Framsteg

Hör nu på god vänner så ska jag för er berätta vad vårt cellgift gjorde en kall och gråtrist höst.

Alla tumörer i huvud, lever, lungor och mjälte har krympt. De i lungorna har krympt så mkt att de knappt hittar dem längre. Det är ju lite för bra för att vara sant. Heja heja cellgifterna!

Det är mycket nu

Jag har en liten mackapär som heter Porth a cath inopererad under huden vid nyckelbenet på min vänstra sida. Det är en venport, alltså en port till en av de stora venerna som leder till hjärtat (tror jag). Venporten består av en metalldosa som under lokalbedövning placerades i mig och detta gjorde man för att slippa sticka mig så ofta i vanliga blodkärl under cytostatikabehandlingen. Jag har knappt några blodkärl i armarna som det är nu och om jag hade fått min behandling i armarna så hade mina kärl vid det här laget varit avlidna.

Nu förstår ni, har min port slutat fungera. Den fungerade bra i onsdags, idag vägrar den släppa ut blod eller in koksaltlösning (vilket man sköljer porten och slangen med efter provtagning osv). Den har antagligen kloggat igen där inne under huden. Den har aldrig varit speciellt enkel att ha att göra med men den har aldrig gett upp så här helt. När detta uppdagades förut, efter det att närmare tio personer försökt få nålen rätt i porten, inklusive narkosläkare, så kände jag bara att det fanimig räcker nu. Jag orkar inte med mer strul den här veckan. Det samma kände alla som tagit hand om mig de senaste dagarna. Nu får det räcka! Min ansvariga ssk sa att Sahlgrenska får ta tag i porten när jag kommer dit på tisdag för behandling. I värsta fall får de byta ut den och då blir det operation. Suck. Hur som helst ska jag försöka glömma allt vad sjukhus heter fram tills på måndag. För det håller lixom inte. Jag har inte fått gjort någonting jag skulle den här veckan. Min födelsedag blev tom förstörd och sen slutar min port fungera. Min port som faktiskt underlättat så nedrans mycket för mig de senaste månaderna. Satan! Nu får det vara slut på det här strulandet!

Ps. Jag är hemskt tacksam för de på Avdelning 14 på Uddevalla sjukhus. Speciellt min ansvariga ssk och hennes kollega. De sköter allt för mig. Är så snälla och roliga att bara sitta o prata med samtidigt som de är väldigt, väldigt kunniga på sitt arbete. Jag hade inte kunnat få bättre sköterskor omkring mig. Tack för att ni finns! Ds.

Världens sämsta födelsedag

Igår fyllde jag 31 år. Jag spenderade dagen på Uddevalla sjukhus och Näl-akuten, och sen, Uddevalla sjukhus igen, där jag fortfarande befinner mig. Det visade sig att det blod jag fick gav mig en allergisk reaktion så att tunga, hals och fingrar svullnade upp. Det var skitäckligt och jag fick mer kortison för att få bort det och det funkade bra.

Idag skulle jag och Mattias varit till Göteborg och stannat på Gothia Towers i två nätter, ist fick vi avboka. Det kommer fler chanser självklart, men det är så jäkla trist att så fort man ska göra någonting så händer det ngt oförutsägbart och jag hade behövt lite positiv energi och nya upplevelser. Jag är lite trött på att ständigt försöka hålla mig positiv. I'm slippering...