Du har cancer!

Imorgon startar strålningen av min högra ljumske. Det känns lite som en ny fas i behandlingen och jag är glad att den äntligen kommer igång. Det känns väldigt bra att man inte får så mkt biverkningar av det här. När man strålar ljumsken så får man främst biverkningar i huden. Huden i det området är tydligen extra känslig, men förhoppningsvis går det bra. Förra veckan var jag och provade ut den "form" jag ska ligga i under strålningen och det var inte jobbigt på något sätt MEN jag blev otroligt starkt påverkad av hela grejen att vara i den byggnaden. Det kändes på något sätt overkligt att kliva in på Jubileumskliniken. Det här är på riktigt, lixom. Jag tillhör inte bara kirurgmottagningen längre. På ett sätt har jag alltid velat komma till Jubileumskliniken, för det har känts som att jag inte riktigt har fått samma behandling som alla andra cancerpatienter fått, jag har ju bara tillhört kirurgen och alla vet ju att cancer behandlas med strålning och cellgifter. (Det här tänker jag ta upp mer vid ett annat tillfälle. Jag vet att flera personer som har malignt melanom känner som jag nämligen.) Men på ett sätt känns det hemskt att nu vara bekant med även den delen av Sahlgrenska. Det är jättesvårt att förklara, men det var som att det plötsligt slog mig när jag gick in på Jubileumskliniken: DU HAR CANCER! Men jag blev mycket väl omhändertagen. Sköterskan som gjorde min "form" ringde bla Mattsson och sa att jag behövde smärtstillande och skelettröntgen osv. Fantastisk människa! Och Mattsson sen då, han hade semester och fixade och donade massor för mig iaf. Sjukvård i Sverige när den är som bäst!

Återkommer i morgon efter strålningen.

Edit: En liten förklaring till hur det här med strålning funkar...

Eftersom malignt melanom är en lurig cancerform som är svår att döda med cellgifter och strålning så kommer jag att strålas med hög stråldos ett fåtal gånger. Jag kommer strålas fem ggr under tre veckor, tisdag och fredag v.1, tisdag och fredag v.2 och tisdag v.3. Vad jag förstått så är melanom svårt att döda pga att det är just huden som är till för att skydda kroppen från otrevliga saker och eftersom den är till för just det så är den sjukt bra på att laga sig själv. Eftersom den är så himla bra på att laga sig själv så måste man ge en högre stråldos, så att båda strängarna i dna-spiralerna i cellerna dör, annars kan den strålade (förstörda) sidan lätt fixat bara kopiera den sjuka (men ostrålade) sidan och därför bilda en hel cancercell igen. Om jag har förstått det hela rätt så är tex bröstcancerceller inte lika bra på att laga sig själva och därför kan man ge en lägre stråldos men man ger den då under en längre tid. Svårt att förstå och svårt att förklara men ni kanske blev lite klokare nu...?

Be gone, pain!

Jag ber om ursäkt för min sparsamma uppdatering av bloggen, jag vet att många som inte känner mig faktiskt blir oroliga av att inte få höra hur jag mår. Jag ska försöka bättra mig på den punkten.

Sedan jag skrev senast har jag slutat äta Tramadol Retard eftersom det sades att det var de tabletterna som fick mig att må så illa. Och visst blev illamåendet bättre MEN när jag slutade äta dem så fick jag otroligt ont i ryggen och senare även väldigt ont i huvudet. Jag fick då utskrivet Citodon. Dessa hjälpte inte öht. Jag funderade nästan på om jag var en utav de där stackars människorna som inte kan förvandla det smärtstillande ämnet i Citodon (kodein) till morfin, vilket majoriteten av människor kan göra. Jag testade även Brufen (Ibuprofen) 600 mg tillsammans med två vanliga Panodil men detta hade heller ingen effekt. Så, när jag i måndags var nere för att prova ut hur jag ska ligga under strålningen som startar nästa vecka fick jag hjälp av en väldigt vänlig själ att komma i kontakt med Mattsson, som trots semester, hjälpte mig att dels få tid till skelettröntgen och ct och starkare smärtstillande i form av OxyNorm. Dessa piller har, tack och lov, fungerat bättre. Men eftersom det är ett morfinliknande medel så är en utav biverkningarna självklart illamående. Igen. Så, jag knaprar fortfarande piller mot illamåendet också. Tyvärr verkar inte huvudvärken försvinna och inte heller all värk i ryggen men det kanske blir bättre ju mer jag kan börja stärka ryggen igen.

Så igår var jag på Skelettröntgen. Först fick jag en spruta med radioaktivt medel som skulle vandra till skelettet under tre timmar och sedan fick jag lägga mig på en brits i 20 minuter o försöka att inte röra mig. Det var inte så läskigt, bara när kameran var alldeles vid ansiktet, vilket den var i kanske 6-7 minuter. Då fick jag blunda, annars hade jag nog vänt på huvudet och då hade vi fått ta om alltihop.

Jag börjar bli extremt trött på att ha ont nu. Jag vill verkligen bara att allt ska försvinna! Igår gjorde jag någonting för första gången på över en månad. Jag sov över hemma hos Sandra och hennes mamma i Little Is It. Inte för att jag mådde bättre än jag har gjort men det var skönt att umgås med en vän och titta på film och äta lite godis. Eftersom jag förhoppningsvis snart kan börja jobba igen så är det nog bra för mig att försöka öva lite på att träffa människor och inte vara så där eremitaktig hela tiden : )