på en ovanligt kort sommar, för min del. Imorgon åker jag till Sahlgrenska för en veckolång vistelse och sedan kommer jag antagligen inte lämna hemmet på ett tag.

Ps. Det gick inte att få till en enda vettig bild på mig och Theo tillsammans så jag valde en utav de bilderna där jag såg vettig ut. Den andre klarar sig ju på sin charm ;) Ds.

Gameplay

2011-07-02T14:52:00.002+02:00

På midsommardagen gick Theo, Mattias och Martin och köpte allt Boströms hade att erbjuda i kategorin "utelek". Theo tyckte krocket var roligast, men han missuppfattade spelet lite... Vem vann? Well, ni kan ju gissa ;)

Faffe

2011-06-27T22:06:00.003+02:00

En uppklädd farfar, midsommarafton till ära.

Orkade inte photoshoppa bort alla störande moment i förgrunden. Och hann inte knäppa fler bra bilder på faffe efter att jag flyttat på allt det störande, så det fick bli så här.

Midsommarafton i bilder

2011-06-27T20:59:00.003+02:00

Pensionärerna

2011-06-24T08:56:00.001+02:00

Inatt drömde jag om Avdelning 33.
När jag kom dit och packade upp mina grejer var allt som vanligt, men efter en stund inser jag att alla på hela avdelningen är pensionärer som sitter i rullstol. Det var rullstolar högt o lågt. Pensionärerna var väldigt olydiga o lyssnade inte på vad personalen sa till dem. De åt efter 12, trots operation dagen efter. Det går bara inte för sig! Det konstigaste var nog att pensionärerna letade efter en skatt. De var runt i alla rum o grävde efter den här skatten. Lyfte på sängar, flyttade på tavlor, kollade bland operationsskjortorna, ja, you name it. Skatten hann de aldrig hitta innan jag vaknade. Synd, det hade varit spännande att se vad det var.

- bloggar hippt med min Iphone

Proud to call you my friends

2011-06-20T21:03:00.002+02:00

Jag är så otroligt stolt över de av mina vänner, och sånna jag inte känner, som är med och hjälper mig att samla in pengar till Cancerfonden. Det kan ibland kännas hopplöst att slåss mot en sjukdom som skördar så många offer men när man ser vad forskning kan åstadkomma så känns det definitivt befogat att både tigga pengar, och att själv skänka en slant till de som förhoppningsvis gör att jag, och alla andra med cancer kommer överleva.

You are forever in my heart!

- bloggar hippt med min Iphone

Om å om å om å om å om å om å om igen

2011-06-15T22:24:00.004+02:00

Det blev ingen operation igår.
När Mattsson såg foten, precis innan jag skulle sövas, ångrade han sig.
Det hade tillkommit fläckar på flera ställen under foten och det skulle inte vara någon idé att ta bort dem. Han ville ist göra en hyperterm perfusion. Alltså en sån operation jag gjorde i november förra året. Den där med uppvärmda cellgifter, ni vet. Jag fick alltså hoppa ner från operationsbordet igen. Besviken som fan blev jag. Det är inte så roligt att förbereda sig för en operation och sedan inte få en. Men den största besvikelsen var självklart att jag återigen måste gå igenom allt det där jag gick igenom i höstas/vintras.

Den gången låg jag sammanlagt tio dagar på Avdelning 33. Jag hade djävulskt ont i benet och foten. Jag hoppade på kryckor i några månader, då det inte gick att gå på benet. Det svullnade. Vadmuskeln bröts ner. Jag tappade naglarna. Huden på foten blev totalförstörd. Håret föll av benet (ingen dålig biverkning visserligen) och benet var så ömt att det knappt gick att ta på det. Allt det där ska jag genomlida igen. Jag ser verkligen inte fram emot sommaren längre. 4 juli lägger jag mig på operationsbordet igen, denna gång för att sova i ca fem timmar, och när jag vaknar kan jag knappt röra mig. Förra gången låg jag på uppvaket nästan ett dygn. Jag fick inte komma upp ur sängen. Jag fick inte ens vända på mig. Ville jag vända mig var jag tvungen att be om hjälp. Och så illa jag mådde. I en veckas tid.

Nej, jag är inte direkt positiv just nu och ibland tycker jag rent av synd om mig själv :(

Vampfest

2011-06-13T22:20:00.002+02:00

Det måste vara så himla tråkigt för er som inte har Facebook att inte veta vad jag sysslar med hela dagarna. Idag sysslar jag med att ligga i min sjukhussäng och titta på Twilight. Det är inte fy skam. Good night all you vamplovers out there, imorn karvar vi lite i foten igen. See ya!

Päsdressen

2011-06-12T21:46:00.002+02:00

Ok, jag erkänner. Jag älskar min nya onepiece! Den är fan inte snygg, och ingen som läser det här lär få sen den irl men det är världens skönaste plagg och from idag tänker jag bo i den, när ingen ser alltså :) Den får dock åka med till Avdelning 33. Där är det ingen som bryr sig om hur man ser ut ändå. Och den är faktiskt snyggare än vad sjukhuskläderna är. Så det så!

Imorn bär det av till Sahlgrenska igen då. Först jobb och sen sjukhus. Same procedure as last time, alltså. Åh imorn börjar Sarah jobba igen. Två tummar upp för det.

Det rullar

2011-06-09T21:10:00.003+02:00

Theo tar sig helst fram på fyra, eller tre hjul nu för tiden. Mr. Bobby här ovan används flitigt, men han har nu fått lite konkurrens av trehjulingen. Trehjulingen är hur kul som helst. Begagnad och halvsöndrig stod den i pappas garage i Little Is It och bara väntade på Theo. Nu är den inte längre halvsöndrig, bara begagnad. Men den rullar och den är älskad, det är huvudsaken.

Äntligen?

2011-06-05T14:10:00.001+02:00

Bra skit!

Snart dags att korka upp champagnen då, eller...?

Tack och operationstid

2011-06-02T13:49:00.002+02:00

Först och främst vill jag säga tack till alla fina människor som kommenterat förra inlägget. Det känns skönt att veta att ni tänker på mig. ♥♥♥

Jag hade fått två kallelser från Sahlgrenska när jag kom hem ifrån jobbet igår. Den ena kom från onkologen och den andra från Avdelning 33. Den 7/6 har jag fått tid hos min nya bästa vän. Spännande och skrämmande, allt på en och samma gång. Operationen blir den 14/6. Jag gör som förra gången. Jobbar måndagen och åker ner till Sahlgrenska efter jobbet. Jag hoppas jag får åka in på operation tidigt den här gången. Men det lär väl inte hända...

It's not over 'til it's over

2011-05-26T21:11:00.005+02:00

Det verkar som att denna flicka ska lägga sig under kniven en fjärde gång. Fyra operationer på sex månader är inte så illa pinkat. Igår kväll när jag bytte plåster på min fot, upptäckte jag några nya fläckar som inte funnits där tidigare. Nya fläckar = mer cancer. Alltså bröt jag ihop en smula. Men sen åkte jag till Sahlgrenska och träffade Dr. Mattsson och då kändes allting bra igen. Ja, jag har onda fläckar under foten som måste bort och ja, jag ska strålas i ljumsken, men bara för säkerhetsskull och jag kommer inte lida av behandlingen. Operationen har jag redan genomgått en gång och vet därför att jag kommer må bra efteråt. Visst, jag får ett nytt sår under foten, brevid det gamla som nu är läkt, men vad gör det om hundra år? Jag kan redan det här med att lägga om foten och såret kommer inte skrämma mig så som det gjorde förra gången. Bring it on, fucking jävla kuk-cancer!

Jag känner mig faktiskt lite som en ny människa. Positiv. Vad hände, lixom?

Jag ska få träffa en onkolog för första gången i mitt liv. En riktig cancerdoktor, alltså. Hon ska stråla mig i ljumsken för att se till att inga mikroskopiska cancerceller finns kvar och bosätter sig i andra delar av min kropp. De enda men jag får (hoppas jag) är rodnad i huden och förhårdnader i ljumsken. Ljumsken är rätt så satans hård redan nu, men tydligen kan den bli hårdare. Ska bli intressant.

När operationen blir, vet jag inte ännu. Kanske redan i nästa vecka. Jag kommer inte behöva sjukskrivas nån längre tid. Ett par dagar kanske. Efter förra fotoperationen hade jag ont en enda dag. Jag satsar på det den här gången också. När operationen är gjord kan man sätta igång med strålning. Det kommer inte bli så många gånger då man får väldigt höga doser vid melanom, eftersom det är a tricky bastard to kill. Men jag är i dagsläget övertygad om att jag kommer bli av med den här jävla skiten nu. Jag ska bränna ut dig med eld, ditt as. Jag hatar dig. Du ska inte vinna. Pang, du är död!

A pinker shade of white

2011-05-15T22:31:00.002+02:00

It's been a while

2011-05-07T19:51:00.005+02:00

I måndags började jag jobba igen efter att ha varit sjukskriven i två veckor. Läkarna sjukskrev mig i tre veckor men jag tyckte inte det behövdes så jag sket i sista veckan. In retrospect, it was perhaps a little bit hasty. På väg hem från jobbet i onsdags blev jag plötsligt sjukt febrig. Jag kom hem lade mig på soffan och ville bara gråta, så mycket feber kändes det som att jag hade. Jag ringde 1177 som skickade mig till jourcentralen och där fick jag penicillin mot en möjlig infektion (som nu visat sig vara en infektion, om jag får leka doktor). Infektionen kommer förmodligen av att agrafferna fick sitta lite för länge och att den ena agraffen irriterat huden ganska mkt. Så, sen i onsdags har jag haft hög feber och sen i fredags har jag även haft jävligt ont i magen. Kanske till följd utav penicillinet... vem vet. Jobbigt är det i alla fall. Idag har febern gått lite upp och ner, men jag känner mig fortfarande riktigt risig. Idag har jag ätit två knäckebröd och druckit två glas blåbärssoppa och två glas nyponsoppa. Igår åt jag ännu mindre. Men nu börjar jag faktiskt bli lite hungrig och det är väl ett tecken på att man snart är frisk? Ja, vi säger väl så.

Hemma

2011-04-21T16:22:00.003+02:00

Nu befinner jag mig på Hjortmossen igen. Träden har slagit ut här medan jag varit borta. Ljuvligt. Nu är jag uppe hos min mor o rehabiliterar mig. Glad Påsk till er mina vänner. Jag spenderar nog hela påsken i säng med mina små vita polare Tradolan. Och kanske ett nougatägg eller två.

- bloggar hippt med min Iphone

Observationer från ett sjukhus del3

2011-04-21T07:51:00.003+02:00

När sjukgymnasten var här igår och pratade med mig om ljumsken så frågade jag även ifall hon har ngt tips om hur man förflyttar sig utan att såret på magen ska sprättas upp (ja, det känns så). Hon visade då hur man skulle göra och jag övade på det. Sen tog jag tag i den där grejen på bilden o drog mig upp lite, då sa hon att jag skulle glömma den eftersom jag inte har en sådan hemma, men, det är så jävla svårt att glömma ngt som är mitt framför ögonen på en hela tiden. Men med tiden kanske jag inte ser den lägre...

- bloggar hippt med min Iphone

Natten är ung och jag ligger vaken

2011-04-19T23:04:00.005+02:00

Mina rumskamrater sover sött i sina sängar. Jag, som sovit hela kvällen, är inte längre trött.
Det får bli ett gäng "big bang theory" tror jag bestämt. Sen ska jag be om en morfinspruta i magen och SEN kanske jag kan sova. Två tummar upp för morfin. Morfin is da shit, and all that...

Kärlek till er alla!

Observationer från ett sjukhus del 2

2011-04-19T12:18:00.003+02:00

Tillslut fick dom dit det där jäkla droppet efter tre försök. Satans dumma blodkärl som bara gömmer sig :(

Och där har vi den goda steken, såsen och potatisen. Dessutom verkar det bli marängschwiss (stavning?) till efterrätt. Mums!

- bloggar hippt med min Iphone

Observationer från ett sjukhus. Del 1

2011-04-19T10:39:00.003+02:00

Den här gången fick jag en lyxigare sängvariant. Man måste inte använda muskelkraft för att höja o sänka sängen. Det är bra.

Stora fina fönster har vi här på rum 3

Och himlen är blå...

- bloggar hippt med min Iphone

Torsten

2011-04-19T08:58:00.004+02:00

Jag vet inte om mina icke-facebookvänner har sett Torsten någon gång? Torsten är en fiskmås som varje morgon vid frukosttid sitter och tigger mat utanför fönstret på Avdelning 33. Han är jättesöt, och ganska envis. Han pickar på rutan så den blir alldeles äcklig av fiskmåsdreggel och ger sig oftast inte av förrän den sista patienten ätit upp sin frukost.

Shut the world out

2011-04-18T23:50:00.003+02:00

first, second, third.

Ligger i min sjukhussäng o försöker stänga ute alla ljud. Det är jättesvårt. Min ena rumskamrat snarkar. Och som hon snarkar sen. Kära nån! Jag förstår inte hur man kan snarka så högt utan att väcka sig själv.

Top 3 låtar att stänga ute snarkningar med:

1. "About you now" - Timo Räisänen
2. "Indestructable" - Robyn
3. "Jag kommer" - Veronica Maggio

I bring Alf

2011-04-18T07:13:00.002+02:00

Första gången jag bodde på Avdelning 33 på Sahlgrenska så hade jag med mig Alf att sova på. Det har jag nu oxå så det betyder att cirkeln är sluten. Jag kommer aldrig mer behöva bo där. Trist ;)

- bloggar hippt med min Iphone

Nap time

2011-04-17T14:06:00.003+02:00

High schoolers know what the shit is about!

Jobbkonst

2011-04-16T16:06:00.002+02:00

Ibland när jag har tråkigt på jobbet roar jag mig med att fotografera allehanda föremål som råkar finnas i min närhet. Denna gången blev det ett foto på min snigga kameraring. Så passande.

Just nu är jag o Theo på väg till Jordal på 38-års kalas. En aktningsvärd ålder tycker jag o Theo, som knappt är tillverkade om man jämför :P

- bloggar hippt med min iPhone

Gamla kläder

2011-04-15T22:57:00.003+02:00

För några helger sedan var vi som bekant i Little Is it och firade 90-års kalas och då passade jag på att gå in i förrådet i källaren och leta fram lite gamla grejer. Jag hittade en hel del trevligt. Mitt dockskåp fann jag. Theo tyckte det var mkt intressant. Han gillade även min gamla dockvagn. Mest av allt gillade han dock min svarta kjol med vita prickar. Den jag hade på mig på min första fest. Jag hittade även en härlig gammal apa. Jag har en känsla av att apan är äldre än vad jag är. Det känns som att det kan ha varit Robbans, men jag vet inte. Hur som helst är han jävligt fräck. Synd att han luktar källare bara :/ Sist men inte mest ointressant hittade jag en sån där "händelsebok" (eller va det nu kan ha hetat) som man hade i skolan där föräldrar och lärare kommunicerade med varandra. Det huvudsakliga temat i den boken står att läsa på bilden här ovanför. Tydligen sprang jag hos tandläkaren var och varannan vecka på den tiden. Spännande tider, vill jag lova.

My bff and I

2011-04-12T17:57:00.002+02:00

Den här vackra madammen har börjat jobba hos oss i växeln. Hon ska vara vikarie för mig nu när jag försvinner i två veckor och sen ska hon jobba i sommar också. Jag känner mig mkt tacksam och glad för att just Sarah fick jobbet. Det är väldigt trevligt att kunna träffas varje dag igen, som vi gjorde förr :) Det är den största (och enda?) nackdelen med att inte bo i Uddevalla längre; att inte kunna hänga med sin bff varje dag. Men nu så!

90

2011-04-04T20:28:00.002+02:00

Den här sköningen fyllde nittio år den 2/4. Det hölls öppet hus på Hamngatan och till och med prästen kom ^^. Dagen efter frågade farfar vart alla blommor kom ifrån. Han är rätt skön, den där gubben :)

Smittade lymfkörtlar

2011-03-30T14:59:00.003+02:00

Som jag befarade så är mina lymfkörtlar i ljumsken smittade med cancer. Det är inte bra, inte roligt, men väntat. Så det blir en operation till innan cancerfanskapet är borta helt. Den 19 april lägger jag mig under kniven en tredje ggn och Dr. Mattsson plockar då ut lymfkörtlarna jag har i höger ljumske. Sedan kommer jag få gå med dränage i 10 dagar, sen tänker jag börja jobba igen. Så är det bara, din jävla helvetes cancer!

- bloggar hippt med min Iphone

Det är mycket cancer just nu

2011-03-30T08:06:00.004+02:00

Idag tänker jag mycket på en vän jag lärt känna på ett forum för tjejer med cancer. Hon har malignt melanom, precis som jag. Hon opererar idag bort sin ena njure där det växer en tumör som dom inte riktigt vet om det är cancer eller inte. Dessutom fick hon igår, dagen innan den stora operationen, reda på att hon har förändringar på lunga och lymfkörtlar i armhålan. Det var verkligen inte goda nyheter. Jag lider otroligt mycket med henne. Hon är några månader yngre än mig, har tre små barn och opererades av samma kirurg som jag. Jag är mycket tacksam att jag lärt känna henne, och jag hoppas verkligen att allt går bra idag, och att förändringarna på lungan inte är något att oroa sig för... ...oroar mig gör jag också för återbesöket jag har på Sahlgrenska idag. Roligare och mindre cancerfyllda dagar har jag haft.

Sjuk lista

2011-03-28T20:51:00.002+02:00

Idag är jag:

* sjukt trött
* sjukt glad att jag har ett jobb att gå till
* sjukt stressad inför onsdagens besök på Sahlgrenska
* sjukt sugen på att börja mina fotoprojekt

...och när man är så där sjukt mycket av alla de där sakerna så är det sjukt mysigt att sitta framför den sjukt inspirerande sidan we♥it och titta på sjukt vackra bilder. Sjukt!

First, second, third, fourth, fifth, sixth.

Working 9 to 5? part II

2011-03-17T13:42:00.002+01:00

Oh yes, indeed! Today is a happy day. Oh, happy days are here again :)

Är det inte morgon än?

2011-03-16T22:45:00.003+01:00

Ungen somnade som en stock klockan 20 men vaknade visst kl 22.30 och tyckte det var dags att gå upp. Varför undrar ni? Ja ni, det undrar vi alla.

Working 9 to 5?

2011-03-16T14:19:00.002+01:00

Idag har jag varit på jobbintervju i växeln på Uddevalla Kommun, där jag sommarjobbade förra året. De söker vikarie året ut och jag tänkte att det kunde vara käckt att få det jobbet. Håll tummarna för att jag får det, är ni snälla. Jag har faktiskt inga planer på att sätta mig i skolbänken igen förens jag vet hur mitt liv kommer se ut. Känns både som slöseri med tid och pengar. Känns bättre att jobba på veckorna och koncentrera mig på roliga saker på helgerna ist för att gå i skolan på veckorna och göra tråkiga skolgrejer på helgerna. Så känner jag och då blir det så. Jag får reda på imorgon redan om jag får jobbet eller om det går till någon annan. Snabba ryck här! Det kan hända att jag får börja redan på fredag, men det får vi se.

Man undrar om man kommer klara av att arbeta en hel dag utan att somna? Man undrar om man kommer bli helt galen på människorna som ringer? Man undrar hur det blir med sjukskrivning och csn o all sån skit... så mycket saker man undrar dessa dagar. Många samtal att ringa imorn... hoppas jag :)

Nuts for bananas

2011-03-15T23:40:00.004+01:00

Jag letade efter en bild på Theo och så hittade jag den här halvtaskiga bilden på Theo och Müsli och inser för första gången att min son och jag är ganska lika. Jag har, ärligt talat, aldrig sett några likheter tidigare. Men nu ser jag mig själv i Theos ansikte. Fantastiskt fascinerande ♥

Let it be

2011-03-14T10:59:00.004+01:00

Source via we♥it

Det kan vara så att jag är på exceptionellt dåligt humör just nu eftersom min son driver mig till vansinne. Det kan också vara så att jag är arg på världen eftersom jag precis slagit i min häl där jag har ett öppet sår stort som Grand Canyon, och att det gjorde förbannat ont. Det kan mycket väl vara så. Men, det kan också vara en allmän irritation på att alla ska vara så satans positiva hela tiden. Om jag skriver på facebook (eller twitter, eller i bloggen) att jag hatar måndagar, eller att jag hatar att himlen är grå, eller att jag tycker att det är jävligt trist att jag inte kan gå på min fot för jag vill ut och fotografera, så snälla, låt bli att skriva att måndag innebär en ny vecka med nya möjligheter, eller att efter regn kommer sol, eller att snart har såret läkt och du skuttar runt som en kaninunge på grönbete. Jag vet att det finns en sol där uppe någonstans, men just idag vill jag inte leta efter den! Om ni inte kan hålla med om att måndagar är pissiga dagar så håll tyst! Låt mig vara på dåligt humör en stund.

Jag är sur och pissed off på världen, deal with it!

Sjukstugan går mot sitt slut

2011-03-13T18:43:00.003+01:00

Theo är inne på sin femte dag med feber och sin fjärde dag med elak hosta. Febern börjar gå ner igen. Man kan tro att detta är jättebra, och visst, i medicinskt syfte är det så klart det, men i harmoniskaochlugnadagar syftet är det inte så bra. Hög feber innebär en lugn kille som gillar att ligga i soffan och mysa. Låg feber innebär en härjande kille som inte varit på dagis på fem dagar och som snart får ett bryt av att inte kunna gå ut och att inte kunna få leka med sina kompisar. Hemskt jobbigt för alla inblandade. Übersuck.

Theos datoj

2011-03-11T23:11:00.001+01:00

Det är inte så att ungen fått en helt egen dator. Men det råkar förhålla sig så att min lilla miniatyrdator som tidigare varit söndrig nu verkar vara hel igen (det var nåt glapp nånstans) så nu har vi en extra dator, i Theos storlek, och då har han fått titta på film på den så nu är den enligt Theo själv, hans datoj. Det värsta är att han kan hantera den. Han kan klicka på det han vill se på YouTube osv. Helt galet. Jag har närt en datanörd vid min barm.

Jag hade en gång en häl

2011-03-03T00:22:00.004+01:00

Det blir inga bilder i detta inlägg. Jag har en bild på min häl, eller det som en gång var min häl, men jag tror inte att någon vill titta på den bilden. När jag kollade på min häl tidigare idag, då undersköterskan lade om såret, så höll jag på att svimma. Bilden gör för övrigt inte såret rättvisa. Verkligheten är tusen ggr värre. Jag kan ju försöka beskriva hur den ser ut. Ni vet ju hu en fotsula ser ut, en häl. Det är inte så mkt fett och annat på en häl än just hud och kött. Allt kött är i stort sätt borta på en yta som kanske är 3x5 cm. På djupet har de tagit bort kanske 1,5 cm. Då finns det inte mkt häl kvar. Jag har alltså ett stort hål under foten. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur detta ska läka? Doktorn sa att det kan ta ett par månader. Jag kan inte förstå att det kan ta mindre än ett år, så stort hål som det är.

När jag inte tänker på hur det ser ut under foten nu, så har jag inte så ont. För det svider mest bara lite när jag rör foten för mkt. Panodil hjälper fint. Men när jag tänker på hur såret ser ut så mår jag fysiskt och psykiskt illa. Jag ska nu gå till vårdcentralen en gång om dagen och lägga om det här såret. Vissa dagar kommer det behöva tvättas, det ser jag inte fram emot. Jag har inte jättestort förtroende för de som jobbar på vårdcentralen längre och jag betvivlar att de är särskilt vana vid sådana här sår, så jag tror att det kommer göra ont.

Nu måste jag läsa ifall man på något sätt kan skynda på läkningen. Äta nåt bra eller ta några vitaminer eller nåt. Så här kan jag inte gå i flera månader! Jag som precis börjat gå igen. Det är rätt tröttsamt att börja om på nytt igen. Hoppa på kryckor, få spetsfot igen, ja allt det som jag redan jobbat mig igenom en gång. Jävla skit och helvete! Men nu är i alla fall modertumören borta så nu kan inte den ställa till med mer besvär, vilket känns skönt. Nu är det bara att be till högre makter, kungen, eller vem det nu är som bestämmer och be om lycka inför kommande provsvar. Fucking jävla kuk-cancer!

Edit: efter att kollat lite mer noggrannt på såret så inser jag att det inte alls är så djupt som jag trodde. Herregud, då hade ju benet stuckit fram. Nä, det är nog snarare ca 5-6 mm. Mitt ögonmått är inte det bästa, kanske.

Alive and kickin'

2011-03-01T21:06:00.001+01:00

För er som inte har Facebook (haha) så kan jag berätta att jag lever och mår bra. Mkt bättre än efter förra op. Ngt trött o har lite ont i ljumske och häl men annars, helt ok. Tack för era tankar!

<3

- bloggar hippt med min Iphone

Pre-op fashion

2011-03-01T08:30:00.005+01:00

Ligger i sängen med världens sexigaste kläder (for real) och väntar på operation. Farfarsstrumporna är extra sexiga tycker jag. Ja, självklart även operationsklänningen som ju är fashionable eftersom den är backless. Tur att jag har en ljuvligt duvblå bomullskofta att skyla bakdelen med.

Hibiscrubben har torkat ut mina kroppsdelar och gjort dem till fnöske. Ansiktet skriker efter fukt och läpparna stämmer in i klagosången. Jag har blivit emlad och väntar på att få dropp. Det ska bli gott med lite frukost. En positiv sak är att jag nu är nummer 2 i kön till operation, igår kväll var jag nummer 3 så tummen upp för det!

Nu ska jag titta på ett avsnitt av Glee och försöka glömma att jag inte kommer ha någon hud under hälen när jag vaknar upp ur narkosen. Tjoflöjt!

And the Oscar goes to... Part IIII

2011-02-27T21:40:00.002+01:00

En enda film kvar att kolla på och det kommer jag inte hinna, innan galan drar igång i natt. Men jag hann med de jag ville se iaf. Den senaste vi såg var "True Grit" av bröderna Cohen och man blev ju inte direkt besviken. Man blir sällan det när de sätter klorna i något. Skådisarna och fotot (återigen) var mkt bra. Det blir spännande att se vilken film som tar hem det här. Jag gissar att priset för bästa film går till "The Kings Speech".

Så här ser min lista ut: (betygen kan komma att ändras)

* The King's Speech - 8,5
* Inception - 8
* The Kids Are All Right - 8
* True Grit - 7
* Black Swan - 7
* The Fighter - 7
* The Social Network - 7
* 127 Hours - 6
* Toy Story 3 - 5
* Winter's Bone -

26 - Mina rädslor

2011-02-27T00:48:00.003+01:00

Jag har alltid varit rädd för döden. Nu har jag större anledning att vara det. Jag har alltid varit väldigt orolig att förlora mina föräldrar, min familj. Har kunnat ligga vaken och tänkt på hur hemskt skört livet är, hur lätt någon bara kan försvinna. Jag har gråtit många nätter bara för att jag tänkt på hur det skulle kännas att förlora någon. Nu har allting plötsligt skiftat fokus från alla andras, till min egen dödlighet. Nu tänker jag inte på hur det kommer kännas för mig själv att bli ensam kvar utan hur det kommer kännas för dom som jag lämnar kvar. Jag står till exempel inte ut med tanken på att min son inte ska ha mig som sin mamma längre. Det är den värsta känslan jag någonsin känt. Tyvärr är jag väldigt bra på att ta ut saker och ting i förskott så den känslan har jag känt många gånger de senaste månaderna. Men det vet ni ju, för det har jag skrivit förr. Men så här ett par dagar före min nästa operation känner jag mig inte direkt på topp mentalt, om man säger så och då kommer de här tankarna igen. Min största rädsla är alltså att vara tvungen att lämna min son och att han inte ska komma ihåg mig. Att han inte ska få den trygga uppväxt som han förtjänar. Att hans mamma inte ska finnas där för honom när han är ledsen, eller glad. Den känslan, mina vänner, kan äta upp en inifrån...

Heaven is overrated

Sweet as candy

2011-02-26T10:15:00.003+01:00

Non Stop is da shit, tycker Theo.

Breakfast club

2011-02-22T09:33:00.003+01:00

Eftersom jag befinner mig på lite högre breddgrader av Hjortmossen idag så bestämde jag mig för att avnjuta mitt morgonte i en gammal tekopp från det ljuva (?) 70-talet. En teservis från Gefle Porslinsfabrik, Kaskad, tillverkad mellan 1966-1974. Då min ömma moder ogillar den har jag fått äran att ärva den av henne men eftersom jag inte har plats för en teservis med 12 kuvert (heter det kuvert när det gäller enbart koppar o fat?) så får hon snällt förvara den åt mig ett tag till. Vem behöver förresten 12 tekoppar i samma serie? I alla fall, den är skön att dricka ur, kanske lite för tjockt porslin, men det skulle väl vara så på 70-talet. Ligger i alla fall mkt bra i handen och det går i lagom mycket te. Två tummar upp för Kaskad!

Trotsiga barn

2011-02-21T10:59:00.006+01:00

Ibland undrar jag om det bara är jag som har ett barn som trotsar varenda vaken minut på varenda dag? De flesta statusuppdateringar på facebook handlar om att de har såååå snälla barn som de inte vill vara utan en sekund (med undantag för vissa som faktiskt skriver som det är). Det enda jag kan trösta mig med är att barn ska trotsa. Det är en del i deras utveckling. Men den trösten kommer jag inte så långt med. Theo har varit sån här i någon månad (eller mer, tiden flyter ihop) nu. Den absolut vanligaste mening som lämnar hans söta, lilla mun är "jag vill inte göja det!". Han säger så till i princip allting. Han vill inte borsta tänderna, han vill inte gå till dagis, han vill inte sätta på sig kläder, han vill inte lägga sig, han vill inte ta på sig pyjamas, han vill inte åka på kalas, han vill inte gå ut, han vill inte gå in, han vill inte läsa, han vill inte städa, han vill inte äta välling, han vill inte äta mat osv, i all oändlighet. De enda två grejerna han kan tänka sig att göra är att 1) äta glass och 2) titta på "Bilar", "Shaun the sheep", "Micke och Molle" eller (bubblaren) "Madagascar 2".

Jag får nästan dåligt samvete för att jag hela tiden kämpar emot honom, känns som att jag aldrig säger att han får göra någonting eller att han är duktig. Givetvis säger jag det, men dagar då allting har varit en fight, så känns det helt enkelt så jävla jobbigt och som att jag bara är trött på honom. Då får man lite ont i mammahjärtat när ungen somnat... han är trots allt väldigt bra på att somna ;)

Sen inser jag även att det är bra att han trotsar, att han utvecklas och sen känner jag mig väldigt stolt över att jag inte hymlar med sanningen. Jag är ingen dålig mamma bara för att jag säger att mitt barn kan vara ohyggligt jobbig, jag är bara ärlig. En ärlig mamma som älskar sin trotsiga son.

25 – En första

2011-02-19T10:31:00.003+01:00

Jag tänkte för några dagar sedan på första gången jag var på fest, eller kalas sade man nog på den tiden. Det var i första klass och en klasskamrat fyllde år. Det jag minns från det kalaset är att jag hade på mig en svart kjol och någon form av tillhörande jacka med vita prickar på som mamma sytt åt mig, jag var självfallet skitsnygg, och så minns jag de enorma papperskassarna fyllda med popcorn. My god, va mycket popcorn! Ifall det var roligt? Inte den blekaste!

Väntan

2011-02-18T10:49:00.005+01:00

Jag tror att jag talar för majoriteten utav människor med cancer när jag säger att den värsta tiden för en cancerpatient är den mellan undersökning/behandling/operation och provsvar. Rent psykiskt mår man som sämst innan man får besked på vad testerna visade. Tyvärr är väntetiderna väldigt långa. Ofta får man vänta så länge som 6 veckor innan man får svar, vilket jag tycker är helt inhumant. Det är inte roligt att gå de där 6 veckorna och oroa sig för vad proverna visade. Man går igenom precis alla scenarior i huvudet. Dessvärre bara alla de negativa. För även om man vill verka positiv och få det att låta som att man är bergsäker på att inte proverna visar något illa, så kan jag med största säkerhet säga, att så är det inte när man sitter inne på sin kammare.

Jag befinner mig i förstadiet av den här ångestladdade perioden. Om en vecka ligger jag på operationsbordet igen, den här gången för att ta bort tumören under hälen. Man ska då även kontrollera portvaktskörteln i ljumsken. På en bröstcancerpatient sitter portvakten i armhålan. På mig sitter den i ljumsken. Man kontrollerar portvakten för att se om cancern har spridit sig eller inte. Är portvakten fri från cancerceller så har inte cancern nått dit. Om det skulle visa sig att min portvakt inte är frisk, går man vidare med andra behandlingsmetoder. Om allt går som det ska, så är den här operationen den sista, men det vet man alltså inte förrän ung. 6 veckor efter operationen. Den hemska, förfärliga tiden jag måste vänta för att få veta om jag är cancerfri eller inte.

Jag vill passa på att tacka alla som hittills skänkt pengar till min insamling. Ni är fantastiska! Fortsätt gärna skänka pengar för alla de som har haft, har, och tyvärr, kommer att få cancer.

Jag älskar er, mina fina vänner!
♥

Bevis nr 1

2011-02-16T10:46:00.003+01:00

Bevis nummer ett för att jag är helt besatt utav porslin: när jag tittade på Antikrundan på SVT play precis, satt jag och blev helt till mig i trasorna då Knut Knutson pratade om ett fat av Ursula Printz.

När jag blir stor

2011-02-15T18:50:00.005+01:00

När jag blir stor ska jag ha ett jättestort, fint gammalt skåp med glasdörrar och det ska vara till bredden fyllt med porslin från Uppsala-Ekeby, Rörstrand och Gustafsberg. Zebra ska stå där. Mon Ami (Ja, Kusin Josefin, jag är mkt avis) och Berså likaså. Varje dag ska jag dricka kaffe eller te i en fin kopp och varje dag ska jag njuta av att titta på mina fina serviser. Jag fullkomligt älskar gammalt porslin. Jag mår bra i själen av att titta på gammalt porslin. Synd bara att jag inte har så många utav de där dyrgriparna ännu. Men de kommer, var så säker.

♥

24 - Det här får mig att må bättre

2011-02-08T16:24:00.006+01:00

Först och främst är det så klart de här två rackarna som får mig att må bra.

Att fotografera gör mig väldigt glad och jag mår helt klart som bäst när jag får fånga ögonblick med min kamera. Jag minns inte när jag fick detta intresse, jag tror det började redan på högstadiet. Här är ett av mina favoritfoton, som jag länge tänkt förstora och smäcka upp på väggen.

Jag älskar att bo i Sverige eftersom vi har alla de olika årstiderna och alla har sin speciella charm som jag älskar. Favoriterna är våren och hösten, då färgerna sprakar under dessa årstiderna. Jag blir lycklig av våren och hösten. Sol i lagom mängd och frisk luft i kombination med färger som får den mest deprimerade person att le.

En god bok får mig att må bättre, liksom bra musik och bra filmer. Spotify är ju guds gåva till mänskligheten om ni frågar mig. När det gäller musik är jag rätt kräsen. Har nog lite dålig attityd, faktiskt. Jag kan dissa människor rakt av om de har "fel" musiksmak. En väldigt dålig egenskap, jag vet. När det gäller film är jag inte lika kräsen, jag kan titta på nästan vad som helst, även sånt jag inte skulle kolla på om jag valde film själv. Jag tittar dock inte på filmer av typen "Scary Movie" och såna där. Det går fetbort. Jag är heller inte förtjust i svensk film, även om det finns ett par bra. En av de bästa är "Låt den rätte komma in". Den senaste tiden kollar jag ju som bekant på Oscar-filmer och "The king's speech" imponerade stort. Fotot är otroligt. Jag är ganska övertygad om att den kommer vinna åtminstone en Oscar och det för bästa foto. Den kommer säkert vinna övriga nomineringar också, men fotot; superbt!

I plurret

2011-02-07T15:00:00.000+01:00

Ändrar tillbaks

2011-02-04T17:25:00.005+01:00

Jag får ändra bloggen igen. Jag älskar de stora bilderna men jag hatar att ha länkarna längst ner :( Testar med ett foto.

Heaven is overrated

2011-02-04T15:25:00.004+01:00

Jag bestämde mig för att starta en insamling till Cancerfonden idag, eftersom det är Världscancerdagen. Jag satte ett mål på 5000 kr inom ett år. Det hade varit roligt att nå det :) Skänk på nu!

Heaven is overrated!

Återbesök nr 3

2011-02-03T16:41:00.005+01:00

Idag var det dags för återbesök nummer tre. Dagen då det skulle beslutas hur melanomet skulle opereras bort. Dr. Mattsson var mkt nöjd med hur tumören såg ut. Han tyckte att den krympt avsevärt. Något jag själv inte riktigt kan se. Och eftersom den hade krympt så mkt så tyckte han att han skulle vänta en månad till innan han bestämde sig för operation, för att den skulle krympa ännu mer. Då blev jag lite lack. Som tur var påminde sköterskan honom om att det är lång kö till operation och att det var lika bra att boka in en, så den 1/3 är det sagt att Mattsson ska sätta kniven i mig igen. Känns skönt att det äntligen blir av. Samtidigt som han tar bort tumören kommer han plocka ut portvaktskörteln i ljumsken för att analysera den och se om cancern spridit sig till lymfkörtlarna. Det beskedet får jag sedan vänta på i sex veckor. Vilken underbar väntan. Not. Jag är inte så sugen på smärtan, men väldigt sugen på att få bort cancern från min häl! Så i början av mars kommer jag checka in på Sahlgrenska och Avdelning 33 i några dagar igen. Så satans trevligt. Har ju saknat sjukhusmaten så mkt.

Lev väl!

And the Oscar goes to... Part III

2011-02-02T23:38:00.003+01:00

Well, well, well, we have a new leader! The King's Speech leder nu Oscar-loppet. En riktigt, riktigt bra film. Skådespeleriet; underbart! Fotot likaså. Vi har ju iofs en Coen-film kvar men det blir svårt att toppa den här...

Så här ser min lista ut: (betygen kan komma att ändras)

* The King's Speech - 9
* Inception - 8,5
* The Kids Are All Right - 8
* Black Swan - 7
* The Fighter - 7
* The Social Network - 7
* Toy Story 3 - 6
* 127 Hours - 6
* True Grit -
* Winter's Bone -

23 - Det här får mig att gråta

2011-02-02T20:53:00.004+01:00

Jag har alltid varit en gråtig person men sen Theo kom till världen kan jag börja gråta av i stort sätt vad som helst. Det är inte alltid av ledsamhet jag börjar gråta, utan även av glädje. Jag gråter av cheesy program så som Extreme make over the home edition, jag börjar gråta ibland när jag tittar på Stjärnorna på slottet och Oprah. Filmer så som P.S I love You fullkomligt stortjuter jag av. Jag börjar gråta om Theo ramlar och slår sig. Jag börjar ALLTID gråta i slutet av Micke & Molle. VARJE gång. Jag börjar gråta när jag tänker på vad som kan hända. Jag börjar gråta när jag tänker på vad som har hänt och även vad som inte har hänt. Ja, ni ser, jag gråter mest hela tiden. Haha. Inte just nu dock ;)

Btw, imorgon är det dags för återbesök nummer tre. Judgement Day is coming...

And the Oscar goes to... Part II

2011-02-02T08:59:00.003+01:00

Igår klämde vi två nya rullar på Oscar-listan, The Social Network och 127 Hours. Båda två bra filmer. The Social Network handlar förstås om Facebook och dess grundare Mark Zuckerberg; världens yngsta miljardär. Den var underhållande men lite jobbig. Jag ger den en 7:a. En 6:a får 127 Hours som handlar om Aron Ralston som fastnar i en skreva i ett berg och sågar av sig armen för att komma loss. Den var faktiskt inte så obehaglig och jobbig att titta på som jag hade föreställt mig utan i stället ganska ljus och fin. James Franco gör ett riktigt bra jobb i huvudrollen, han kan mycket väl få en Oscar för den.

Förra veckan såg vi The Kids Are All Righ t med Annette Bening, Julianne Moore och Mark Ruffalo i de stora rollerna. En riktigt bra film. Rolig, sorglig, ljus och mysig. Se den! Till skillnad från vad Akademin tycker så anser jag att Julianne Moore gjorde en jäkligt bra gestaltning av sin karaktär och hon förtjänar en nominering för sin prestation. I stället har både Bening och Ruffalo fått var sin nominering. De var bra de också, men Moore gjorde ngt speciellt, tyckte jag. Jag har gett betyget 8. Känner mig lite osäker på det. Inception gav jag ju 8,5 men i hjärtat tror jag The Kkids Are All Right leder listan. I hjärnan leder fortfarande Inception.

Så här ser min lista ut: (betygen kan komma att ändras)

* Inception - 8,5
* The Kids Are All Right - 8
* Black Swan - 7
* The Fighter - 7
* The Social Network - 7
* Toy Story 3 - 6
* 127 Hours - 6
* True Grit -
* The King's Speech -
* Winter's Bone -

Müsli

2011-01-30T15:53:00.003+01:00

Vi har en ny familjemedlem. Han heter Müsli och är 8 veckor gammal. Han är en dvärgvädur och han är väldigt snäll. Jag skriver mer om Müsli en annan dag. Men ni kan få se hur han ser ut när han äter en bit bröd och när han ligger och vilar sig. Inte visste jag att kaniner sov på sidan. Sjukt gulligt.

22 - Det här upprör mig

2011-01-27T21:04:00.004+01:00

Det finns så himla många saker som upprör mig och jag orkar inte gå igenom dem alla så jag tänker nämna det jag på senare tid gått runt och irriterat mig på ganska mkt. Det är ingen stor grej, men ack så irriterande.

"Ni budar på en helt ny blablabla". Vadå budar? Att buda någonting innebär att man sänder någonting med ett bud. Ett cykelbud till exempel. Buda är inte samma sak som bjuda. Det heter "ni bjuder på en helt ny blablabla". Capiche!?!?!?!

På skisstadiet

2011-01-26T14:13:00.003+01:00

And the Oscar goes to

2011-01-25T23:26:00.006+01:00

Idag bestämde jag mig för att se alla filmer jag inte sett ännu som blivit nominerade till "Bästa Film" till Oscarsgalan. Vi gick ut starkt med "The Fighter" med Mark Wahlberg och Christian Bale. En bra film. Tragisk, men med otroligt bra skådespeleri. Jag ger den en 7:a. Bale är ju nominerad till "Bästa manliga biroll" och det förstår jag. Tidigare har vi sett "The Black Swan", "Inception" och "Toy Story 3". Inception är än så länge i toppen på min lista, även om Black Swan var väldigt spännande. Natalie Portman är en av mina absoluta favoriter så det skulle vara roligt om hon vann pris för "Bästa kvinnliga huvudroll".

Så här ser min lista ut: (betygen kan komma att ändras)

* Inception - 8,5
* The Kids Are All Right - 8
* Black Swan - 7
* The Fighter - 7
* Toy Story 3 - 6,5
* 127 Hours -
* The Social Network -
* True Grit -
* The King's Speech -
* Winter's Bone -

Målen men inte medlen

2011-01-25T17:52:00.003+01:00

När man inte har medlen att köpa en Olle Baertling tavla, eller litografi för den delen, så får man göra sig en egen. Så idag fick jag äntligen tummen ur att göra en liten remake utav den här extremt snygga tavlan. Jag hade ingen så smal och hög canvas så jag tog det jag hade. Och tittar man inte jättenoga på hur den är målad, så blev den nästan snygg ;)

Gratis är gott

2011-01-24T18:38:00.001+01:00

Tydligen kan man få gratis tamponger hemskickade varje månad och allt man behöver göra är att svara på några frågor efter varje paket man fått. Eller nåt sånt. Jag är på!

Rörelsefrihet

2011-01-24T14:37:00.001+01:00

Ursäkta mig men är hon allvarlig den där Lindexkvinnan?

Det känns lite bittert ändå

2011-01-24T00:18:00.003+01:00

Nu går mina klasskamrater snart ut på vfu igen. Jag känner mig avundsjuk. Jag vill också träffa barnen igen. Jag tyckte så mkt om dom och dom tyckte mkt om mig. Jag lovade dom att jag skulle komma tillbaks igen efter jul och nu kommer jag inte kunna hålla det löftet. Skittrist! Sen så oroar jag mig också för hur sjutton det kommer bli när sjukskrivningen tar slut. Jag kan ju inte hoppa på skolan igen helt plötsligt eftersom jag missat så mkt vilket betyder att jag kommer få byta klass och börja om till hösten och det känner jag inte alls för. Jag gillar ju min klass o trivdes i den. Nää, jag känner mig less på det här. Allt bara förskjuts och det blir ingen ordning alls på saker o ting. Kass som fan är vad det är! Bleh.

- bloggar hippt med min Iphone

Love you 'till the end

2011-01-23T02:27:00.001+01:00

All I can say
I love you 'till the end

Framsteg

2011-01-22T02:13:00.001+01:00

Fantastiskt! Blir nästan gråtfärdig!

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article8446108.ab

21 - Ett annat ögonblick

2011-01-21T23:30:00.002+01:00

Ögonblicket då jag fick veta att det faktiskt var cancer jag hade i foten kommer jag aldrig glömma. Trots att jag känt på mig att det skulle vara cancer så var det aldrig så att jag riktigt på allvar kunde föreställa mig hur det skulle kännas när jag fick svaret. Det kändes som att magen vände sig ut och in. Jag fick fysisk smärta i hjärtat. Jag kunde i det ögonblicket bara tänka på döden. En stor, hemsk, mörk ondska kom och slukade upp allt som var jag. Jag grät floder i örat på sköterskan jag talade med i telefonen. Hon tyckte att jag skulle komma in till vårdcentralen och prata med en läkare. Jag tackade nej men valde senare att gå dit i alla fall, vilket naturligtvis var bra. Men i det ögonblicket så kunde jag inte röra mig. Det kändes som att mitt liv tog slut. Det är ett ögonblick jag önskar att jag aldrig hade fått uppleva, men är det ögonblick jag minns tydligare än alla andra och förmodligen kommer minnas för evigt.

Idag, när jag skriver detta och tänker tillbaks på den dagen, så får jag samma känslor som jag fick då. Hjärtat bultar hårt och magen blir varm. Liknande symptom fås vid känslor av lycka, men då gör de inte ont. Inte på samma sätt.

Normalsmurfen funderar

2011-01-21T12:54:00.002+01:00

...och i bakgrunden kan man se Kokettsmurfen stå och beundra det vackraste han vet. Ack, om man finge vara Kokettsmurfen för en dag, tänker normalsmurfen och funderar vidare.

Sänggavel

2011-01-20T13:05:00.002+01:00

Idag har jag lärt mig att det inte går att fotografera inredning utan vidvinkel. Därför har jag inte kunnat fota vår nya (gamla) sänggavel som är utav den här typen fast mer snirklig. Men jag kunde fota macro och då kunde jag fota ett reafynd från H&M Home. 79 spänn för detta finfina påslakanset i mjukaste bomull. Jag älskar påslakan. Skulle kunna gå i timmar på IKEA och bara känna på påslakanen. Jag är dock lite kräsen och påslakanset för 79 kronor brukar inte vara så mjuka och sköna så det var en chansning, men det blev lyckat.

Kristin ♥ Gerberor

2011-01-18T19:01:00.004+01:00

Idag kom Mattias och Theo hem med en fin liten gerbera till mig. Sånt gillar vi. Jag älskar gerberor. Näst efter prästkragen så måste ju gerbera vara den gladaste blomman. Man blir ju glad i hela kroppen när man tittar på den. Ljuvligt.

Mokkasin

2011-01-18T11:31:00.003+01:00

Bilden lånade jag ifrån Mokkasins blogg.

Idag har jag funnit en ny internetkärlek i form av en liten Mokkasin. Mokkasin finns bara i verkligheten (fyndigt) men de har en blogg och där kan man just nu vinna fina priser. Jag ämnar vara en utav de som vinner. Ämnar du? Här läser du hur du gör för att vara med och tävla.

5 snabba

2011-01-17T19:58:00.003+01:00

1. Love you 'till the end - The pogues
2. Indestructible - Robyn
3. Awake my soul - Mumford & Sons
4. Starlight - Muse
5. Run - Snow Patrol

Du är vad du föds till, eller?

2011-01-16T14:27:00.006+01:00

Jag har läst och funderat mycket kring genus de senaste dagarna. Främst eftersom att jag hjälpt min kära vän och tillika f.d svägerska Annelie (ja, jag samlar på f.d svägerskor) med en uppgift i skolan. Det här med genus är så sjukt intressant och till viss mån även sjukt upprörande.

När människan föds så föds hon till man eller kvinna, i vissa fall till både och, men hon föds alltså till en biologiskt förutbestämd sort, så att säga. Men, det är också allt hon föds till. Allt det andra, alla de kvinnliga och manliga attribut hon får har hon inte fötts med. De tilldelas hon. När det kommer ut en 3 kilos, hal, liten människa så är det bara just en människa med antingen snopp eller snippa det är. Vi som tar emot denna människa väljer att lägga den i ett fack fullt av olika egenskaper. Har människan snippa så hamnar hon i det rosa facket med allt vad det innebär. Har människan snopp så hamnar han i det blå facket. Med dessa färger kommer en hel rad förväntade och påtvingade egenskaper.

Om vi lägger människan i det blå facket så det strängt förbjudet att tex leka med dockor, ha långt hår eller visa att man har mer känslor än en sten. Och vice versa så klart om man hamnar i det rosa facket. Fast i det rosa facket har man lite mer frihet. Lite fler saker att välja på. För visst kan en flicka leka med bilar utan att alltför många ögonbryn höjs. Men för jösse namn, se upp om din pojke tycker så mycket om den docka han fick i julklapp att han sover med den i sängen varje natt!

Det som förvånar mig mest är när människor födda på 70-talet eller senare, människor som borde vara upplysta, är så galet inskränkta och bakåtsträvande att de inte kan tänka sig att sätta på en pojke en rosa t-shirt. Rosa är en färg! Vem har bestämt att det är en kvinnlig färg? En färg som bara tjejer får ha på sig? Helt otroligt egentligen hur en färg kan vara så laddad. Jag kan i min vildaste fantasi inte förstå mig på sådana människor. Alla de människorna borde faktiskt ta och utbilda sig. Öppna ögonen. Du gör ditt barn en otjänst om du hela tiden placerar det i flick- eller pojkfacket.

Det som är så skönt med att ha en liten människa på två år i sin närhet är att han inte bryr sig ett piss om ifall hans lekar får det att sticka i ögonen på någon. Han leker med det han tycker är roligt och ska därför ha möjligheten att prova på allt. Ska jag då som förälder inte köpa en docka till honom så att han får testa att leka med en sådan? Och egentligen, varför är en docka en typiskt flickig leksak? Ska inte pojkar också ta hand om barn när de blir vuxna? Ska inte pojkar utveckla empati och sympati för andra? Måste killar leka med bilar och springa runt och härja i hemmet? Måste flickor sitta fina på sina rum och leka kafferep med Skrållan? Jag tror att barn som bara uppmuntras att prova de saker som vi har bestämt är passande för dem, förlorar otroligt många upplevelser. Det trista med att ha ett barn på två år i sin närhet är att man vet att han snart kommer få frågor om sina leksaker och sina kläder som han inte kommer förstå. Och det är inte de andra barnen som kommer ställa de där frågorna, det är de vuxna. "Men, varför leker du med en docka, du är ju kille!" "Inte ska väl du måla naglarna röda, då ser du ju ut som en tjej" osv osv... listan kan göras oändlig.

Vad spelar det för roll vad våra barn har för kön? Varför är det så farligt om du inte ser om barnen som leker i sandlådan är pojkar eller flickor? De är väl människor, eller hur?!

Afraid of the dark?

2011-01-09T20:35:00.002+01:00

För några dagar sedan märkte vi att Theo började bli väldigt ledsen och orolig då han skulle lägga sig. Eftersom han fick en liten nattlampa när han fyllde två så tänkte jag att vi kunde testa och se om han blev lugnare med den och ett tag såg det ut som att det skulle funka. Men i fredags sa Theo till mig att inte stänga dörren när jag skulle gå ut ur rummet efter nattningen och så har det varit sen dess. Naturligtvis låter vi dörren vara öppen så att han inte ska vara rädd. Men nu verkar inte heller det räcka längre. Han har jättesvårt att somna och är ledsen länge, trots att vi är i rummet. Hoppas det här går över snart, för det är bannemig inte roligt att se sin lille kille så ledsen och rädd.

Turkos macro

2011-01-07T14:04:00.004+01:00

Jag har fotograferat leksaker idag eftersom jag tänkte sätta upp bilder på Theos lådor så han vet vad de innehåller och på så vis blir det lättare för honom att hitta och städa. Tanken är ju god iaf, sen återstår det att se hur det blir med städdelen ;)

När jag ändå var i fart med att fota leksaker så testade jag mitt macro-objektiv (Sigma 50mm 1:2.8) lite också. Det är ett bra objektiv men det har ibland ganska svårt att hitta fokus i autoläget, därför har jag fått fokusera manuellt. Dessa båda bilderna är tagna med manuell fokusering och det är faktiskt första gången jag fotat så.

20 - den här månaden

2011-01-06T17:10:00.004+01:00

När jag började med den här grejen så var det november. Nu är det januari och det är dags att tala om hur jag känner för den här månaden. Både november och december, som ju redan passerat, är två månader jag gillar. Januari däremot är den månad jag tycker minst om. Nästan ett helt år kvar till födelsedag och jul. Den är lång och mörk. Fattig och händelselös. Nä, januari är verkligen inte en månad för mig.

19 - detta ångrar jag

2011-01-06T17:02:00.003+01:00

Jag gjorde ett liknande inlägg i en sån här bloggutmaning för några år sedan och det är inte så mkt annat jag ångrar idag. Jag försöker att inte ångra så mkt, för det är lixom ingen idé och man blir mest bara bitter. Jag vill inte vara bitter. Jag tror på att försöka se framåt ist för bakåt men visst finns det ett par saker jag skulle gjort annorlunda idag om jag hade fått göra om dem. Jag skulle tex ha pluggat mer i gymnasiet för att få bättre betyg och på så sätt slippa göra högskoleprovet var femte år... men som sagt, det funkar ju inte att tänka så. Ist försöker jag tänka som så att jag blir liiiite smartare efter varje gång jag gör högskoleprovet. Hahaha.

Återbesök nr 2

2011-01-04T16:41:00.007+01:00

Idag var det dags för återbesök nummer 2 på Sahlgrenska. Allt gick som smort. Dr Jan tittade på min fot och konstaterade att det såg ganska bra ut men han ville ändå ge det en månad till innan han beslutar vad han ska göra i nästa steg. Nästa steg är alltså att operera bort tumören (som egentligen är ett födelsemärke). Han har två alternativ att välja mellan och båda känns så där kul. Alternativ 1: skära bort tumören med god marginal (någon centimeter runt om) samt det lilla födelsemärke som är bredvid tumören och sedan transplantera hud ifrån benet och sätta fast på hälen. Alternativ 2: skära bort tumören samt kringliggande födelsemärke med god marginal och sedan låta huden läka ihop av sig själv.

Fördelen med alternativ 1 är att såret läker ihop fortare, jag får alltså ny hud snabbare. Det är väl också den enda fördelen med alternativ 1. Hudtransplantation ska nämligen vara sjukt smärtsamt. Här och här kan man se hur det går till. Känsliga läsare varnas! Dr Jan tycker inte att alternativ 1 är särskilt bra just i mitt fall eftersom den hud som man skulle använda sig av aldrig skulle kunna motsvara den hud som finns under foten. Huden man har under foten är stötdämpande och väldigt tjock jämfört med all annan hud. Han tycker i så fall att alternativ 2 är bättre för mig, men han är ändå inte helt hundra eftersom tumören sitter just där den sitter och det kommer göra mkt ont när jag går. Han sa iofs att eftersom jag redan nu går på tå och har gjort så i flera månader så kanske jag är såppas van att jag inte kommer ha så ont utav det. Båda alternativ innebär alltså smärta. Frågan är bara hur mycket smärta...? Men det dröjer alltså minst en månad innan jag får reda på vad han bestämmer sig för. Han ska bla tala med plastikkirurger och höra vad dom tycker. Jag föredrar iaf helt klart alternativ 2.

Då man på vårdcentralen gjorde biopsin utav födelsemärket så använde man ju lokalbedövning och jag kan säga att jag är mer än rädd för att behöva ta en spruta till i hälen för det var fantastiskt smärtsamt, så därför frågade jag min tomte till doktor hur man bedövar vid en operation som den jag ska genomgå. Han sa då att man använder sig utav ryggmärgsbedövning. Då blev jag inte direkt jublande glad, men ändå glad att slippa bli stucken i foten igen. Jag frågade dock om man inte kunde få bli sövd och då sa han att "jo, om du tycker att det känns bättre och slipper obehag och smärta, så söver vi dig naturligtvis". Det kändes underbart! Den operationen kan ju ta max en halvtimme och att vara sövd en så kort tid kan ju inte vara alltför jobbigt så jag tar tusen ggr hellre en narkos än nålar i rygg (min erfarenhet av ryggmärgsbedövning är inte den bästa) eller fot.

Vilket alternativ det än blir så kan jag i alla fall räkna med att hoppa på kryckor ett bra tag till. Jag tror inte jag kommer kunna gå normalt ens till sommaren. Det känns ju inte så kul men huvudsaken är att skiten jag har i foten försvinner. Återbesök nummer 3 blir någon gång i vecka 5. Den som lever får se vad som beslutas då.

And so it begins

2011-01-02T19:26:00.002+01:00

Det nya året har börjat. Det börjar med feber, nästäppa, hosta, halsont OCH ryggskott. Det är för att man ska veta att man lever. Och just det ja, cancern och kryckorna är kvar. Det är humor det här. Gott nytt år ;)

Imorgon är ett annat år

2010-12-31T00:06:00.002+01:00

Förra året bestämde jag mig för att lära mig virka år 2010. Det var mitt nyårslöfte. Lärde jag mig virka 2010? Nej, självklart inte. Därför tänker jag inte ge några nyårslöften inför 2011, inte ens enkla, roliga sådana. Det enda jag tänker säga är att jag har en plan. En plan för mig och min kamera. Och några av mina vänner...

Gott Nytt År, låt oss hoppas att 2011 blir ett betydligt trevligare år än 2010. Fler otrevligheter kan inte drabba en och samma familj. Det håller inte. Peace, out!